Det här blir ett ganska långt och personligt inlägg om NPF. (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar)
Jag kämpar verkligen med höga toppar och djupa dalar i mitt liv.
& hjärnan är sannerligen en märklig och fantastisk muskel.

Jag har så mycket i mitt liv att tacka för hur min hjärna fungerar. Den är snabb och full av kreativitet, beslutsamhet, mod & drömmar.
Men jag har också så mycket jag förbannar med den – den är ett enda kaos av olika tankar och idéer samt i ständig konflikt. Den gör mig totalt utmattad.

Låt mig förklara en vanlig vardaglig situation:
Jag är på restaurang med min familj och ska äta lunch. För att vi ska kunna vara tillsammans, fördriva tiden ihop innan maten kommer och för att ingen ska bli uttråkad och söka sig till en mobiltelefon så spelar vi kort. Det är en mysig stund. Jag älskar denna stund. Vi är ihop och är lyckliga. Jag vill ha total närvaro och njuta av detta.
Samtidigt noterar jag hur personalen jobbar, om de tagit upp beställning på borden bredvid, vad de har på sig och hur de inrett stället. Läser citat på väggarna, lyssnar på vad bordet bredvid pratar om, funderar på om det är en härlig stämning i dialogen, om damen vid ett annat bord är mamma till en i servisen, vad de valt för typsnitt på menyn, om man kanske ska försöka finna ett liknande mönster till vår verksamhet som en annan gäst har och vad det är för blommor på stället. Folk kommer och går – jag missar inget. Fan också. Blir så arg och besviken på hur tankarna vandrar iväg och hur jag tappar fokus. Känner mig som en dålig människa och skäms. Försöker samla mig.

Detta kan ofta vara ett stort problem för mig i sociala sammanhang och på jobbet.  Det tar energi att hålla mig fokuserad!
Kärnproblem vid ADHD handlar just om problem att fokusera på exempelvis det som sägs under ett möte. Har man då svårt att fokusera eftersom man distraheras av intryck eller egna tankar som svävar iväg – ja, då går det åt mer energi att ständigt behöva upprätthålla fokus på ”rätt” sak dvs en arbetsuppgift, vad chefen säger under mötet eller kollegan som pratar om något ointressant!

En annan situation:
Jag är själv utan yttre distraktioner. Jag sitter och redigerar bilder, skickar iväg en deadline, svarar på alla mail, bygger upp en presentation jag ska ha om tre dagar, skriver två blogginlägg. Totalt fokus och närvaro i fyra timmar. När jag är klar så märker jag att jag är både kissnödig och jättehungrig. Känner mig som en jävla kung.
Ha! Satan vad snabb och grym jag är.

En odiagnostiserad person med ADHD löper större risk att någon gång drabbas av depression, utmattning och sjukskrivning från arbetet än en person med diagnostiserad ADHD. ADHD finns hos vuxna i arbetslivet, inte bara hos barn i skolan.

Om ADHD – Ostoppbar vilja, passion och idérikedom. Men också glömska, passivitet och depression. Adhd är en åkomma med många ansikten.

Jag har två barn med add och adhd samt en förälder med adhd. Funderar ibland på om jag bör gå och göra en utredning… Är det viktigt?
Eftersom jag inte vill äta medicin så måste jag kanske bara acceptera hur min  hjärna fungerar och använda de verktyg jag har. Motion, bra kost samt tid för komma ikapp och vara själv i naturen.

Jag vet precis vad jag ska göra och vad jag bör skapa för förutsättningar i livet för att kunna fungera optimalt. Det är ju dock inte alltid det funkar. Livet är, som du vet, en berg och dalbana. Saker man inte rår över kommer ens väg –  ibland blir det förbannat snårigt.

Hade jag varit barn idag så hade jag haft det väldigt jobbigt. Kanske hade jag gått under.
Med all yttre distraktion och alla krav från samhället förstår jag att barn med NPF inte fixar skolan. Jag tror inte att det blir fler och fler människor som har dessa svårigheter i vårt samhälle utan det är livet vi lever som gör omöjligt för alla att klara av vardagen och att dessa då utmärker sig mer än förr.
Psykisk ohälsa hos barn i åldern 10-17 år har ökat med över 100 procent på tio år.

Får barn med NPF rätt förutsättningar kan de bygga sin egna farkost och flyga till månen, programmera det coolaste spelet eller skriva en spänninsgroman på en vecka.

Jag har tur som får leka med “min flock” av likasinnade nu som vuxen. Fota, skriva och skapa.
Idag föreläser jag om mitt arbete och tro det eller ej men jag får ofta mail från kvinnor som har mig som förebild och ber mig om råd kring hur man når framgång.
Framgång är förresten ett knepigt ord – jag känner mig inte framgångsrik. Vad är ens det? Vem mäter det?
Jag känner mig orimligt kass alldeles för många gånger ska jag avslöja.

Skolan var skit från 3an och upp för mig. Då fick jag inte leka längre och var tvungen att sitta still och göra tråkiga saker som någon annan bestämde att jag skulle göra. Flera timmar om dagen.

Skulle så gärna vilja ge alla barn med NPF som har det tufft i skolan en “push fast forward”-knapp och ett signerat kontrakt på att allt kommer lösa sig.
Du hittar din flock – försök stå ut några år till och gör ditt bästa med att inte gå helt vilse i mörkret på vägen. Du är unik och älskad för den du är.

 

Publicerat av Kristin Krickelin

Kommentarer till “Har jag ADHD ?”

  1. Jag har äntligen fått en tid för utredning nu i mars. Efter tio års kamp. Efter ett 26-årigt liv i konstant kamp mot mig själv. Samtidigt har jag i allt det hittat en glädje i det. En kreativitet och drivkraft likt det du beskriver. Jag hoppas att jag i detta kan lära känna mig själv, inte försöka fly från mig själv utan leva med svagheterna och fira styrkorna. Det är både en lättnad och en sorg att inte ha fått hjälp tidigare, men nu är det på gång. Tack för att du delar med dig. Det betyder otroligt mycket.

  2. Av en slump läste jag detta inlägg och känner igen mig väldigt mycket hur jag tänkte innan jag fick min diagnos. Var då typ 27 år (tidsuppfattningen är sådär hos en med adhd haha)
    Jag hade då haft depressioner i olika omgångar och i princip gått in i väggen av utmattning för att varje dag var en kamp att försöka ”vara som alla andra”. Jag krigade på o gav aldrig upp ändå fick jag aldrig höra i skolan eller senare på arbeten att jag var grym. Det var alltid något som skulle bli bättre. Eller snarare – det pratades bara om de jag gjort som var dåligt.
    En terapeut sa till mig ”det låter lite som add/adhd” när jag berätta om vardagen o hur det varit i skolan osv. Därefter gjorde jag en utredning. Det förändrade mitt liv något otroligt. Jag förstod att jag varken var dum,korkad, jobbig m.m.m..
    Tack vare kunskapen och sedan även medicinering så är livet helt annorlunda. Jag inser mina begränsningar (inte alltid) men jag vet också att jag är smart, jävligt kreativ och löser problem som ingen annan. Det är ok att inte orka med allt på samma sätt som en person utan npf. Jag har bara kommit upp de där 150% lite fortare pga hjärnan har inte samma filter.
    Eftersom att jag blir så hjälpt av medicinering o det stöd jag har av att ha kunskapen om vad adhd innebär för mig så rekommenderar jag en utredning. Känner du att du inte behöver en utredning för att du klarar dig i vardagen bara av att snappa upp tipz o trix från människor med adhd eller med bra rutiner så kanske de kan funka också.
    💪🏼 🌼

  3. Tack för ett bra inlägg! Jag har inte själv ADHD men min man har ADD och ibland undrar jag såklart över mina barn. De är fortfarande inte så gamla och jag tänker att vi ser tiden an. Men jag tycker väldigt synd om barn (och vuxna) med ADHD/ADD idag. Jag tycker själv att dagens samhälle är alldeles för stressigt och intensivt med alla intryck och krav, så hur tufft ska det inte vara för dem? Önskar mer utrymme för allas behov i en alltför krävande verklighet idag.

  4. Blev tipsad av min syster att läsa detta inlägg – när hon läste det var det mig hon tänkte på och nu när jag läst allt känner jag igen mig något så fruktansvärt. På gott och ont, på högt och lågt …. alltid alla dessa dimensioner av tankeverksamhet. Så mycket tankeverksamhet ….. Tack !!!

  5. Your post made me realise, what i maybe already know for years, that i have some form of ADD or ADHD. My oldest child is diagnosed with ADHD, i think my mother has it….but now, at age 50, i wonder…..why why why is my mind never still ?? Why i notice, analyse, overreact everything i encounter in my life. Your situation in the restaurant – you’re describing me and that hit me. It even made me cry. Maybe there’s nothing wrong with me, maybe i just need the right doctor the diagnose me so i don’t have to feel guilty all the time for my thoughts, sober thoughts and anxiety/panic attacks. Tomorrow i have an appointment with my doctor, thanks to your blogpost. Thank you Kirsten. Thank you. Linn

  6. Bilden där läraren ber sina elever att klättra upp i trädet, använder jag ofta som referens i diskussion med mina pedagoger kring hur vi bemöter våra barn på förskolan.
    Vi måste hitta strategier i mötet med alla barn!
    Ett sätt kan vara att ta fasta på barnets intresse, inspirera och utmana utifrån detta och se hur det sedan smittas till resterande barn i gruppen. Barnet ses som en tillgång i gruppen och blir en drivare inom projektet.

    Tack för ett värdefullt inlägg!

  7. Fint av dig och viktigt att du berättar din historia. Så att fler kanske vågar sätta ord på sina.
    Jag känner igenom mig och framförallt kring hsp-biten. Det svåra tycker jag är i relationen till andra människor, kollegor jag arbetar bra ihop med men där det personliga ibland krockar.
    Jag minns att du beskrev hur du och din kollega Miranda har extremt olika personligheter men att ni hittat strategier att mötas/jobba. Om du känner dig bekväm med att berätta mer om detta så vore jag oerhört tacksam. Tycker det är så svårt att navigera och skulle vilja hitta strategier att använda.
    Tack igen för många viktiga inlägg!

  8. “Jag tror inte att det blir fler och fler människor som har dessa svårigheter i vårt samhälle utan det är livet vi lever som gör omöjligt för alla att klara av vardagen och att dessa då utmärker sig mer än förr.”
    Det är exakt vad jag tror också.

  9. Väldigt fint inlägg! Och tack för stark känsla av igenkänning på många fronter, känner igen allt från den magiska kreativa passionen till glömska och distraktioner där de finns omgivande former av socialt brus. Tack för en superhärlig blogg också! 😉/Maria

  11. Åh, vilket intressant och viktigt inlägg!! Känner igen mig i mycket av detta och har funderat på samma frågor som du. Men jag har kommit fram till att jag är som jag är, med de styrkor och svagheter som det innebär, och jag varken vill eller behöver ta någon medicin för att kunna hantera dem. Jag har istället lärt mig att hantera dem själv och väljer att umgås med människor som klarar av och tycker om hur jag är. Samt leva ett liv där mina egenskaper kommer till sin rätt. Kanske är det allt som krävs?

    För vad nytta gör en diagnos? Om dess enda syfte är att skriva i pannan på en att en inte är som en “borde” vara? Att en inte passar in i samhället? Varför inte göra samhället levnadsvänligt för många olika typer av människor utan att något behöver klassas som normalt/onormalt? Utan etiketter hit och dit.

    Jag är ambivalent till det här med diagnoser…. 🙂 Jag undrar om de verkligen borde behövas…..

  12. Så fint och bra skrivet!
    Vår son går just nu på utredning och har ganska mycket problem med sin skolgång
    Själv gick skolan åt helskotta för mig, blev avstängd och blev satt på HVB hem.
    Dock har jag senare pga av drivet lyckats ta mig igenom skolan, startat företag osv men kämpar varje dag med min koncentration och alla idéer i hjärnan som mång gånger tar fokus från det som jag ”borde” göra.

    Det är många gånger skitjobbigt men samtidigt skitkul!

    Jag försöker se det positiva i det hela och älskar mitt driv min kreativitet och all galenskap jag hittar på!

    Stora kramar
    Louise

  13. Hej
    Du sätter ord på hur jag har känt och känner ibland. Det här med att reflektera över så mycket runt omkring, som du beskriver på restaurangen. Jag har också en liten fixidé att läsa alla skyltar jag ser när jag kör bil. För mig har det ändrat sig iom att jag blev utbränd för ca 15 år sedan. Tror verkligen jag blev “utbränd”. Efter denna hemska tid så är fixeringen eller reflektionen av saker och ting runtomkring inte lika intensiv. Hjärnan är segare och det är svårare att acceptera att jag inte är lika alert. I dag kämpar jag med berg och dalbanor i tillvaron. Har en son som ska utredas för npf nu i vår och har med det börjat fundera om även jag har något. Jag tar till mig det du skriver om att motion, bra kost och naturen är superviktigt. Har sedan januari tränat regelbundet 3 ggr/v och kommer fortsätta. Det är viktigt.
    Hittade din blogg via insta och kommer följa dig. Så fint du har hemma och mycket intressant att läsa, det du skriver om.
    Kramar Carina

  14. Vilket fint inlägg! Jag känner några som fungerar som du och ibland är jag avundsjuk på deras energi och fokus. Samtidigt ser jag baksidan. När de plötsligt kraschar. Men alla människor behövs och jag önskar att samhället var mer vänligt mot våra olikheter. ❤

  15. Väldigt viktigt och fint inlägg. Jag tänker att du verkar ha hittat en strategi hur att leva med dina egenskaper och distraktioner. Om man inte har det då vore väl en utredning viktig. Tror medicinsk yoga är jättebra för dig . Bara ett tips. Tur du bor vid havet och har skapat det liv du har. Då vi har en dotter med ev diagnos vi väntar på utredning så läser jag mycket artiklar och gräver information . Hon har explosiva utbrott tics tvångshandlingar och vill vara mycket själv. Att jobba lågaffektivt inte skälla samt jobba med inte emot. Går även en föräldrarkurs i just barn med svårigheter och utåtagerande. Skolan jobbar som tur är väldigt bra med henne och andra barn. Läraren har jobbat med NPF barn tidigare. Hon får ha kåpor o skärm ibland våran dotter . Tappar lätt energi o fokus vid längre lektioner. Att kämpa som förälder
    I motvind och inte ge upp. GE ALDRIG UPP. Jag önskar alla barn hade sån tur som henne att bli omfamnad och ha en bra dialog med både oss som föräldrar barn psykologen och läraren. Utmattning är bara förnamnet. Skulle också kunna nämna situationer som är så typiska men då blir det en bok. Som är så självklara för ett normalt fungerande barn men inte för ett barn med svårigheter. Dom gör så gott dom kan😍så heja dig Kristin och alla vi som kämpar på.

  16. Blev utredd och diagnoserad för ett par år sedan. Detta då lärare misstänkte att min son hade ADHD och efter en utredning fick han den diagnosen. Vi fick gå på utbildning för föräldrar till barn med ADHD och jag förstod då vad mitt “problem” hela mitt liv har varit. Har alltid känt mig dum och ensam, rädd för att prata för jag säger dumma saker, därför så gick jag aldrig på gymnasiet utan flyttade tillbaka till Ísland ensam som 16 åring. Jag förstår mycket mer nu men är ju fortfarande jag. Glad att jag hittat en man som älskar mig trots att jag är som jag är…jag.

    Testade olika mediciner men inget var bra så jag är hellre utan. Förstår dig och din känsla. Jag ångrar inte min utredning för nu förstår jag mer men den har inte hjälpt mig att bli mer “normal” utan kanske mer att jag ska acceptera mig själv som jag är.

    kramar till dig 💙

  17. Så igenkännande. Försöker också landa i mitt egna tillstånd. Men det som tär mest, då vi lever med ett barn med Adhd med depressiva perioder och där skolan river öppna sår i oss alla runt omkring men mest i sonen. Det är så svårt. Är så utmattad ibland över att hela tiden behöva kämpa och aldrig veta om en gör rätt eller inte.
    Fint att hamna här och bli påmind om just det viktigaste då, du är unik och du är så himla älskad för den du är.

  18. Å där känner jag igen mig, det du beskriver ifrån restaurangen!
    När hjärnan går på högvarv å dessutom negariva tankar om sig själv surrar där inne, det är inte kul🤯🤪🤯Förra veckan gick jag till min husläkare för att få lite hjälp, han sa till mig att jag nog led av katastråftänk…. Jag gick hela min skolgång med att dölja min dyslexi. Skolan var verkligen dkit för mig…Jag satt mer eller mindre å drömde mig igenom min skoltid, var verkligen inte närvarande å detta har kommit ikapp mig…. Ska nu prova KBT för att få bort negativa tankar om mig själv å ändra mina tankar om mig själv….
    Lära mig Leva i nuet☺️
    Du är verkligen en insperatör, du lever min dröm😘

  19. Hej.
    Är så tacksam över att du delar med dig i detta så svåra men aktuella ämne.
    Har själv två tonåringar men dubbeldiagnos ADHD/Aspbergers.
    I många år har jag kämpat ( i allafall med sonen) med att få dem till skolan.
    Har varje dag känt det som jag trycker ner dem i en för liten kartong. Att de måste in i den där förbannade lådan varje dag för att samhället kräver det.
    Idag är sonen hemmasittare och vi jobbar med goda resultat med skolans hemmasittarteam.
    Jag har äntligen kunnat få ett jobb där jag trivs och får utlopp för min kreativitet.
    Är väl precis som du född med den genen och blir galen om jag inte får utlopp för mina idéer…och det kan vara många på en dag😂
    Tänker att vi är många i vår generation som inte fick någon diagnos och klarade oss relativt bra ändå. Nu får vi kämpa med våra älskade barn istället i ett så mycket hårdare klimat.
    Orättvist och hjärtskärande,MEN vi är experter och förstår dem SÅ väl. HEJA oss att orka förklara för andra som inte verkar förstå❤️

  20. Så tänkvärt och intressant att läsa. Väcker också många tankar. Tack för du delar med dig!

  21. Kära Kristin, du är underbar precis som du är. Du använder din personlighet till precis rätt saker. ❤️ Den omvandlas till en ofta oändlig energi. Är inte det fantastiskt! ⚡️

  22. Jag fick mina diagnoser (autism och adhd) för fyra år sedan. Då var jag i slutet av 20-årsåldern med många misslyckande bakom mig. Om du upplever svårigheter är mitt råd att genomföra en utredning. Jag önskar att jag hade gjort min tidigare, kanske hade jag kunnat leva ett värdigare liv, orkat fortsätta och satsa på måleriet istället för att bli sjukpensionär. Jag medicinerar inte för min ADHD. Det går att hitta strategier utan medicinering och göra anpassningar utan, även om medicin underlättar. Med rätt diagnos kan man äntligen få den hjälp och redskap som krävs för att hantera vardagen och kunna presentera utifrån sin förmåga. Om något har mina diagnoser bidragit till en ökad förståelse för mig själv och minskat självhatet. Jag förstår helt enkelt att jag gör så gott jag kan, och det är bra att ha den insikten med pressen från samhället. Med rätt hjälpmedel kan tankarna och känslorna få ett lättare utsläpp. Även om man inte kan avstanna tanketåget, kan jag ibland dirigera trafiken. Det här blev luddigt. En diagnos besvarar alla frågor och tidigare situationer som inte fungerar. Gör att man tänkare annorlunda och blir snällare mot sig själv, tror jag.

  23. Hej,
    Jag har nyligen hittat till din blogg och fastnade för det kreativa och allt vackert.
    Har alltid känt mig “fel” och har inte förstått hur allt kan vara så enkelt för alla andra.
    Det är så fint för mig att läsa det här inlägget, jag känner igen mig i så mycket. Precis som några andra kommenterar så känner jag igen mig i HSP, ADD och ADHD. Är dock “välfungerande” så vet egentligen inte varför jag skulle göra en utredning. Jag går hos en samtalsterapeut vilket har förändrat allt.
    Jag lägger idag mer tid på återhämtning och att vara kreativ vilket också har förändrat mitt liv till det bättre.
    Jag vet hur ensam man kan känna sig och jag hoppas att fler hittar hit till din blogg, det har fått mig att känna mig lite mindre ensam.
    Tack.

  24. Min dotter har fått en adhd diagnos och då började jag själv tänka på om kag hade det. Det är ju vanligen rätt så ärftligt vad jag har läst.
    Min hjärna är aldrig stilla, utan täcker oändliga vidder och hoppar (enligt mig helt logiskt) fram mellan saker och ting. Jag ör rastlös i mitt inre.
    Jg går i samtal hos en terapeut och han tror att jag har adhd också.
    Vill ej heller äta mediciner.
    Jag jobbar mycket med balansen. Att ej göra för mycket och av det bli helt slut. Jag kan fokusera och jobba på så mycket att Jag blir sjuk. Jag har varit utbränd två gånger.

    Tycker det är intressant hur olika adhd kan se ut hos olika människor. Att det inte alls ser ut på samma sätt hos pojkar och flickor. Vuxna kvinnor och men.

    Jg tycker det är bra att lära sig om sig själv och hur man funkar, så man kan må bättre. Inte fel att gå igenom en utredning tycker jag själv.
    🙂

  25. Otroligt bra inlägg! Som vanligt. Skulle du kunna skriva lite om dina barns ADD i något inlägg, eller om du känner någon annan med den diagnosen? Oftast pratas det väldigt mycket om ADHD men inte alls lika mycket om ADD. Jag gjorde en utredning i skolan och de misstänkte att jag hade ADD, men fick tyvärr ingen fastställd diagnos. Det skulle vara så skönt att höra om andra som har det, hur det upptäcktes och vad de gör för att förenkla sin vardag.
    Tack igen för att du är du! Kram /J

  26. Intressant läsning, tack. Har inte Adhd, men tar ända till mig vissa saker, Jag tar in allt på samma sätt som du, och har säkert 50-talet ämnestrådar öppna i hjärnan samtidigt som jag matar med uppmärksamhet hela tiden. För att orka, måste jag skriva listor för att vila hjärnan. Är introvert privat och extrovert på jobbet. Är säljare och har därmed en roll att klä mig i.
    Ibland har jag tysta perioder då jag helst bara svarar på tilltal. Är blodhundskänslig för dofter. Ogillar höga ljud och kläder som sitter åt. Jämnt humör men blir lätt orolig.
    Vet inte vad jag ville säga med det här, kanske att vi alla har våra egenheter och jag ville bara dela mina, eftersom du generöst delar med dig.

    1. Det låter som HSP, high sensitive personality. Har det själv. Googla, det finns mycket och bra info. Många polletter som ramlar ner.
      Insikt är stor lättnad. Lycka till.

  27. Bra inlägg!!

    Jag fick min diagnos nu i höstas. Äntligen fick jag svar på varför jag alltid känt mig så fel hela livet. Nu vet jag och såklart har detta svar inte bara varit härligt. Men förståelsen för mig har betytt mycket.
    Men medicin tar jag bara då jag måste koncentrera mig vid deadline och det är mycket data inblandat.

    Fattar att du är en förebild. En klok sådan.

  28. Jag fick min adhd diagnos 32 år gammal. Att få diagnos har inte hjälpt mig mer än att jag förstår mig själv bättre ( vilket jag är tacksam för). Men vill man inte medicinera så finns det inte så mkt mer hjälp att få (är min erfarenhet) när man är ”välfungerande” har jobb och driver företag. Jag ångrar inte dock inte min utredning för idag förstår jag min problematik, har slutat kämpa emot mina svårigheter och inse mins ”svagheter”. Det gör att jag är så mkt snällare mot mig själv ❤️ Jag vet att jag ligge i riskzon för att åka på både utmattning och depression (igen) och behöve folk runt mig som kan få mig att bromsa och inte springa genom livet för fort. Jag komme alltid vara ”lite för mycket” och göra lite ”mer” än alla andra. Men det är ok❤️
    (Skriver mkt om min upplevelse av att leva med adhd på min blogg, tror säkert att du kan känna igen dig) kram

    1. Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter. Ska kika in hos dig. kram K

  30. Tack, tack, tack för att du tar upp detta viktiga! Jag lever själv med barn med autism och det är en ständig kamp. Jag själv fick rådet av en läkare att kolla in det här med högkänslighet (highly sensitive personality – HSP). Det var som att lägga hela mitt livs puzzel. Jag känner igen mig väldigt väl i din beskrivning på restaurangen t.ex. Kan inte stänga av hur mycket jag än vill. Tips på podd: högkänslighetspodden. Likheterna är många med Adhd och Add.

    1. Ja, jag har läst en del om HSP. Känner igen mig mycket där också.
      En ständig kamp – precis. I feel you. massa kramar

      1. Tipsar jättemycket att åka på reatreatet de från hsp podden har, så mkt fina diskussioner och metoder som man får med sig. Man känner sig så rik helt plötsligt med en hjärna som hoppar upp och ned och tar in alla intryck. Passar för den som uttrycker sig som hsp, uttalad adh/add eller bara känner igen sig i dragen! Kram

        1. 🙂 jag fick min diagnos i augusti -och allt föll på plats, från första klass i skolan tills nu…
          jobbar som specialpedagog inom npf och min rektor föreslog utredning då han såg min super power, men även en hjärna som aldrig vilade och mitt enorma tempo alltid…
          -när jag inte krashade…
          Har barn med HSP och ADD med, så känner mig hemma både hemma och med mina jobb-ungar!men när det blir som en vattenkoppsklåda så är det mindre roligt… medicineras inte, och det är ju att hitta balansen som gäller-i tid….
          Din blogg är en bra balansering:)

Kommentarer stängda