I fyrens ljus – jag ser dig, visar vägen

Det var så dumt för jag åkte ner till stranden med min man en kväll för att fota ett arbete i skymningen. Mörkret sjönk snabbt över viken, både båtar och fyrens ljus var som lampor där ute i det djupblå vattnet och tångens doft fyllde mina lungor. En behaglig doft säger jag och en annan håller för näsan. Det doftar frihet, hemma och hav för mig. Jag vill bara vandra ut och sänka mig ner – känna mig levande och låta vattnet omsluta och läka.

När min man drog upp kameran för att fota insåg vi snabbt att batteriet satt kvar i laddaren där hemma och det fanns ingen tid att hämta. Det var för mörkt. Vi testade med mobilen men jag blev inte nöjd. Vi åkte hem och konstaterade att ingen åkt och handlat idag heller – fanns det grejer till en linsgryta? Är någon ens hungrig?

Hela veckan har jag vandrat runt som i ett vakuum. Gör saker och hjärnan följer inte med. Vi förlorade vår vän. Hon somnade in på måndagen och inget känns längre sig likt. Vi står kvar här och håller varandra i handen med våra minnen, filmer, sms och bilder. Jag vill inte skriva mer om det just nu. För i ärlighetens namn – hur gör man det? Orden känns futtiga och fel när en mamma rycks bort från sin familj. Vi står kvar här. Men dagarna och nätterna ger nu ett helt annat ljus och mörker.

Denna morgon tänder jag mitt ljus för dig kära vän. Låt oss andra som blev kvar aldrig mer ta något för givet och låt oss leva med samma livsglädje, att alltid ha nära till skratt, äventyr och dans – som du.