Fler funderingar och navelskådning på bloggen – befinner jag mig i en existentiell kris eller är det något annat som pågår inom?
Lev nu! Det skriver jag i de böcker jag signerar. Boken jag skrivit handlar om just livet och hur du tar tillvara på de dagar du får här på jorden. Jag är ingen expert på detta såklart men något händer med människor som går igenom stora trauman – då tror jag många vill uppleva lite mer, njuta lite mer, älska lite mer och alltid vara nära ett förlåt. För man vet inte vad som händer imorgon. Det kan vända så snabbt i det lilla liv vi lever här på jorden.
Men lever jag själv som jag lär?
Jag har funderat mycket på det nu om morgnarna när jag inte kan sova. Denna natt vaknade jag 03.45 och där i vargtimmen snurrar tankarna större än någonsin. Det är så tyst och det känns som hela världen sover när jag går upp ur sängen, nerför trappan och in i köket mot nybryggt kaffe och tända ljus.
Jag har börjat tänka på flyktvägar igen. Det är länge sedan jag tänkte på hur jag ska fly genom huset om faran kommer. Vilken dörr jag ska ta mig ut genom och hur jag ska få med barnen. Det där är bara dumt. Jag ska inte gå in i katastroftankar. Men när livet är skakigt så kommer liksom allt mörker upp på ytan igen. Även de gamla rädslorna.
Sedan slår jag bort det och tänker att jag måste passa på. Leva nu.
Så hur ska jag förvalta mitt liv så bra jag kan. Jag står med med de stora och de små tankarna i köket och stirrar på kaffet som rinner ner i bryggaren medan doften sprider sig i runt mig. Ett vet jag – jag ska försöka få mer kontroll över min ångest. Den får inte rida mig på detta sätt utan det är jag som ska hålla i tyglarna och bestämma hur mycket utrymme den ska få.
”Hur ska vi göra med din sömn?”säger min man när han går upp då natten möter dag och det är dags att väcka huset. Jag slevar upp gröt i skålar och rycker på axlarna. jag vet inte.
Men jag vet att jag ska planera in mer njutning och saker som får mig må bra. Bad, vänner, familj, god mat, natur och rörelse. Och finns det något jag önskar mig mer av livet är det att vandra i fantastisk natur. Låta benen bära och bara mata på, ett steg i taget, framåt. Gärna med människor som står mig nära. Vi har börjat prata om Abisko denna vinter igen. Nu är Norrskenet som absolut starkast har jag hört.
Har ni något ni vill få mer av i ert liv? Känner ni att ni tar tillvara på det ni har efter era förutsättningar?
Och visst kan rädslor leva sida vid sida med njutning och skratt – kanske motar det bort mörkret så det inte får ta så orimligt stor plats.
Hej världens bästa Krickelin, ville bara säga att jag inte heller sover så många timmar per natt. Har insett att jag sover mer de nätter jag gör något som jag inte tycker är så roligt på dagen och mindre de nätter jag gjort något som givit mig energi på dagen. Jag stressar inte upp mig utan accepterar att jag förmodligen behöver mindre sömn ju äldre jag blir (är 48 år)
Ja men jaaaa!! Har en ständig dialog med de där tankarna och känslorna. Just nu är jag förbannad. ekonomin som ensamstående gör att jag faktiskt inte kan ta tillvara på mina talanger så som jag önskar. Kan inte riktigt fylla på med det jag har behov av. Så jag blir ganska så stressad måste jag säga. Var fasiken är den där platsen där jag lever livet nu!? Där det kan flöda mellan mitt mörker och mitt ljus? Hur fasiken kan jag få mer tid till återhämtning när jag arbetar heltid? Hur, hur, hur. Och så den där ångesten ovanpå det. Att inte känna att jag lever fullt ut. Frustrerande. och så tittar jag på mina döttrar och tänker att okej, lite till. Men ja, fina du. Du är inte ensam!
Jag sover uruselt men ljudböcker har fått mig att slippa stressen av att ligga vaken och bara grubbla. Böckerna ska vara cozy crime, gärna på engelska, då blir det en viss distans till uppläsaren och jag blir inte engagerad i berättelsen. Trots att jag är vaken 3-4 timmar per natt är jag inte trött på dagen. Jag vilar trots att jag inte sover och framförallt börjar jag inte tänka på elände och hemskheter. Undvik att titta på nyheterna är också ett tips för mer lugn. Vi matas av ständiga skräckscenarior. Media lever på skräck.
Hoppas dessa handfasta tips kan underlätta något.
Varma hälsningar från Skåne
Tänker att du inte vill, eller behöver höra, orden ”jag förstår hur du känner”. För det gör jag inte.
Men jag känner igen känslan av att vilja gå, eller cykla, rakt ut i världen. Ut på ett fjäll, utan att fundera på tillbakavägen.
Sitta där på en sten och dricka kaffe, sen fortsätta. Låta benen bara fortsätta.
Som jag längtar till ett fjäll.
Jag tänker att vi är både kropp och själ och ibland när det är tyngre så kan det vara kroppen som meddelar något. Inte bara tankarna.
Jag har haft en del problem med min sköldkörtel de senaste åren. När hormonerna inte är i balans så sover jag dåligt, får ångest och orkar inte mycket.
Fick bara en tanke när jag läste ditt inlägg, kanske värt att kolla upp hur din sköldkörtel mår?
Sedan förstår jag också att gamla trauman kan ställa till det i själslivet och känslorna. Det finns traumaterapi. Är säker på att du vet det och vet naturligtvis inte vad du gjort och inte. Detta sagt med all välmening. Att inte få sova är dränerande för hela ens system. Och ibland behöver man gå fler vändor med det som stör.
Hoppas du inte tar illa upp, jag önskar bara att du ska må ditt bästa ❤️
Jag tror att just det där som ofta kallas det lilla; första kaffekoppen för dagen, fågelkvitter, en promenad i höstluft…, egentligen är det stora. På riktigt. Och visst uppskattar vi det än mer om det ibland bryts av, med en längre resa eller något tråkigt och ledsamt?
Efter ett halvt liv av sökande och perioder av transportsträckor i ekorrhjulet har jag landat i att det ”lilla” ger mig mest. Jag har landat i det och behöver inte jämföra mig eller ständigt söka kickar. Jätteskönt!!!
Jobbet på förskolan där jag får vara ute mycket i skogen, skapa kreativt och utmana språkmässigt, träffa kollegor och varje dag få fullständigt underbara kommentarer från underbara ungar är för mig i dag det optimala. Att lönen sedan kommer in på kontot varje månad utan oro är så fett!
Rekommenderas. Allt blir vad man gör det till.
Tack för ännu ett fint inlägg som väcker massor med känslor och tankar. Jag går genom en väldigt tuff period och är så stressad för jag vet att livet är så skört – och tänk om det hinner försvinna för mig innan jag fått ordning på allt och kommit ur den här tuffa perioden? Det är en förlamande känsla.
Och jag önskar verkligen att du snart får sova igen.
Tycker det är så himla fint att följa din blogg eftersom jag också bor i Varberg. Känner igen mig på ett helt annat sätt i din blogg än i de övriga bloggarna jag följer som kretsar så mycket kring Stockholm. Du är en pärla <3
Dina texter, och kommentarsfältet är 👌❤️❤️
Tack!
Jag började rida för att få mer liv i mitt liv och det har gett mig så mycket. Gemenskap i stallet (med personer i olika åldrar), att ta hand om hästarna och så klart sjäva ridningen i sig och att få känna att man utvecklas lite mer för varje gång man rider. Jag har märkt att jag har fått en mjukare inställning till livet och att jag ler mycket mer än tidigare. Både mot andra i min omgivning och in mot mig själv. Till och med min man sa att han hade märkt denna förändring i mig så det är inte bara jag som känner förändringen. 🙂
Johanna: Du sätter ord på något jag själv har upplevt när jag fick egna islandshästar i mitt liv. Jag blev mer ödmjuk och tacksam inför livet och naturen och det faktum att vi inte kan styra allt i vårt liv (Svårt för en kontrollmänniska som jag). Det, livet, blir i mångt och mycket som det blir och det enklaste är att acceptera det. Glädjen och sorgen med djuren gick så att säga hand i hand. Kanske lite off topic från Kristins fina och tänkvärda inlägg ovan men några tankar från mig.
Jag har förlorat både min pappa och min bror samtidigt som jag fick mitt första barn. Sex år senare gick jag in i väggen och först då kunde jag sörja ordentligt. Sen gjorde jag en helomvändning, bytte arbetsplats nära hemma, blev bättre på att säga nej och umgås mest med min familj och några få nära vänner. Visst sover jag fortfarande dåligt emellanåt och visst blir jag stressad och arg när det blir för mkt men jag kan också njuta av allt på ett helt annat sätt. Morgonens första kaffekopp en måndag, solen som skiner på tallen utanför sovrumsfönstret likväl som långsemester med familjen utomlands. Min poäng är att livet rymmer så mycket av både glädje och sorg och det enda jag vill när jag dör är att känna att jag levt, både i det stora och det lilla.
Oj vad jag känner igen mig i allt ovan. Tankar, oro, trassliga nätter.
Jag vill få mindre måsten i mitt liv, så jag får möjlighet att njuta någon gång då och då av något lustfyllt. Lättare sagt än gjort…
Så klart att leva sitt liv!
Men det är hemskt när sömnen strular, jag fick stor hjälp av en arbetsterapeut som kartlade sömnen och genom olika övningar och strategier så blev det oerhört skillnad. Ett tips att testa om du tror det kan passa, för mig var det skönt att någon utifrån kom med råd även om vissa saker var rätt självklara så var det lättare att ta till sig dem då.