Jag är en nattvandrare. När klockan närmar sig fem på lördagsnatten känner jag nästan tacksamhet, det betyder att jag snart kan gå upp och brygga dagens första kopp.
När jag kastade en sista blick på klockan den här natten såg jag i min Aurora-app att det kanske skulle vara norrsken ute. Här i vår lilla by släcks allmänbelysningen vid midnatt, och mörkret blir totalt. Så när man går upp vid fem är det bara en ensam lampa hos grannen som lyser i stillheten och ovanför breder en himmel ut sig, fylld av miljarder stjärnor.
Det utlovade norrskenet uteblev, men jag stod kvar en stund i mörkret ändå. Lyssnade på en tupp som verkade lika otålig som jag på att natten skulle ta slut.
“Hallå, hallå, nu har vi sovit klart! Kan inte alla gå upp så dagen kan börja?!” gol han rakt ut i stillheten. Han gapade högljutt rakt in i den sena natten och vidare in i gryningen tills han fick sällskap av alla tornseglare som stämde in med sång och fågelkvitter.
Det är värst på helgerna. Fredagar och lördagar. Då jag vet att hemska saker kan hända, barnen är stora nu och rör sig fritt i sina egna liv.
Min egen tonårstid var en mardröm, och kroppen minns. Den glömmer inte alla faror som lurar i den där sårbara tiden i livet. På nätterna växer katastroftankarna sig stora, där i mörkret när allt är stilla och man bara längtar efter att det ska bli morgon. Oro som sätter sig som ett tryck i magen.
Jag brukar räkna mina andetag. Ibland mediterar jag. Oftast sätter jag på en ljudbok med en insomningstimer på 15 minuter. Hur många timmar ljudbok har jag egentligen lyssnat på i natt?
Jag har ett armband på mig dygnet runt som mäter min hälsa. Det håller koll på min sömn, och just den här natten var jag vaken i en och en halv timme. Jag är så korkad som håller på så här. Inga katastrofer har ägt rum mer än i min hjärna.
Vid fem gick jag upp. Fotade den stjärnklara himlen, lyssnade på tuppen och tystnaden. Stirrade ut i den mörka natten och malde sedan bönor för en hel termos.
Idag ska jag gå över bergen och sedan ta mig vidare till matmarknaden. Jag älskar det där myllret, alla människor, dofterna och de fantastiska råvarorna.
Vi brukar beställa tolv ostron och äta dem på stående fot på torget, mitt i byn. Sedan strosar man vidare, låter sig dras med bland allt det vackra. Kanske svänger man ner på gatan med alla vintagebutiker och kikar runt en stund.
Dagstemperaturen smyger sig upp mot tjugo grader nu, så i eftermiddag ska jag försöka slumra en stund i en solstol i trädgården.
Tänk om jag skull kunna koppla av såpass bra så jag kan försvinna bland sidorna i denna bok. Har ni läst Testamente av Nina Wähä?
”Är man ansvarig för sin familjs synder? Kan man egentligen göra något för att förändra historien? Kan man kanske skriva om den? Det är frågor Nina Wähä ställer i sin roman Testamente.
I Testamente möter vi Annie, som när hon blir gravid motvilligt åker hem till platsen där hon växte upp. Bondgården ligger i Tornedalen, med sitt eget språk, sitt eget meänkieli. Inte svenska, inte finska, något tredje. Ingen blir särskilt glad över att se henne.
Det här är nämligen en familj där en stor hemlighet ständigt hänger över dem. Två föräldrar och tolv barn, fjorton beroende på hur man räknar, som aldrig kommit överens.
Testemente är en familjeroman som inte liknar något annat. Lite som om Thomas Vinterbergs film Festen släppts ner i ett Jonathan Safran Foerskt universum.”
Ha en fin dag nu. kram K
Älskar dina bilder och texter om livet i Frankrike.
Jag har hitintills inte behövt oro mig allt för mycket över mina barn. Det är nästan så att jag har velat att de ska vara ute och leva livet. Uppmuntrat dem. Min 16-åriga son som går ut åk 9 nu till våren är alltid hemma. Då börjar man oroa sig över det istället, hur det ser ut med vänner osv. Men han säger att han vill ta det lugnt hemma, och jag vill inte göra en stor grej utav det. Han verkar må bra och vara glad. Och han sitter inte inne på sitt rum, utan är med oss, tittar på tv och film. På helgerna hänger han alltid med på saker vi hittar på. Allt från att gå ut och gå i skogen, till att åka till stan, eller till lantstället. Han hänger gärna med mig till affären och handlar 🙂
Min 19-åriga son gick om en klass i lågstadiet, därför var han sen med att vara ute då han umgicks med kompisar som är 1 år yngre. Jag tror det har varit bra för honom. Så det var först i gymnasiet han började vara ute litegrann. En gång har det hänt att han inte kom hem en lördag kväll, och då blev jag så klart superorolig och kunde inte sova. Fick inte tag på honom. Såg på Life360 att han var på en okänd adress i stan. Tänkte direkt att han var kidnappad, nedslagen och att mobilen låg på gatan, men han hade sovit hos en kompis. Sen dess har vi kommit överens om att han alltid måste höra av sig om han inte kommer hem, trots att han är ”vuxen”.
Tänker tillbaka på min egen tonårstid, som var allt annat än bra, och hur jag började röka och dricka i högstadiet. Hade ingen bra relation med mina föräldrar, ljög och smög med allt. Livrädd att pappa skulle få veta något. Så med tanke på det är jag väldigt förskonad när det gäller mina egna barn, och vi har en bra och öppen dialog. Jag har alltid velat att de ska känna sig trygga med att de kan komma hem vad som än hänt, eller ringa mig när helst de vill.
Jag vet precis hur du menar med oron över barnen på nätterna, fast vi är tack och lov förbi det nu. Det som räddade mig till sist var faktiskt att jag insåg att jag inte kunde påverka ett enda dugg – ”därför kan du lika gärna somna nu”. Också vetskapen att ”om det händer något så kommer jag att få veta det”. Det var lite som att fatalistiskt ge upp – men det hjälpte mig att släppa oron!
Läser detta och skäms för alla gånger jag kom hem sent när jag varit ute med kompisar eller på festligheter och inte hörde av mig till mamma. Jag visste ju att hon oroade sig, men som tonåring så tyckte man ju bara att hon var löjlig.
Nu är jag tacksam för att jag hade föräldrar som oroade sig och brydde sig om var man var och att man kom hem. Många har ju faktiskt inte det.
Jeg fant bloggen din tilfeldig for mange år siden, og stoppet opp fordi familien den sommeren oppdaget Varberg da vi kom for sent til bestilt overnatting i Falkenberg. Vi bodde på Hotell Gästis, badet ved Kallbadhuset og vandret på kystveien. Senere har vi besøkt Strömma, som jeg leste om på bloggen din. Men det er ikke bare for vakre bilder jeg følger Krickelin, men tekstene. Du skriver veldig bra. Nakent og tidvis gjenkjennelig. Da føler man seg litt mindre alene med tankene bak den innerste grinda. Tusen takk! ❤️
Hög igenkänning, sömnen blir verkligen lidande under de oroliga åren. Katastrof tankar och oro över de älskade barnen, som ska bli vuxna. Man vill inte att barnen ska veta hur mycket man oroar sig, litar på dem, men inte på allt i deras omvärld.
Jag har fått bättre sömn av Östrogen, lite mindre oro också tror jag..
Kram/ Malin
Godmorgon. Det är svårt att ta kontroll över hjärnan och alla tankar. Jag är på andra sidan nu, när barnen vuxit upp och strax är 25, men får ibland fortfarande panikkänslor.
En gång, när dottern varit hos mig och ätit en kväll, ringde hon på facetime (när hon enligt mig borde hunnit till sitt garage), men jag fick problem med mobilen och det gick inte att svara. Jag ringde upp på direkten, men fick inget svar. Ringde vanligt samtal, facetime igen, inget svar. Fy f-n, allt som spelades upp i min hjärna. Hur kan den funka på det sättet? Jag ringde oavbrutet, samtidigt som jag kastade mig i bilen och åkte mot hennes håll. ”Skulle jag hinna fram?”
Det tar bara 10 min, så jag var strax framme. Då lös det i hennes lägenhet och jag såg att tv’n var på. Skamsen, men lugnad, vände jag bara bilen och åkte hem igen.
Dagen efter ringde hon och frågade om det hänt något. Hmm. När hon parkerat hade hon kommit på något hon glömt berätta, då dog mobilen. När hon kom in, hade hon satt den på laddning och ljudet var avstängt och eftersom hon inte tittat på den på resten av kvällen, såg hon inte alla missade samtal förrän mycket senare, när hon skulle lägga sig. Allt bara i min hjärna… Det är hemskt hur den spelar upp alla scenarios utan beställning.
Har du provat att sänka hastigheten på uppläsaren? Det hjälpte mig att andas lugnare.
Önskar er en härlig fransk dag