Jag sitter på tåget hem från Göteborg – jag har varit hos Artilleriet och deltagit i en inspirationsfrukost med Johanna Bradford och Formex. Fin start på dagen – känner mig boostad på en mängd olika sätt just nu.
Dels var det väldigt roligt att träffa kollegor som jag inte mött på länge och så var det intressant att lyssna på Artilleriets grundare då de berättade om sin verksamhet. Sedan pratade Johanna om sociala medier och om hur hon förhöll sig till bloggen och Instagram.
Johanna har en så skön inställning till det hela tycker jag och jag tror att det var många som gick därifrån och kände sig peppade på att sänka axlarna och låta Instagram bli en mer lustfylld plats att verka på. Mycket klokt. Hoppas Johanna håller sin presentation på Formex också så fler får ta del av hennes tankar.
När det var dags att kramas hejdå så plockade jag upp min kamera och fotade mina favorithörn i denna vackra butik – den vackraste som finns om du frågar mig.
Christian och Sofie har verkligen skapat en helt unik miljö och jag känner alltid att jag kommer härifrån full av inspiration.
Jag har förövrigt tröttnat lite på att gå i butiker och känner mig mer och mer uttråkad av detta, men här är det helt annorlunda – en riktigt härlig upplevelse med andra ord. Så bra att de ligger dörr i dörr med Da Matteo så man kan kombinera med en fikastund också.
Detta är mitt absoluta favorithörn just nu. Kan inte titta mig mätt.
Alice var där och fotade såklart. Hon är en av mina favoritfotografer.
Soffan här. Urnorna. Dubbla soffbord. Lampan. Fönstrena och väggarna ger pricken över i.
Jag packade ihop, sa hejdå och gick för att sätta mig hos grannen för att jobba medan jag väntade på Johanna.
När Johanna var klar med sina möten så möttes vi upp på lunch hos en ny granne på Magasinsgatan – Fiskbar 17. En varm rekommendation.
En riktigt god soppa. Vi pratade ikapp och gick sedan till konstnärsbutiken och köpte pennor och lera till mellanbror. Sedan var det hejdå – Johanna skulle tillbaka till Borås och jag började dra mig åt tågstationen igen.
Men ett stopp till – Hos Nygårdsanna. Finns inget märke som jag gillar så mycket som detta. Kläderna använder jag tills de slits ut och de är de mest klassiska. Fint i provrummet för övrigt.
Jag provade en blus från kollektionen Blackbirdandgoose valt ut till deras julkalender (så kul grej!) men den fanns dessvärre inte i min storlek.
Känns som ett töcken i mitt huvud då jag drömt jättemycket mardrömmar och legat vaken om nätterna denna vecka. Undrar vad det beror på.
I natt drömde jag att jag fick ett hål, pekfingertjockt, rakt in i näsroten som jag andades genom och natten innan drömde jag att min man och jag mördade två människor, liken gömde vi inpackade i påsar i källaren. Helt galet ju. Klart man ligger klarvaken två timmar när man vaknar från det.
Och så drömde jag det där vanliga att jag är galet sen, eller kommer inte ens fram, missar allt, är oförberedd, misslyckas och inte levererar. Sjuk ångest på det.
Drömmer ni mycket mardrömmar? Om vadå i så fall?
Just nu är det stressade drömmar, inte riktigt som mardrömmar men lika jobbiga. Vaknar andfådd. Hänger säkert samman med stollen som jag måste jobba med i ett halvår framåt och som hela tider skäller på mig och hittar fel. Jag är hans usla beställare…
Drömmer rätt mycket mardrömmar, speciellt när jag är stressad, eller vid PMS. Kan också vara rätt rejält hemska, om mord, våldtäckt eller annat. En återkommande är också att jag är fast i nått form av hus/ slott som är som en labyrint. Jag tror ändå mycket av det där mest är för att hjärnan bearbetar. Tänk så mycket hemskheter vi får se på nyheterna och på filmer numera. Som bara blir mer eller mindre ”vardagsmat” klart hjärnan måste sortera ut det någonstans. Men jobbigt som tusan är det.
För mig hjälper det mest att träna så jag blir riktigt riktigt trött och slocknar som en sten. Hoppas du får lite lugnare i natt ❤️
Åh, jag kan också ibland komma på mig att drömma sjuka saker, som att mörda barn eller annat hemskt. Jag skyller på mina antidepressiva men ibland börjar man ju ändå undra vad som händer där inne i det undermedvetna. Kanske bäst att inte veta ändå.
Tur man är äckligt snäll och oskyldig i det verkliga livet i varje fall – vore ju värre att ha det tvärtom menar jag.
Kram!