Till bloggen och mina kampanjbilder använder jag nästan uteslutande min Canon EOS R5 tillsammans med ett fast 50 mm-objektiv. Det är ett tungt, ganska klumpigt och dyrbart verktyg i min arbetsdag, så jag tar sällan med det när jag inte har ett tydligt uppdrag där jag också fakturerar.
Vid mer vardagliga tillfällen, som nätverksträffar, kundevent, resor, marknadsbesök eller restaurangupplevelser så fotograferar jag istället med min iPhone. Kameran är verkligen så bra, och funkar perfekt för content i mina kanaler.
Efteråt redigerar jag bilderna lätt i VSCO, där jag oftast använder A6 Pro eller A4 Pro och drar ner intensiteten en aning
För ett tag sedan köpte jag en liten Fuji-kamera som ibland får följa med mig på äventyr. Den tar kanske inte de mest perfekta, “proffsiga” bilderna, men det är inte heller det jag är ute efter i de stunderna.
När jag fotar mer dokumentärt handlar det snarare om att fånga känslan i upplevelsen. Och just det tycker jag att den här kameran gör så fint.
Den har dessutom ett filmläge som ger en analog känsla, fast i en digital värld. Jag kan enkelt föra över bilderna direkt till telefonen för publicering, eller till datorn om jag vill ge dem lite extra kärlek i Lightroom där jag oftast redigerar mina bilder.
Se bilden ovan… visst känns det härligt?
Jag älskar verkligen känslan i bilderna från den här kameran, och igår fick både min Fuji och mobilen följa med ut till havs när jag åt skaldjur tillsammans med ett gäng kollegor.
Har jag förresten världens härligaste jobb? Ibland känns det verkligen så. Allt jag får uppleva och skapa tack vare min kamera och mina digitala kanaler är rätt otroligt.
Jag tänker på alla jobb jag haft. Irland, Skagen, Värmland bland många andra destinationer och alla spännande varumärken jag fått arbeta med genom åren. Och inte minst er följare som hängt med, i kommentarsfält, dm och mail. All klokhet, reflektion, utveckling och inspiration. Ibland också skav och intensiva diskussioner, särskilt under tiden då jag hade det som tuffast i klimakteriet. Fy, vad jag var dålig på att hantera kritik då… haha.
Jag började blogga redan 2008, långt innan Instagram fanns och innan “influencer” ens var ett begrepp. Idag ser vi yrkesgruppen överallt. I tv-soffor, dokumentärer, poddar, musik och till och med i politiken. Det är en otrolig utveckling, och många har fått en stark röst och stort inflytande.
Samtidigt upplever jag att det också blivit en av vår tids mest ifrågasatta yrkesroller. Kanske är det min algoritm, men det känns som att det blåser extra hårt i debatten kring influencers vara eller icke vara just nu. Debatten kanske behövs.
Men är den nyanserad? Nej, det tycker jag inte. Ändrar den strukturer och beteenden? Nja, jag vet inte.
Jag upplever att den mer polariserar och skapa klyftor mellan generationer som ej förstår varandra. Att förminska och hata har sällan lett till något konstruktivt.
Så sent som igår hamnade jag i ett samtal där jag kände mig både förminskad och missförstådd i mitt arbete. Men jag har slutat förklara och försvara det jag gör för den sortens människor. Jag har inget att bevisa.
Men i alla fall. Tillbaks till denna otroliga skaldjurslåda som serverades.
Louise var värdinna för aftonen på båten M/S Eriksberg som guppade runt Göteborgs Skärgård.
Underbart. Fick träffa Malin O igen och jag älskar den där människan. Så otroligt rolig.
Helt klart roligast på hela internet. Följ @malinsta
Här vet jag inte vad som hände med min leksakskamera. Något filter som ser ut som vattenstänk hade jag tydligen satt på. Ser ut som man tar fotot på mig genom en vattenstänkt ruta.
Phu. Tur att jag lyckades fippla bort den effekten och kunde ta sådana här härliga foton istället.
Det blev sång på däck. Sköna bohusländska toner som sträckte sig långt in i solnedgången.
Goa gubbar i Göteborg. Fasen vad fint!
Ha en riktigt fin dag.
Jag ska fylla min med trädgårdsliv, havsbad, lunch på en klippa, promenader, vänner och en stämningsfull valborgsbrasa nere vid havet.
Önskar er en ljuvlig Valborg.
Kram K
