Vi har väl alla råkat ut för människor som oavsett situation alltid vill berätta något elakt och fördomsfullt om någon annan? Skvallra lite, krydda på lite extra och pissa revir. Ett högst mänskligt och rätt oskönt sätt att föra dialog på och också ett sätt för människor att knyta band över – ”ja, du gillar ju inte henne heller så låt oss gegga ner oss i allt dåligt vi vet om henne och sprida lite mer dynga mellan oss så vi själva känner oss lite mer förträffliga”
Eller?
Hur är ni? Lever ni med mycket ilska bröstet och letar fel – tycker illa om både familjemedlemmar, kollegor, bekanta och andra människor som korsar er väg? Hon på tv? Den där familjen som tar så stor plats i media?
Har ni ett störigt skav inom er som kanske lättar lite när ni pyser ut negativa saker om andra? Är det skillnad på skvaller och skvaller? Vem drar gränsen i vad som är okej att prata om bakom ryggar?
Jag märker att min förmåga att leta fel hos andra, ha fördomar och ha en negativ inställning ökar då jag själv mår dåligt, känner mig stressad och är pressad. Jag har en himla tur som oftast är runt människor som tar ner den dåliga energin direkt istället för att elda på – om jag säger något taskigt, fördomsfullt och negativt så kan reaktionen vara ”ja, man vet ju så lite om folk, hen kanske mår jättedåligt” eller ”oj, det där måste vara tungt, stackars hen”.
Jag hade en bekant en gång som var superspännande, rolig och smart – men i varenda situation med hen så nämnde hen alltid något negativt om andra. Hen verkade ogilla och ha synpunkter om både den ena och den andra på ganska svaga eller obetydliga grunder. Efter ett tag så kände jag mig olustig till mods och började väga mina egna ord på tungan i oro för att jag själv var föremål för negativa samtal i andra rum. För det ska man veta, pratar någon mycket skit om andra så kommer de med stor garanti gör det om dig bakom din rygg också.
Det hela löste sig med att hen även började ogilla mig efter ett tag. Haha. Så kan det gå.
Att ha konflikter och fördömande åsikter levande inom är som att ha en mörk ridå framför sig i livet anser jag. Den man skadar mest är sig själv och det tar så oerhört mycket negativ energi att lägga kraft på. Jag tror också det mesta grundar sig i okunskap och missförstånd. Jag hade kunnat känna mycket ilska och bitterhet över våldet och missbruket jag levt under i många år – men nej, jag har behövt förlåta och gå vidare för att kunna njuta av livet. Ni som lyssnat på Kenza’s sommarprat vet exat vad jag menar.
Andra oförätter, missförstånd och konflikter med människor som passerat försöker jag också deala med på ett kärleksfullt sätt. Mest för min egen skull.
Ett knep för att bränna upp ilskan som brinner inom är att skriva ner namn och händelse på ett papper och helt enkelt bara elda upp skiten, släppa och går vidare. Så, bort. Lite cheezy sa min man när han korrläste min text men ibland funkar även dessa metoder riktigt bra.
Likadant med småsaker som pirrar inom. Att sprida vidare ett elakt skvaller eller prata ner någon man ogillar – testa att säga något snällt om hen varje gång istället och så hux flux så känner man inte skavet för hen längre. Det man vattnar växer ju som sagt. Jag ska verkligen leva som jag lär för när jag är som mest stressad och pressad så kan de mest galna och orättvisa saker slinka ur min mun. Men både min man och mina vänner är en grym motvikt här och tar ner mig direkt. I gengäld försöker jag vara samma positiva energi i motvikt när de famlar i det mörka. Vi får hjälpas åt att snälltolka helt enkelt.
För vad som händer när jag sprider skit är ju att jag mest bara drar ner byxorna på mig själv, blottar mig som en osympatisk människa och lämnar en oskön känsla i min egen kropp och hos andra. Det finns ju inga positiva aspekter i att sprida negativ energi, eller vad tycker ni?
Jag tror också en hel del på karma – att den energi du sänder ut i världen är också den som kommer tillbaka till dig. (tillägg, obs, möjligt detta behöver ett förtydligande – i så fall finner du den bland kommentarerna)
Vad är era egna erfarenheter i ämnet? Som vanligt handlar det ju inte om att vara bäst på något här utan att dela sina reflektioner och erfarenheter så vi kan bli lite klokare tillsammans. Att ta del av olika perspektiv är alltid lärorikt.
Av slumpen hittade jag hit,ödet eller karma?
Jag bor i samma område fortfarande, sen 16 år tillbaka.
Det flyttas,förändras och livssituation ändras för många.
Inget ont för mig.Men det som förvånar mig
är det elaka,skitprat,mobbning,utfrysning.
Folk här verkar äga någon sorts övertro att si och så måste det ju vara?
Ingen person någonsin har antydan eller ens intresse efter min personliga version.
Elakt prat och skitprat slutar ju bara i mera elände för den person de har utsett till något sorts föremål för detta beteende.
Nyinflyttade personer blir informerade snabbt.
Personer som pratat innan t.ex ignorerar en totalt. De har fått instruktioner hur de ska föra sig,vilket beteende de ska ha,o.sv.
Det är inte enbart kvinnor som har detta ohyfsade beteende ,nej då absolut inte,det är män också.
Jag kan inte begripa vart rykten,skitprat kommer från?
Jag är positiv annars som person,men det är så lätt att tro att detta beror på mig.
Flytta då?
Prata och fråga själv?
Ta reda på vad det är frågan om?
Vill ej flytta,resten har jag försökt många gånger men blir ignorerad.
Är det modernt och inne att vara elak?
Det ligger i tiden kanske?
Får jag rykten eller elakt prat om någon sagt till mig, så går jag därifrån,då det blir obehaglig stämning.
Sedan försöker jag prata med den personen om detta så det inte behövs att spridas ännu mera.
Vad är det rätta,vad felas?
Mår folk dåligt,har dåligt på något vis?
Avundsjuka? Diagnos?
Ingen aning,men viljan till skitprat som är obehagligt och obefogat är enorm och oändlig.
Mia
Ett väldigt bra inlägg och något som jag ofta funderat kring senaste år. Har i mina yngre dar varit lättpåverkad i dessa situationer och min mun har säkert glappat mer än vad den borde gjort. Numera är detta ämne oerhört viktigt för mig för det skapar då mkt negativ stämning och jag känner hellre att jag vänder frågan mot personen som säger något illa om den kan förklara sig varför den tänker och säger som den gör. Och den är inte lika enkel att prata kring som skitsnacket som glappar ut 💛
52 år med make och vuxna söner, en mamma som är nära och en pappa som inte är nära, och knappt någon mer privat relation. Jag har betydligt fler yrkeskontakter, men jag strävar efter att inte låta yrkeslivet spilla över till det privata. Det ligger brutna förtroenden, skitsnack, privilegium och integritet bakom behovet att skydda mig, och säkert en rädsla över att bli sviken/bortvald. Ibland, när jag läser om nära vänskap eller ser det på film, kan det stinga till av saknad över det jag inte har, men det går över snabbt när jag tänker på vad jag faktiskt har. Jag är nog för tunnhudad för samhället, och för gammal för att orka skrapa ihop lust och ork att göra något åt det.
Elakt prat leder bara till elände. När jag blir indragen i samtal på jobbet följer jag i regel fyra principer om någon börjar säga taskiga saker om någon person. 1. Jag säger att jag inte är bekväm med att lyssna på vad som sägs om xyz/att jag inte håller med, 2. Jag säger något positivt om xyz i ett försök att nyansera, 3. Jag går därifrån, 4. Jag för inte skitsnacket vidare, någonsin.
Det är så viktigt att markera att man inte är intresserad av att delta i skitsnack, för annars är det lätt att det negativa flödet hakar sig fast och börjar gå på repeat. På ett tidigare jobb hade jag en kollega som tyckte att alla och allting var dumma och dåliga, och hen spred en sådan negativ stämning att det till slut var svårt att andas. När jag bytte arbetsplats var det som att se solen igen efter ett oväder.
Jag avslutar med ett litet sidospår. Min erfarenhet är att det finns en osäkerhet i vad som räknas som skitsnack och vad som är konstruktiva samtal om hur något behöver hanteras. Min definition är enkel: skitsnacket fokuserar för att plocka isär, förminska, klandra, framställa någon i dålig dager. Skitsnack är inte konstruktivt, för syftet är inte att förbättra situationen. Konstruktiva samtal däremot lyfter ett problem, utan att fastna i en repetition av allt som är dåligt, med målet att göra situationen bättre. Ibland, när jag börjar känna att ett samtal börjar gå åt fel håll försöker jag avleda genom att fråga ”Vad tror du skulle göra ditt eller datt bättre?”. Det fungerar inte alltid, men ofta.
Interessant emne!
Vil også si at det er så bra av deg å ta imot kommentarer som kanskje ikke er helt enig med deg på et sånt høflig og respektfullt vis!
Du lytter og prøver å forstå istedet for å lukke ørene og kjøre på med din mening som mange andre gjør.
Karma – ja jeg er enig i det du sier. Men det som rammer den enkelte av oss er dermed ikke pga karma, – livet er slett ikke rettferdig. Har ei datter med kronisk sykdom, som jeg også nesten mista, hun det mest elskelige vesen på denne jord, så snill og varm og alt positivt som sies kan. At akkurat hun ble ramma er bare tilfeldig og veldig urettferdig, akkurat som at barnet ditt ble ramma av sine vanskeligheter.
Æsj, vet ikke om jeg fikk sagt det jeg ville, hovedsaken var at jeg ville berømme deg for å svare klokt! Takk for en fin blogg!
Tusen tack för reflektioner och avtryck. Ha en bra dag.
Så sant! Tack för detta 😊
Stor kram
Träffade på min goda granne idag, vi är båda lite äldre damer och började tala om just detta ämne: Skitprat och ofta då bakom ryggar. Vi blev eniga om att det är nästan bara kvinnor som sysslar med detta, så himla trist att inse… Att ha manliga vänner är en fantastisk gåva då, vi kan tala om allt möjligt intressant och givande, livet, politik, samhället, konst, forskning, astronomi, pengar. Inte mycket skitsnack blir det då.
Har ej dina eller din grannes erfarenhet gällande kvinnligt skitsnack! Min erfarenhet är att män i lika stor del bidrar!
Min erfarenhet är att kvinnor pratar mer skitsnack än män men det är klart att det beror på vilka rum och sällskap man rör sig i, vilka arbetsplatser , umgängen osv.
Min egna man är noll intresserad av sådant och det är mest i hans manliga sällskap jag brukar hamna och de är ju samma skrot och korn 🙂
Träffade på min fina granne idag, vi är båda lite äldre och började tala om just detta ämne, Skitprat och ofta då bakom ryggar. Vi blev eniga om att det är nästan bara kvinnor som sysslar med detta, så himla trist att inse… Att ha manliga vänner är en fantastisk gåva då, vi kan tala om allt möjligt intressant och givande, livet, politik, samhället, konst, forskning, astronomi, pengar. Inte mycket skitsnack blir det då.
Jag tycker detta var en jättebra läsning för oss alla. Jag är 67 år och försöker växa och bli en bättre människa varje dag men misslyckas ofta. Jag vill inte prata illa om någon men ändå blir det så ibland.. tack för påminnelsen ❤ bättre att vara medmänniska än motmänniska , vi är ju alla bara en kort stund här på jorden 🌍
Tack för förtydligandet, jag var nog lite snabb där. Hör ofta andra prata om t.ex. karma i en mängd olika sammanhang (ofta väldigt negativa) och har ofta tänkt då att den tanken verkar rätt illasinnad att hålla fast i men iofs, vem är jag att döma? Det kanske är det enda den människan har att hålla tag i för stunden för att inte rasa samman som människa.
Trevlig helg!
Bra att du gjorde mig uppmärksam på att texten kunde tolkas på det sättet – tack!
Har man den inställningen i livet så känns det som man är ute och cyklar. Jag har ett kroniskt sjukt barn som jag nästan förlorat – att jag på något sätt skulle förtjäna det för vad jag själv gjort eller vilka energier jag burit runt på är befängt att tro.
Stor kram
Jag får verkligen be om ursäkt om du tog illa upp, det var helt enkelt jag som inte läste ordentligt och utgick nog mycket från andra människor jag mött.
Återigen, jag ber om ursäkt.
Ånej ~ be inte om ursäkt. Jag tog absolut inte illa upp. Fint att vi kan ha högt i tak och diskutera här inne. Dina reflektioner och tolkningar är viktiga och intressanta. Tack för samtal. Kram
Jag tycker också det är ovärt att sprida negativa omdömen (skitsnack i klartext) men det tycks ha blivit mer vanligt bland både kvinnor och män på tal om en kommentar ovan. Jag har hört så mycket tissel och tassel från män på kafferep att jag bara häpnar, för att inte tala om dom unga männens ”horkommentarer” om kvinnor i tid och otid. Överhuvudtaget verkar vissa delar av internets hörn lida av tourettes, oavsett kön.
Så, gör inte männen några tjänster nu. Dom är lika mycket del i det osunda klimat som växt fram både på internet och ute i samhället. Förut hade man ju iofs byns kufar att samlas kring i samtal så det tycks ju alltid ha funnits ett behov hos människor att i grupp glänsa i samförstånd kring deras förträfflighet.
Sedan finns det områden (på tal om annat än skvallret på byns sågverk) där jag tycker att det tenderar att bli både destruktivt och självdestruktivt åt det andra hållet och det är den ständiga acceptansen som numera efterfrågas i vart och vartannat sammanhang. En quick fix ofta i ett samhälle där allt snurrar snabbare. Nu skriver jag inte om att kunna ge sig själv ro för att kunna gå vidare från händelser utan t.ex. behandlingsformer som blivit alltmer populära och ibland mest verkar går ut på att människor ska vänja sig med mindre än minst? Jag är för tacksamheten, här och nu och allt det där men det har blivit en himla konstig grej att behandla alltifrån gikt till hemlöshet med t.ex. vad man kallar ACT. Billigt är det dock, krävs inget mer än några gruppterapisamtal (där giktpatienter själva driver samtalet framåt) där man bjuder på mariekex och gevaliakaffe.
Men! Fungerar det för någon – toppen tycker jag! Vill någon inte bara acceptera smärtorna från sin gikt är det också okej tycker jag, man behöver inte acceptera allt. Man sätter ju inte plåster på ett operationssår, än.
Jag tror att det du skriver går bra för folk att applicera på lättare händelser som skitsnack och dylikt som ändå är rätt vanligt bland folk. Vid svårare händelser skulle jag aldrig själv ge råden du ger utan istället tycker jag att man ska utforska alla sina känslor kring svåra händelser för att kunna läka, helt eller delvis för lets face it, vi är alla olika. Det en kan gå vidare ifrån, fastnar en annan i och sedan har vi händelser som jag tror ingen av oss någonsin helt tar oss igenom och dealar med på ett kärleksfullt sätt, det är bortom vår mänskliga förmåga. Istället kanske vi undertrycker det och förklarar det med andra ord för att försöka bringa någons slags ordning i det, det är vad jag tror i alla fall.
Jag tror inte heller på karma utan det är ofta meningslöst lidande som drabbar vissa människor och inte deras energier. Vi har dessutom ett samhälle som är uppbyggt så att vissa grupper råkar mer illa ut än andra och det problemet stavas till mångt och mycket pengar och status. Men återigen kanske någon slags ordning behövs för att lindra dom känslor den tanken ger upphov till. På tal om karma förstår jag att det kan vara trösterikt att ha den tanken men den är väl egentligen på ett sätt lite illasinnad och inte alls så accepterande om man tittar närmare på den? Och hur hanterar man tanken om karma om det drabbar t.ex. en närstående något? Det där tror jag blir en snårig väg att hålla sig till.
Intressant ämne i vilket fall som.
Tack för din reflektion.
Intressant. Jag kanske borde vara lite tydligare.
Jag menar inte att sår läker för att man förlåter den som skapat lidande i ens liv. Jag menar att de lindrar om man försöker att inte mata och elda på hatet och ilskan mot dem som gjort en illa. Men det är såklart olika för alla och det har själv tagit mig många år att förlåta och försöka kunna gå vidare från mina trauman i livet. Terapi, samtal, träning, kunskap och en mängd andra tekniker krävs givetvis – här kan man inte fjutta upp ett papper och tro att smärtan försvinner. Det är ett arbete.
Men en del i arbetet kan vara att förlåta både sig själv och andra för att kunna gå vidare i livet tror jag på.
Förtydligande av Karma pga dåliga energier – detta gäller att skapa dålig stämning och driva runt onödigt skitsnack. Då tror jag man får samma mynt tillbaka i livet.
Självklart appliceras inte det på människor som lider av svåra sjukdomar, drabbas av våld, har det tungt ekonomiskt och krig. Inte i min värld i alla fall – jag är varken naiv eller galen.