Just nu tycker jag mycket runt om mig är så vansinnigt vackert.
Antingen är det min frukost, solen som silar mjukt in över golvplankorna eller Boris som har somnat vid Igors fötter.
Det stormar runt om mig just nu och då måste jag plocka ner allt i små bitar och lyfta blicken än mer.
Tänka på hur vackert livet, olika möten och platser är. Vi är skapta för svåra utmaningar och man får aldrig mer än man klarar av. Det var så vi sa i alla fall… Eller?
Jag var på Everts Sjöbod i Grebbestad under torsdags kväll. Här äter de mängder av ostron.
Ett så mysigt ställe. Blev alldeles förälskad i både sjöbod och dess omgivning.
Någon som är väldigt intresserad av ostron hade vunnit SM i ostronöppning flera gånger om…
Kanske tränar han här vid kajkanten varje dag…?
Inte så tokigt att ha en ostronodling under bryggan direkt.
Min kompis påpekade att man inte får plocka ostron hur som helst i havet. De tillhör markägaren och man får åka på ordande ostronsafaris med kajaker eller ha en överenskommelse med ägaren innan man dyker ner och tar för sig.
Hur mysigt hade det inte varit att krypa ner i dessa uppeldade karen en kväll i solnedgången med några vänner? Kanske efter man varit ute och plockat ostron och skapat en mysig middag tillsammans på bryggan med bubbel och ostron.
Jag var inbjuden för att föreläsa om mig själv och sociala medier. Jag berättade om min 10-åriga resa från hobbyblogg till arbete som jag kan leva på idag.
Jag passade också på att prata om vad sociala medier gör för självkänslan hos många av oss. Blir vi stärkta eller får alla dessa tjusiga bilder oss bara att må sämre och sämre.
Hur hittar man en balans och insikt i att allt är inte vad det ser ut att vara i en liten kvadrat?
Hur ska vi kunna prata mer om ångest, stress och tunga saker i en annars glossig värld. Hör dessa ämnen ens hemma där?
Jag hävdar att de gör det.
Livet är sött och salt. & stundtals också jävligt surt.
Jag tycker det är bra att dela med sig av erfarenheter och kunskap. Speciellt om man har en stor kanal som man kan nå ut i. Tänk vilken skillnad man kan göra för många – andra får luft under trötta vingar, blir inspirerade och inser att de inte är ensamma.
Jag brukar aldrig dela med mig av svårigheter då jag är mitt i dem. Det blir så skört och sårbart då. Men sedan – när stormen ebbat ut och jag står kvar med ett gäng nya erfarenheter i famnen. När jag bearbetat och kastat om allt i huvudet flera gånger. Då kan jag eventuellt skriva om dem här för er. Dela.
Fin dag till dig nu.
Kika in ikväll för då har jag en ny inspirerande intervjua att dela med mig av.
Så otroligt vackert inlägg, både i text och bild. Tack för att du öppnar upp.
Jag tycker att det är jätteviktigt att dela med sig av det inte så sköna och fina också. Det är något med att det är först då det blir ett verkligt liv, för ingen har det ju enbart lätt och roligt och vackert hela tiden, även om det ibland kan verka så. Det är ju en konst att välja vinkeln man fotograferar från så att inte det bakom ryggen syns. Och ibland är det fint att vända blicken just åt bakåthållet. Det blir bjussigare, och mer helt.
Så fint att kunna se och förmedla det vackra trots att livet utmanar. En väldigt fin egenskap som inspirerar! Tack!
Kloka tankar. Tror att plocka ner + lyft blicken vore en bra kom-i-håg-lista för de flesta som har stressigt runt sig som ju alla har. Tror inte att vi får det vi klarar av dock. Många får mer än vad som är möjligt att klara med annat än svårt lidande och för oss andra känns det då som en tröst att tänka ”vad stark hon är som klarar detta”. Men så sitter hon där och klarar inte, men överlever därför att det gör man. För att solen går upp och ämnesomsättningen existerar.
Det är här vår stora utmaning ligger, känner jag: Att å ena sidan inspirera andra genom att visa att även den som haft det orimligt svårt kan ha möjlighet att skapa ett bra liv. Och att samtidigt inte få det att låta som att alla har samma förutsättningar till det (här tycker jag att du gör ett fantastiskt arbete med en väldigt bra ton och inspiration).
Jag tror inte att någon människa som tar del av sociala medier på riktigt tror att det finns människor med rakt igenom vackra liv. Alla som har haft möjlighet till umgänge i sina liv vet att problem finns överallt. Däremot har vi människor olika många privilegier och medfödda eller sociala fördelar. Jag tror att det som provocerar människor mest med sociala medie-platser där allt ser bara härligt ut, är att de i det kan läsa in krav på att leva upp till rollen som ”stark kvinna” typ. De ser i bilderna ett krav på att orka hålla masken, de ser omvärldens förväntningar på att de ska hantera sorg och ångest med en konstnärlig integritet och med värdighet. Att de ska vara hon som både sexister och feminister kräver av oss kvinnor: Hon som klarar allt.
Och då blir de arga men vet inte riktigt varför. Då skriver de ”sluta visa livet så glättigt jämt”. Inte för att de inbillar sig att någon har ett sånt liv. Utan för att de läser in ett krav på att de också bara ska fronta med det fina. Och de kanske inom sig bär ett skrik som vill ut och som lyder: jag orkar för helvete inte det här.
Vi klarar mer än vi tror – när vi accepterar att vi inte klarar allt och att det är tillsammans med andra vi blir starka. Jag tror att idén om ”en stark kvinna” som om kvinnor i allmänhet vore svaga, som att vi inte alla skulle orka ungefär lika mycket i samma läge och med samma förutsättningar … är en fälla ibland.
Ser inte det här men i sociala medier i stort.
Alla är svaga i fel kontext. Med fel folk runtom sig. Utan stöd. Jag tycker det är fantastiskt att följa kreatörer som hintar sina utmatningar och svårigheter. Inte för att jag annars tror att sådana saknas, utan för att sann inspiration för mig handlar om hur vi genom kloka val och gränser kan minska skadorna vi får, öka möjligheterna vi har och växa tillsammans med andra.
Istället för att en ledsen läsare tänker ”wow jag ska också klara att ha ett vackert liv trots att jag inte pysslar alls med det som är min grej”, så tror jag att hon kanske här på din blogg istället börjar känna att: Fuck it jag ska inte harva på och försöka vara starka kvinnan i mitt nuvarande liv, utan se vilka steg jag kan ta mot att få vara mig själv och bli sedd som och bekräftad i det.
Det är den stora skillnaden. Att inspirera till att bryta mönster, sätta gränser. Vs som många gör: inspirera till att nöja sig och vara duktig. 🙂
men blev fel namn. Var ju jag som skrev. :).
+ Förtydligande: Menar alltså att många är trötta på ett upplevt krav på inte att orka allt (de vet att ingen orkar allt) men på att låstas orka allt. Precis som vi ska göra allt för att låtsas vara yngre än vi är. De läser in ett krav riktat mot sig själva. ”Håll masken du med”. Och så vet de att det är lättare att hålla masken om man har pengar/socialt nätverk/frihet/talets gåva eller vad de nu ser att den upplevda kravställaren (läs: bloggaren tex) har.
Tror många som klagar egentligen menar:
”Sluta kräva att jag ska hålla masken som du, det är fusk för maskhållandet är enklare för dig som har X, X och X förutsättningar”. Typ.
Vilka betryggande ord du inledde detta inlägg med. Det var otroligt skönt att läsa, typ just det jag behöver höra nu. Och dina bilder inspirerar, fortsätt alltid dela! Tycker att du har en förmåga att fånga det vackra i motiv som jag vanligtvis kanske bara skulle passera. Älskar ju ditt bildspråk himla mycket.
fotografiet av Dina fötter bland alla ostron
summerar – fint nog bland just ord som dessa – det Du står för, för mig, i allt Du delar, kristin.
inte ett perfekt ostron med bubbel.
utan ett hav av ostron, – så självklart, så otvunget, så generöst, så vackert.
stormen reder Du, som gjord för att segla.
varm kram,
hannah
Ibland blir jag bara stressad och avundsjuk på ett äckligt sätt av alla glossiga bilder. Detta trots att jag VET att allas liv går upp och ner och ingens liv är en glansbild hela tiden. Men allas liv är det små stunder ganska ofta bara man tar stunderna till vara. Och det är det goda med många bloggar, fotografier och betraktelser av den vanliga vardagen, med allt vad det innebär och det uppskattar jag.
Du skriver så klokt och visar vackra bilder. Mycket av det där med glossiga bilder har jag tänkt mycket på i mitt eget liv. Men vid kortare blogguppehåll (numera ett enda långt uppehåll) brukar jag sakna att tänka och jobba med bild och att se att mitt liv innehåller vackra saker också. Det fula tänker man ju på mest hela tiden tyvärr. Så det vackra kanske är en förstärkning av att tänka positivt och se möjligheter i tillvaron?
Jag gillar att blanda saker i tillvaron, och se både det ena och det andra.
Tusen tack för en fin blogg och vacker närvaro på nätet. Jag är här varje dag och kikar på bilder, följer på instagram och kommenterar inte så ofta men är så otroligt tacksam för allt vackert du delar med dig Kristin. Du är en konstnär i berättelser, ord och bild och stämningar. Tack för det. Kram och fin kväll till dig
Jag önskar att fler vågade dela med sig. För andras berättelser kan bli bränslet att själv våga berätta om det man bär på. Att dela med sig kan helt enkelt göra att någon annan kommer att må bättre. Genom att prata om både det fina och fula i livet visar vi vilket skiftande ting människan är, att det går upp och ner, men alltid framåt. Det behöver alla höra!
Så klok du är. Ta hand om dig. Och så fantastiskt fina bilder från ett Bohuslän i vinterskrud.