Just nu är jag inne i en maxad jobbperiod och har behövt sitta med arbete mer än vanligt. Några dagar ute på uppdrag upp på det gör att jag finner mig själv uppkrupen på diskbänken under tisdagskvällen beklagandes över hur dålig och otillräcklig jag är. “Jag är såååååå dålig, har jobbat dygnet runt, har inte ens läst veckobreven och vi har ingen mat hemma!”
Egentligen är enda faran på taket att alla clementiner är slut. Men jag fattar ändå inte varför jag känner så då jag behöver fokusera på jobb – Skammen.
Tycker det är bland det jobbigaste som finns när folk kommenterar hur “mycket” jag jobbar och undrar hur jag får tiden gå ihop med familjen. Att jag sätter mig själv framför barnen upplever jag att de tänker. Att behöva ursäkta och förklara sig som kvinna för att man tar för sig i yrkeslivet 2018 är ju helt galet.
Ska dock tillägga att jag jobbade bra mycket mer då jag var servetris med helpannor och helgarbete året om.
Barnen har ju en pappa också som finns där. Och han har för övrigt aldrig blivit ifrågasatt även då han jobbar heltid med pendling och kvällsjobb…
Hatar att behöva tona ner mig själv och skruvar besvärat på mig över “du är ju överallt” och “oj oj oj, vad du jobbar. Glöm inte bort att vila.”
Jag jobbar och är med min familj. Jobbar dessutom inte mer än någon annan – snarare mindre. Men det är klart att det jag gör syns mycket mer eftersom jag jobbar med sociala medier.
Så lever jag och tack som frågar.
Ibland är det fullt ös på jobbet och då måste man hugga i och ibland är det lugnt och då passar man på att ta det lite lugnt. Inte mer med det.
Men nu är jag lite trött efter föreläsningar, workshops, inlämningar, planeringsmöten och deadlines. Phu.
Ser fram emot en ledig dag och ber skammen bestämt att flyga och fara. Jag duger och jag gör så gott jag kan på alla plan. punkt.
Finaste Boris ute på trappen idag.
Svamligt inlägg. Men det tar energi av mig att känna mig kass när jag egentligen borde känna mig stolt och glad över det jobb jag gör och jag kände för att dela. Kanske någon som känner likadant. Eller någon som sitter och bestört läser bloggen, höjer på ögonbrynen över hur “mycket jag jobbar”…hahaha…
Men i alla fall. Jag har världens finaste man som höll om mig och sa “Du behärskar så många saker – tar dig an uppgifter som du aldrig gjort förr och briljerar. Men vad du behöver öva på är att inte slå på dig själv så mycket”.
Så det så. Mer snäll mot sig själv alltså.
Du är mer än tillräckligt Kristin!
Tänker att ogenomtänkta läsare kommenterar av egna skamkänslor eller kanske av avundsjuka! Detta är något du kanske kan skydda dig bättre från genom att använda dig av din ilska – inte ska dessa människor få lasta över sin skit på dig?! Eller kanske med hjälp av självmedkänsla, att odla en snällare ton mot dig själv som du även kan använda mot andra i deras svårigheter och lidanden (som väl är det som gör att de kommenterar som de gör?!).
Hur som helst! Du är fantastisk precis som du är, med alla dina styrkor och utmaningar! Kramar
Underbart svammel.
Enormt hög igenkänning just nu {!}.
Säger som min kloka mamma till oss båda;
GOOD ENOUGH.
med massor av värme och respekt till Dig, kristin
hannah
p.s tänker att konstnären i oss kanske alltid kommer
fara vidare till nästa projekt; glömma lite att vara stolt
och glad över det jobb hon gjort,
mamman i oss alltid känna ett stråk av skam,
– men systern i oss, som ser den andra,
kommer fortsätta tänka, så jag säger det,
– Fan Vad Jag Är Stolt Över Dig..!
HEERREGUUUU va du är bra!!! HEJA HEJA!! Så skönt att du lyfter denna fråga. Tack<3
Igenkänningsfaktorn är hög. Jag känner som du många gånger och funderar enhel del på det. Tänker att det inte är klokt 2018… men så är det. Vi måste jobba med oss själva och hjälpa varandra, dagligen, att förändra detta. Mötas, prata, heja på, peppa, stärka, hjälpa, hylla människor använder sin röst för att sätta ord och därmed driva förändring. Du är en av dem som gör det. Genom att dela dina känslor och tankar såhär bidar du till förändringens vindar. Fortsätt så. Och alla vi andra måste hjälpa till, vid små och stora tillfällen i vardagen. Du är en förebild och när dina barn är vuxna ser det troligtvis lite annorlunda ut, då är du en av dem som bidragit till det! Så försöker jag tänka. Du är fantastisk!
Åh det är precis dom där tankarna som vi själva hade och bestämde oss för att starta Femme Network. Vi ska inte skämmas utan vara stolta. Däremot kanske vi sk bli bättre på att stå upp för oss själva och våga hålla huvudet högt och stå för våra prioriteringar. Känns som typiskt kvinnligt att ursäkta sig för det vi inte gör istället för att vara stolta över det vi gör. Önskar dig en härlig helg och skickar över lite extra pepp.
Ja, detta är det eviga kvinnliga gisslet. Att tro att vi inte duger. Varför är det så? Det har med vår uppfostran att göra, sitter liksom i generna. Vi är uppvuxna i ett patriarkat som fortfarande år 2018 finns kvar. Det börjar bli lite bättre men det går så förbaskat långsamt med jämställdheten! När ska vi börja glädja oss åt framgångsrika kvinnor?
Jag tycker du verkar vara en förebild för unga kvinnor. Vi ska både kunna ha ett intressant jobb och familj och kräva att mannen tar hälften av arbetet och det verkar du ha. Så släng skammen överbord, du DUGER!
Men ja! Alltså tror alla entreprenörer får höra det där. Eller rättning – kvinnliga entreprenörer. De ”coola tech-killarna” kan istället skryta med att de jobbar dygnet runt, att de bygger emperier. Så då måste man ju det.
Jag och min kollega kände så tidigt att vi köper de inte. Vi skriver inte upp på att de är på de ena eller de andra sättet. Vi tänker inte känna skam för vi jobbar mycket när de väl behövs, men vi tänker inte heller skämmas för att vi går hem 16 istället för 17 de flesta dagar. Varför måste vi? Vi har ju valt yrket som egenföretagare och då kan vi anpassa till de flöden som passar oss och våra kunder (det går ju inte att ”bara ta ledigt närsomhelst” som endel kommenterar ibland heller).
Nä. Upplever också att när människor lägger ”jobbar du inte mycket nu”? På en, är de oftast för de själva mår dåligt. Har börjat säga, ”du kan ju få hjälpa till om du känner du kan om du ser jag har mycket”? För just det där skamfyllda, det klagande hjälper ju inte ett dyft. Däremot att någon ger en kram, kommer med kaffe, hugger i och hjälper till – DET hjälper. Och den handlingen säger så mycket mer ”jag bryr mig och är orolig” än just orden. 💙
Heja dig! Du gör allt med bravur kan jag tycka! Du delar med dig av din livsenergi toppar och dalar och härliga funderingar och tankar. Du är bäst och räcker till precis som du är och du har kloka människor runt dig som talar så fint om dig låt den rösten komma in till din själ! Sträck på dig och var stolt! Tänk på allt du gjort och dessutom bra! klappa dig om axeln och säg snälla ord till dig själv. Njut av det du åstadkommit. Njut Kristin. Ha en fin helg!
Kristin, du duger fin,fint.
Vad jag förstår så börjar livet efter 50 och vid 60 har självkänslan vuxit sig så stark att ingen kommentar mm kan rucka den. Lyssnade relativt nyligen på en kvinnlig läkare som berättade om forskning gällande uppväxtåren och låg självkänsla. Enligt henne bra sätt att justera den “gamla självkänslan” att finna bra partner, där vi tillsamman bygger om självkänslan. Check på bra partner 😉
Om du förminskar dig själv blir människor sorgsna, vi ser din styrka.
Hjärta!
Tror att kommentarer som: oj vad du jobbar mycket, glöm inte att vila, egentligen inte är förtäckt kritik utan mest omtanke. Jag lämnar inte ofta kommentarer men det hade kunnat komma en sådan kommentar från mig för jag läser och tänker ofta typ så här: oj hade jag haft en sådan föreläsning hade jag varit helt slut och varit tvungen att vila i typ en hel vecka om jag inte skulle braka rakt in i en vägg. Vad imponerande hon är men orkar hon verkligen, är hon inte lite som jag ändå så att föreläsningar mm tar massor på krafterna och hon glömmer säkert som jag ofta bort att pausa lite för att ta hand om sig själv och hon har säkert svårt för att vara stolt över sig själv som jag. Dvs man/jag identifierar sig med dig och tänker mycket på sig själv och sin egna situation även när man läser om dig. Dold kritik och missriktade råd kan vara självkritik och råd som är passar bättre till en själv än till dig som lyser igenom omtanken.
Jag tänkte skriva lite samma sak. Att jag nog kunnat lägga en sån kommentar men att den isåfall hade kommit ur 100% omtanke för att jag själv aldrig hade orkat. Visar hur fel det kan bli trots att man menar att vara snäll. Tänker lite såhär.. självklart ska du säga ifrån Kristin när du känner att en kommentar går över en gräns för dig, men jag skulle bara vilja tipsa dig om att läsa kommentarer med snällglasögon på. Det är så himla lätt att tänka att allt är kritik, jag är precis likadan själv, men om man istället försöker utgå ifrån att om det är oklart så är det troligtvis inte kritik. Och även om det skulle vara uppenbar kritik, försök se det som att om den är befogad så har du lärt dig något om dig själv som du kan förbättra (om du vill) och om den är obefogad och elak så är någon troligtvis bara avundsjuk och det betyder att du har något som hen önskar sig och det är upp till den personen att lära sig att framföra det på ett bättre sätt, inte för dig att ta åt dig. Jag vet, det är sååå svårt, men ett litet steg i taget och vips så känns det att något har ändrat sig lite, inuti. You can’t change the world but you can change the way you see it <3 Vill också säga att jag är galet imponerad över jobbet du gör, mycket eller lite, du gör det BRA och du inspirerar. Heja dig!
Känner igen mig så mycket!
kram och heja dig och alla som kämpar på och försöker få ihop livet!
Man kan aldrig göra alla rätt enligt det här samhället. Ge dig själv en klapp på axeln och andas. Kram
Du är så grym, cool och allt jag skulle vilja vara! Du är bäst och räcker till precis som du är! ❤
Sedan jag hittade dig på Instagram så fortsätter du att inspirera mig och du är en fantastisk kvinna att se upp till!
Klok man du har! 💙
Tycker du är sjukt duktig på alla plan, och också bra på att njuta av liv och vardag (den bit du väljer att dela). Men som kvinna och mamma känner jag igen mig i det dåliga samvetet: missat veckobrev, inte planerat middag, stressad och vill jobba undan men ändå vara ännu mera med mina barn!
Gör så gott jag kan och har ändå anpassat mitt liv för att i huvudsak kunna finnas där för barnen (har valt att jobba nära hem och skola, deltid under alla år, tills nu då de alla är tonåringar)! Men det innebär ju så klart ändå att jag måste jobba! Men så är det ju bara!
Du SKA vara stolt! Det du skriver är så viktigt.
Skam som sådan intresserar mig f ö mycket. Vad den gör med oss och hur vi hanterar den. Det är något jag försöker bestämma mig för varje dag- att inte låta skammen styra. Ibland går det. Ibland inte. Men jag tränar. Brene Brown skriver bra om det där. ”Resa sig stark” mm mm
Håller med precis. Jobbar heltid, pendlar och har två barn. Inget stressar mig så som när min pappa (i välvilja?) suckar över hur trött jag måste vara och hur låååånga dagar jag har med pendlingen (vad jag hör: så lite tid jag är med mina barn) och hur jobbigt allt är. Jag har trots allt valt detta pga ett fantastiskt kul jobb och mina barn har en pappa oxå. Ändå känner jag mig skuldbelagd och dålig för att jag inte alltid är hemma eller nära.