Om supermåne och mörker

Imorgon är det fullmåne och jag vet att jag alltid sover lite sämre då. En supermåne sägs det.
En supermåne blir det när en full- eller nymåne inträffar vid ett så kallat perigeum, när månen är så nära jorden som den kommer på sin omloppsbana, vilket gör att månen ser extra stor och ljus ut. Det uppkommer ungefär 4–6 supermånar årligen. Hoppas det blir en klar natt så man ser månen tydligt.

Det känns som om något föränderligt rör sig i universum. I mitt egna universum i alla fall. Jag har världens pms och har gråtit hela dagen. Känner att jag vill ha en ny chans på livet och göra om alltihop. Bli bättre liksom. Känner mig värdelös.

Så idag gick jag två och en halv timme utan min telefon eftersom jag kände mig förgiftad av den. Bara gick och gick. Rundade fyren och fortsatte gå. När solen gick ner så gick jag hem, stekte halloumi och fick kramar. De där hemma sa att jag var tillräcklig och man får väl ta dem på orden.

Tänk att världen är så här vacker.
Kanske tror man att det inte hjälper med supermånar, solnedgångar eller andra spektakulära vyer mot det mörka inom människan. Men det gör det.
Att bara vara ute och gå, lyssna på vågorna och skogens läten, låta vinden och solen vandra över ansiktet & kroppen få röra sig. Det är läkande.