Sitter i min säng under tjockt täcke, filt och med två koftor på. Sov i jeans, stickade tröjor och scarfs i silke – har aldrig varit med om ett så nedkylt hus tidigare. Körde in i den lilla byn sent igår efter en tågfärd från Paris och upphämtning av hyrbil. En felkörning på motorvägen, noll batteri på telefonen och alla matbutiker stängda… Försökte hålla modet uppe när jag vred om nyckeln till huset och stora rökmoln bildades i min utandning. Försökte värma mig själv med nybryggt te och plädar. Chips och nötter till kvällsmat.
Men nu jag här.
Jag ska tömma huset på grejer och tänker börja uppifrån och arbeta mig neråt. Lägga allt i garaget och sedan köra den korta sträckan med bil fram och tillbaka till min vän Åsa som gulligt nog lånar ut sin källare till oss nu här mellan flyttar.
Min mamma ringde och frågade om det känns vemodigt och jobbigt, svarade att det gör det faktiskt inte alls. Jag kanske borde tycka att det är mer sorgligt men vet också att jag är noll materiellt fast vid saker. Jag har relativt lätt för att gå vidare från platser och prylar. Även att gå vidare och släppa taget om människor – det kan vara både positivt och negativt. Antar att jag är bra på att stänga av det jobbiga efter många år i destruktivt leverne samt att när man har erfarenheter likt mina i bagaget så tycker man prylar inte är så viktiga egentligen.
Med det sagt så älskar jag ju dock vackra prylar och miljöer. Det vet ju ni!
Men jag vill verkligen inte att det ska definiera mig och är ödmjukt medveten om att materiella tillgångar kommer och går – hälsan och familjen är allt.
Så igår tände jag mitt lilla ljus jag köpte med mig från hotellet vid utcheckning från Hotel Monte Cristo och vred på alla element på max. Nu ska jag bege mig till Roujan för att köpa musslor, citron och bifftomater.
Kanske jag kan klämma in en promenad upp över berget.
Lite mer te och en varm dusch innan jag tar tag i dagen på allvar. Ses snart igen!
Tre morgnar har jag nu vaknat i denna säng i Paris. Vi har checkat in på hotellet Monte Cristo och är på inköpsresa. Helgen har spenderats på Maison Objet, en gigantisk mässa för inredningbutiker. 2380 utställare i sju hallar – kan ni tänka er hur mycket folk det är här?
Förra året så tog vi taxi fram och tillbaka till hotellet med det slukade hur mycket tid som helst så vid detta tillfälle har vi bara transporteras oss med Metro, pendel och till fots.
Jag älskar Paris på så många sätt – mamma tog med mig hit som barn och drog runt mig på massa museum och andra sevärdheter, därefter har min man och jag haft weekends här under åren och även barnen har varit runt i staden då vi stannat förbi på vägen till vår lilla by. Som förövrigt ligger bara en tågresa härifrån – faktum är att mitt tåg går dit idag så jag kommer inte följa med mina kollegor hem till Varberg.
Sist jag var här berördes jag av alla uteliggare och trasiga människor och detsamma denna gång. Klyftorna blir så stora inom mig med allt det vackra och det skaviga på samma plats. Känner mig både tacksam över att jag har det priviligerat och skäms på samma gång.
Hotellet har min vän Marina nosat upp och jag är väldigt glad för detta. Älskar att passa på att bo bra och äta gott medan man jobbar – det blir en hel del sittande vid datorn på rummet och att slippa vara ute och flänga på stan för att fixa mat och dryck har också varit toppen. Jag vaknar ju så tidigt, innan frukosten öppnat och det finns bara espressopods på rummet, de gör typ två centiliter kaffe så jag brukar smyga ner till nattpersonalen och be om en riktigt god cappuchino istället. Funkar på de flesta hotell som är ok har jag märkt.
Idag är det måndag och jag är helt slut efter helgens alla intryck och det stora arbetet med att hålla fokus.
Det är mycket pengar jag investerar i en sådan här resa och då måste jag göra mitt absolut bästa för att det ska ge utdelning. Man kan inte lalla runt och slarva. Förra gången jag var här så utnyttjade jag inte situationen optimalt och ångrade mig jättemycket – detta är en plats att knyta kontakter på och skapa nya relationer med leverantörer.
För att jag ska göra inköp som passar min verksamhet så måste jag också ha koll på att jag inte handlar in sådant som jag tycker är jättefint men inte passar mitt koncept. Jag måste också tänka prisklasser – investera i en del exklusiva och åtråvärda grejer som kanske inte passar allas plånbok men höjer varumärket och också ha ett sortiment där alla kan ha råd att köpa med sig något fint hem. Att allt hör ihop i butiken och lirar med varandra och med det jag redan har.
Hotell, butiker, restauranger och människor i andra länder kan vara det mest inspirerande då du jobbar med koncept. Ny inspiration måste komma in och bearbetas i skallen för att ny kreativitet och spännande grejer ska komma ur hjärnan och sättas i verk. Naturen kan vara så helande och kreativ men det är fint att kombinera det med att strosa runt på Merci och se hur de exponerat sina smycken och dukat sina bord i butiken. Tänk förresten att ha denna oljemålning i gigantiskt format i butiken – DRÖM!
Hej lilla badrum – du är så fin!!!
Jag glor på bilder av det nya huset i Frankrike och funderar på badrummet. Det är relativt nykaklat men det gamla golvet är kvar. Funderar på att byta plastiga persienner mot gardiner i skirt linne, byta kommoden under diskho till en i vintage och hänga upp en äldre spegel. Små medel som gör det lite vackrare.
Så trevligt att få macarons som gåva när man låser upp och kommer in i sitt rum. Marina hade fått en skumpa på kylning.
Kan det vara samma konstnär som skapat sänggavlarna?
Vackert! Jag önskar mig en väggmålning i det nya.
Pirrigt som tusan – på onsdag ska jag få komma in i huset och mäta. Nyper mig nästan i armen.
Nu är klockan snart sju och jag undrar om Marina vaknat än… Vi ska podda på morgonen innan hon åker hem till Sverige igen. Egentligen skulle vi gjort det igår men vi var helt slut efter lång jobbdag på mässan så det hade nog inte blivit så givande samtal. Vi tar nya tag idag.
Tusen tack till alla som lyssnat hittills.
Ha en fin vecka nu så hörs vi när jag är tillbaks i vårt franska lilla hus.
Jag har packat för att vara borta i en vecka. Men den stora utmaningen var hur allt skulle få plats i ett handbagage. Ska vi kika lite på det?
Ofta har jag rest till Sälen eller Frankrike med alldeles för stor och oplanerad packning. Det är onödigt och så sjukt tråkigt när man kommer hem också för då ska man packa upp allt igen. Det brukar sluta med att min väska står där öppen på golvet i över en vecka.
Det senaste har jag planerat klokt och tänkt i kombinationer och i färg.
Så min packning är svart, vit och lite brun. Två blusar, tre till fyra toppar, två stickade koftor, ett par jeans, svart kjol i silke, svart kjol i manchester, en scarf, två strumpbyxor, tt bälte och underkläder. Här måste jag tipsa om denna trosa – jag har säkert åtta par och det är mina absoluta favoriter. Jag beställer en storlek större än vad jag har på trosor alltid, hatar när de sitter åt så det blir 40/42 för mig. Varför görs trosor och baddräkter förresten i så små storlekar…? Bygel-bh utan inlägg använder jag nästan alltid.
Fyllde på med tandborste, smycken, eyeliner och deo efter detta. Tänker att jag kan dressa upp och ner mina outfits med röda läppar, smycken och en sotig eyeliner.
Ett par boats från Vagabond med lite fet klack, en beige kashmir top, löparskor med tajts och sport-bh och en stickad randig jumper kom ej med på bild och jag åkte i de kläder som byggde mest volym.
Sådärja! Allt fick plats. dator och kamera tar jag i en väska på axeln. Nu kan jag utan några problem ta snabbtåget från Paris till Montpellier på måndag då mina kollegor åker hem. Extra bonus är att jag har noll problem att välja kläder på hotellrummet om morgonen. Idag. tar jag den randiga toppen och manchesterkjol, kanske scarf i halsen.
Jag sitter på en buss i Paris och är jättehungrig. Min vän Jennie sitter med lurar på sig bredvid och de andra i sällskapet är nersjunkna i Mail och andra viktigheter. Letar efter nötter i väskan utan framgång och undrar hur länge vi ska åka.
Allt tar sådan tid i en storstad. Saknar Varberg redan.
Inatt gick jag upp 02.00 och laddade upp vårt första poddavsnitt innan jag mötte upp kollegor för att åka på inköpsresa.
En kaffe och ett leende vid 04.00…
Gå nu in och lyssna på oss Marina & Krickelins Podcast och berätta sedan vad ni tyckte ~ finns där poddar finns.
Jag blev gravid med mitt första barn då jag var nitton år. Just då jobbade jag på gatuköket utanför Borås Sjukhus vilket var ett lyft för mig efter en tid som tidningsutdelare nattetid och utebliven gymnasieutbildning. Livet var mörkt dessa år – minst sagt. Fullt av av både psykiskt och fysiskt våld, ensamhet, skulder, sömnlöshet och ångest. Faktum är att åren efter jag slutade nian på högstadiet var i misär – hunger, droger, våld, kriminalitet och destruktiva situationer fyllde mitt liv och min vardag. Även om jag själv inte missbrukade droger gjorde livsstilen mig sjuk och deprimerad. Det var ingen miljö för en baby att flytta in i.
Nej, det var verkligen inte en trygg miljö för en nybliven tjugoårig mamma och hennes nyfödda barn att vara i. Det var hemskt.
Jag lyckades lämna relationen då mitt barn var fjorton månader och vi flyttade in på skyddad adress på andra sidan landet. Jag var så himla trasig och verkligen inte förberedd på familjerättens krav på gemensam vårdnad och hoten om att jag skulle förlora vårdnaden eftersom jag bytte kommun. Jag var i chock och helt nedbruten efter dessa tunga år.
Som så många andra mödrar fick jag gå med på familjerättens krav på umgängesrätt med hot om att jag skulle förlora vårdnaden om jag vägrade samarbeta.
Jag hade inte ork och mental uthållighet att stå emot och på bekostnad av vem – jo, barnet.
Detta fick givetvis förödande konsekvenser och pågick i flera år – tills jag till slut lyckades få egen vårdnad.
Det smärtar mig att läsa om barnen som tvingas till umgänge med förövare. Vi lever med stora sår och trauman efter dessa år och även om mycket vatten har runnit under broarna och livssituationen ser annorlunda ut nu för oss så kan man aldrig läka från detta övergrepp och svek från samhället. Att vara tvungen att lämna det dyrbaraste man har i armarna på människan som vill se en död är omänskligt.
Myndigheterna måste prioritera kvinnor och barn framför pappornas rätt. Slinker det förbi en ”lögnaktig mamma som hittar på för att ställa till det för pappan” så får det vara så. Det måste vara viktigare att skydda barnen och bedöma situationen ur deras perspektiv.
