Jag blev gravid med mitt första barn då jag var nitton år. Just då jobbade jag på gatuköket utanför Borås Sjukhus vilket var ett lyft för mig efter en tid som tidningsutdelare nattetid och utebliven gymnasieutbildning. Livet var mörkt dessa år – minst sagt. Fullt av av både psykiskt och fysiskt våld, ensamhet, skulder, sömnlöshet och ångest. Faktum är att åren efter jag slutade nian på högstadiet var i misär – hunger, droger, våld, kriminalitet och destruktiva situationer fyllde mitt liv och min vardag. Även om jag själv inte missbrukade droger gjorde livsstilen mig sjuk och deprimerad. Det var ingen miljö för en baby att flytta in i.
Nej, det var verkligen inte en trygg miljö för en nybliven tjugoårig mamma och hennes nyfödda barn att vara i. Det var hemskt.
Jag lyckades lämna relationen då mitt barn var fjorton månader och vi flyttade in på skyddad adress på andra sidan landet. Jag var så himla trasig och verkligen inte förberedd på familjerättens krav på gemensam vårdnad och hoten om att jag skulle förlora vårdnaden eftersom jag bytte kommun. Jag var i chock och helt nedbruten efter dessa tunga år.
Som så många andra mödrar fick jag gå med på familjerättens krav på umgängesrätt med hot om att jag skulle förlora vårdnaden om jag vägrade samarbeta.
Jag hade inte ork och mental uthållighet att stå emot och på bekostnad av vem – jo, barnet.
Detta fick givetvis förödande konsekvenser och pågick i flera år – tills jag till slut lyckades få egen vårdnad.
Det smärtar mig att läsa om barnen som tvingas till umgänge med förövare. Vi lever med stora sår och trauman efter dessa år och även om mycket vatten har runnit under broarna och livssituationen ser annorlunda ut nu för oss så kan man aldrig läka från detta övergrepp och svek från samhället. Att vara tvungen att lämna det dyrbaraste man har i armarna på människan som vill se en död är omänskligt.
Myndigheterna måste prioritera kvinnor och barn framför pappornas rätt. Slinker det förbi en “lögnaktig mamma som hittar på för att ställa till det för pappan” så får det vara så. Det måste vara viktigare att skydda barnen och bedöma situationen ur deras perspektiv.
Thank you so much for sharing this. This is so true. Children should be protected from abusers, even if an abuser is their parent. Lawyers and judges should be trained in violence and domestic violence detection (The Gift of Fear and Why Does He Do That? are perfect starting points). XO
Jag är notariemeriterad jurist och har suttit på oändligt många vårdnadsmål. Domstolens utgångspunkt är ALLTID att försöka ta reda på vad som är bäst för barnet. Jag vill verkligen understryka det. Det handlar om barnets rätt till sina föräldrar, inte förälders rätt till sina barn. Däremot är det svårt att veta vad som är bäst för ett barn man inte känner. Jag skulle säga att i 70% av de mål jag suttit med på finns påståenden om droger och våld – ofta gällande båda föräldrar. Smutskastningen i dessa mål är brutal, och enligt den litteratur och praxis som finns är det viktigt för barn att ha en relation till båda föräldrar, om det går. Socialnämndens utredning får därför stor betydelse.
Något behöver göras gällande vårdnadsmålen. De kan pågå i år och gör ofta det. Men problemet är inte att barnet inte är i fokus för domstolen. Problemet är snarare domstolens otillräckliga möjligheteter att ta reda på vad som är bäst för barnet, och att göra det tillräckligt snabbt.
Lawyers and judges really need to be trained in violence and domestic violence detection, so they can “see” the patterns and truths behind the smearing. The Gift of Fear and Why Does He Do That? are perfect starting points. In addition, science has shown us for more than 40 years that it is healthier for a child to be raised in a broken home than to be raised by an abuser. Science has shown us that a parent who abuses is never the healthiest environment for a child. XO
Oops, I should have started this response with: “This is such a good example of why…” So sorry about that! XOXO
Åter igen, jag är jurist. Jag vet hur man tolkar lagen, jag vet inte vad som är bäst för barn. Exakt det är också min poäng. Jag menar att problemet inte är att domstolen inte utgår från barnkonventionen/barnets bästa, utan att den process/de verktyg som finns behöver förfinas och förbättras. Som sagt – det är snarare regel än undantag att påståenden om vård/droger/annat som gör en förälder olämplig förekommer från båda föräldrars håll.
’Att vara tvungen att lämna det dyrbaraste man har i armarna på människan som vill se en död är omänskligt’ 💔 Rakt in i hjärtat.
All kärlek till dig och tack för att du lyfter denna otroligt viktiga fråga.
Bra att du tar upp detta. Håller verkligen med om aspekten att om det “slinker förbi en lögnaktig mamma..” så får det vara så. Samma sak med våldtäkt och överhuvudtaget våld mot kvinnor. Få kvinnor ljuger om det. Varför prioriterar rättsväsendet mäns rättigheter när de står för majoriteten av alla brott mot kvinnor och barn? Och mot varandra…
Oj då, trodde du var inne på alla människors lika värde och demokrati. Det blir en märklig rättsstat där män och kvinnor har olika rättigheter. Det finns otaliga mödrar som är olämpliga som föräldrar, tex utsätter barnen för styvfäder som begår sexuella övergrepp, ser till att barnen blir kemiskt kastrerade och får brösten bortbrända (sk “könsbyte”), själva missbrukar och skadar barnen, etc etc.
Jag tycker inte att det ena utesluter det andra. Dessutom så har inte kvinnor och män samma rätt som det är nu heller så det kan gott jämnas ut lite grann. Att man ska se till barnen och deras rätt till ett bra liv istället för att prioritera att mannen (oftast) ska få umgängesrätt med sina barn känns som en självklarhet. Det känns dessutom så känns det lite konstigt att hävda att otaliga kvinnor inte heller är bra för sina barn. Vi vet att de är betydligt färre än de pappor som inte är bra för sina barn. Att då inte se till barnens bästa och inte skydda dem och mammorna är bara bakvänt.
Generellt i dessa fall som tyvärr hela tiden händer, så borde det ses mer/mest till barnen och mindre till att föräldrar måste ha rätt att träffa sina barn och tvärtom.
Jag tycker det är viktigt att ta till sig budskapet i meningen”slinker det igenom…” eftersom din kommentar just nu gjorde problemet till en ickefråga enligt mig. Jag tror att det behöver handla om barnets rätt. När man ska hitta bra män/dåliga kvinnor så kommer vi från problemet. I just den här typen av problem kanske det finns en viss tyngdvikt mot fäderna?
Fast nej. 1, det handlar om barns rättigheter. Därefter att kvinnor ska skyddas från sina förövare. Men män ska inte dömas på andra grunder än kvinnor och män ska, precis som kvinnor, uppfylla kraven som förälder för att få umgås med sitt barn. Alltså att inte göra barnet illa psykiskt eller fysiskt. Så ser det inte ut idag.
Majoriteten av barns förövare är män.
2, kvinnor utsätter inte sina barn för män som förgriper sig på dem. Samma här, finns säkert undantag och sjuka jävlar men att utrycka sig som du gör är osmakligt. Majoriteten vet såklart ingenting. Det är mannen som förgriper sig. Låt skulden ligga där den ska.
Kemiska kastreringar och bortbrända bröst vittnar nog mest om hur skev värld du lever i så det tänker jag inte ens kommentera.
Men här handlade det om vårdnad kring barn och undermåliga och/eller farliga fäder. Blanda inte in annars undantagsfall i denna viktiga och tyvärr vanliga fråga.
Dette er virkelig ille – men som jeg imponeres av din styrke🌼
Tack för att du orkar stå på dig och lyfta, tack!!
Barn i Sverige har ingen rättssäkerhet! Jag har upplevt detta många gånger som lärare…….
Så sant! Får ont i magen varje gång de rapporterar om fall där just det du beskrivit hänt. Hoppas verkligen att lagstiftningen hinner ikapp verkligheten!
Måste vara något av det värsta man kan vara med om 🙁 rädslan och maktlösheten kan man bara föreställa sig… orimligt att det är så!
Alla pratar om barnens bästa men ingen lyssnar på vad barnen själva säger. Mina fyra barns far var inte våldsam eller missbrukare, men försummade, skuldbelade och mobbade dem på ett sätt som var skadligt. Jag ville att familjerätten skulle ta ett samtal med dem där ingen förälder var närvarande så att de kunde berätta hur de kände och hur de ville bo och träffa sina föräldrar. De var då 13, 11, 9 och 7 och kunde mycket väl definiera hur mycket och är de ville umgås med sin far, men de hade ingen talan i det. Som tur var flyttade deras far utomlands – men också det absurda i att han flyttar bort utan att lämna någon adress INTE påverkar hans vårdnad? Nu är minstingen 16 så jag måste stå ut 2 år till med delad vårdnad trots att han är helt oengagerad…
Det är helt sjukt att en (oftast pappan) av föräldrarna kan lämna landet och inget påverkar vårdnaden medan en annan förälder (oftast kvinnan) blir hotat om fråntagen vårdnad om hon byter kommun.
Jag har inte orkat ta in det ofattbart hemska som hänt i Luleå mer än att jag vet att ytterligare ett barn har tagit bragts om livet av en våldsam pappa. När ska detta sluta? Hur många fler Lex-anmälningar ska vi ha innan det blir ändring?
Min fd man gjorde samma sak mot mina barn och de ville inte tvingas träffa sin ”pappa” efter skilsmässan. Även de var stora nog att tydligt beskriva varför de inte ville detta, men familjerätten vägrade låta dem yttra sig. De har mått mycket dåligt i perioder.