Hjärtefrågor, Varberg, Vardag

Kan en plats bidra till läkning? 

Nästan varje dag går jag ner mot Kallbadhuset och vandrar på strandpromenaden med min hund Boris. Året om –  ser årstiderna skifta på ett magiskt sätt längs kustremsan. Denna helg var det sol och min kropp skapade långa skuggor i sanden med den skarpa morgonsolen i ryggen. Började tänka på en text jag skrev en gång.

Från min bok:

–
Det fanns egentligen ingen annanstans att ta vägen än till Varberg, den stad där jag tillbringat alla mina barndomssomrar. Jag var 21 år och hade gömt mig på ett skyddat boende, ett kvinnohem i Göteborg, under ett par veckor tills en man hade ringt dit och frågat efter Kristin.

Då sa personalen att jag var tvungen att flytta. Igen. Jag var inte längre säker på denna plats.

Jag trodde aldrig att jag skulle överleva att lämna. Den som utsätts för våld bryts ofta ner psykiskt. Isolering, låg självkänsla och motsägande känslor av skuld, lojalitet, skam, medlidande och rädsla gör det svårt. Studier har visat att risken för grovt våld och mord är som störst vid separation. Men nu var det gjort. Min inbillade kontroll över våldet hade helt raserats och jag hade kapitulerat inför faktum, flytt in i sommarnatten med en väska fylld av tunna sommarkläder. Jag var hungrig på livet igen och det enda jag önskade mig var frihet och livskraft. Så kom det sig att jag flyttade in i en liten lägenhet mitt emot tågstationen i Varberg. Det var mitt i juli och staden fylldes av glada sommargäster.

Jag fick jobb som servitris och ägnade några år åt att servera plankstek och stor stark. En helt ny värld hade öppnat sig. Det kändes som att platsen tog emot mig med en stor varm omfamning och viskade i mitt öra: Välkommen hem kära du, jag visste hela tiden att du skulle klara dig! Nu ska jag ska hjälpa dig vidare.

Det går inte en enda dag utan att jag blir påmind om min bakgrund – rädslan, vanmakten, skammen och skulden. Med det kommer också insikten om att livet är ett nyckfullt lotteri och att man gör bäst i att leva det fullt ut när man har chansen. 

En plats kan lindra och läka om man låter den. 

När jag promenerar ner mot Varbergs hamn och passerar silversmedjan, tullhuset och Fladenbåtarna, ser det vackra Kallbadhuset trona framför mig i det grunda vattnet, hör måsarna skria i skyn och drar in frisk havsluft i mina lungor, då känner jag mig fri. Det känns som att jag har en relation till varenda liten klippavsats längs med strandpromenaden där jag vandrar vidare, och att vresrosornas söta doft är där för min skull.
Jag har min hund Boris vid min sida och han sniffar i varenda buske. Jag morrar åt honom och säger att jag vill komma vidare, framåt. Vi passerar havsbadet och vilar blicken upp mot Varbergs fästning, den är så vacker och ondskefull på samma gång. Tidens vingslag slår plötsligt mot mig och jag tänker på det som har utspelats här genom historien. 

Redan under förhistorisk tid användes den här klippan för bevakning. Om fiender närmade sig stranden tändes en stor eld som signalerade hot och att försvar behövde mobiliseras. Vid 1200-talets slut byggdes en borg på platsen och ungefär 300 år senare utökades den till att bli en stark och för tiden modern fästning. Däremellan var borgen en viktig skådeplats för krig, mellan bland annat Sverige och Danmark, och historien vittnar om mycket rädsla och död på en och samma plats. Delar av fästningen har under 1600-, 1700- och 1800-talen använts till förvaring av fångar och jag har läst att 400–500 interner vistades här samtidigt. Fruktansvärt, att staden som blev min frihet har stått för så mycket våld och fångenskap för andra som gått före. 

Efter sin mer mörka historia är det som om staden har velat skaka sig fri från tragiken och galenskapen och bara erbjuda människor en plats att landa på och känna sig trygga vid. Varberg är numera känd för kurbad, surf och hälsa, och det är så många som vill slå ner sina bopålar på denna vackra plats.

 

Jag vandrar vidare, förbi fängelsehålorna och de höga murarna, blickar ut mot ön Skrivareklippan och tar ett mentalt foto – klick, klick! Dagen blir inte vackrare än så här.

Min farmor Mildred växte upp i Varberg och på något sätt kändes det som att knyta ihop säcken när jag flyttade hit. Jag vandrar på samma stigar som hon gjorde i sin ungdom, simmar i havet som hon lekte i och plockar nypon från samma buskar som hon en gång plockade från.

 

Strandpromenaden är ungefär två kilometer från Kallbadhuset till Subbe fyr och på vägen passerar jag inte mindre än tre nakenbad, ett för herrar och två för damer. Lite märkligt, tycker en del, men för alla som bor här är det en fantastisk förmån att med bara några minuters promenad från centrala Varberg kunna ta ett härligt bad på sin lunchrast. Du behöver inte ens badkläder eller handduk för du torkar i solen och givetvis har du med dig lunchen och kan äta den när du kommit upp ur vattnet. Är inte det frihet om något?

 

När jag passerat badplatsen Ankaret fastnar blicken alltid lite extra länge på den kurvade promenaden och dess räcke som smidigt följer kustremsan. Det är otroligt vackert och ger naturen ett fantastiskt djup, speciellt när sensommarsolen går upp över Hästhaga om morgonen. 

Min promenad tar mig förbi Kåsa strand och upp mot stigarna vid Subbe fyr. Fötterna känner till varenda liten avvikelse bland klippor och sten och jag hoppar vant fram mellan dem, med Boris tätt efter. På ett ställe stannar jag och ser mig om. Det är inte många ute idag och jag har inte passerat någon annan person på länge. Jag drar av mig alla kläder och hasar ner från en stor sten ner bland tången, tar några simtag ut i det svala vattnet och får snabbt sällskap av Boris. Jag känner livskraft från tårna och ända upp i hårfästet.


Detta var ett utdrag ur min bok Krickelins Livskraft från Trädgård & Hav.

 

Kvinnokroppen

Börja äta kött igen?

Nu kommer ett långt inlägg och kosthållning och kroppen.
Jag funderar på att börja äta kött igen. För att få i mig mer protein nu när jag planerar att träna styrketräning mer och har omvärderat en del tankar kring köttkonsumtion.

Kan det vara 2016 jag slutade…? Minns inte.
Det var aldrig svårt att sluta – men jag vet att det är olika för alla.  Tro mig, jag har andra utmaningar i livet.

En sommar åkte vi till Italien och jag bestämde mig för att äta lufttorkad skinka där – det är ju så gott!
Men när jag stoppade skinkan i munnen så vände det sig i magen på mig och köttet växte i munnen – var tvungen att spotta ut. Det gick inte längre att äta kött.
En av anledningarna till att jag slutade  var för att köttproduktionen bland annat orsakar stora utsläpp av växthusgaser. Men ja, jag vet, jag gör ju en massa annat som påverkar klimatet negativt. Men här var det en grej jag förändrade till det bättre  – hela familjen började äta mer vegetariskt och jag avstod helt från gris och nöt. Lite svensk kyckling då och då.
Men jag vet ju också att det finns fördelar med djurproduktion. Djur som betar i hagmarker är viktiga för den biologiska mångfalden och det går ju att äta vilt. Min svärfar är jägare. Så ur klimatsynpunkt hade jag kunnat fortsätta äta kött fast på ett hållbart, medvetet och klokt sätt.

Men, jag slutade också för kroppens skull  – jag hade läst att jag skulle minska risken för cancer och hjärtsjukdomar samt få en mycket bättre bakterieflora i tarmen vilket skulle göra mitt immunförsvar bättre.
Man förlorar dock säkra källor till vissa näringsämnen när man slutar äta kött och dem måste man få i sig på annat sätt. Järn, vitamin D och vitamin B12 är särskilt viktiga för kroppen. Äter man bönor, ägg, nötter, fullkorn och varierat med grönsaker så går det fint. Jag har pillat i mig lite extra kosttillskott också.

Fördelarna med att inte äta kött har varit många – jag har känt mig lättare och mindre trött efter måltid då inte så mycket energi har gått till matsmältning av kött. Det är också alltid billigare att välja bort kött. Mitt intresse för att laga varierad kost har också ökat. ’

Jag följer @cashewkitchen sedan flera år tillbaka som alltid pratat ur inspirerande om mat ur ett hälsoperspektiv och hon har varit vegan. Nu har hon börjat äta kött och jag följer med spänning hennes uppdateringar.

Saxat ur ett av hennes inlägg.

”Hårväxt är en mycket energikrävande process. När energitillförseln är låg kommer din kropp alltid att prioritera att hålla dig vid liv, och tyvärr är hårväxt inte avgörande för vår överlevnad. Att stötta friskt hår handlar inte så mycket om att ”boosta” med isolerade ingredienser utan om att helt enkelt äta tillräckligt med kalorier och se till att det finns ett överflöd av näringsämnen. Koppar, vitamin A och B-vitaminer är viktiga här. Och gissa vilken mat som innehåller ett överflöd av alla dessa? Nötlever!”

Jag känner att mycket pekar åt att jag vill börja äta lite kött igen på något sorts vis och frågade hur hon gick tillväga för att börja äta kött igen.
”Jag började gradvis introducera alla möjliga slags kött för ett år sen, med fokus på sådant jag kunde få tag på från våra lokala gårdar här. Däribland lever. Först som kapslar pga enkelt, och sen som små bitar som jag tinar och sväljer hela.”

Jag skriver till min vän Marina vars man är köttbonde:

Jag vet inte riktigt hur detta fortsätter. Men jag har bestämt mig för att plocka in nötkött och vilt in i min kost igen – vi får se hur det landar i magen och hur jag mår,
Om det är någon av er som har erfarenheter kring detta så får ni gärna dela dessa i kommentarsfältet så blir vi kloka tillsammans.

 

Hem & Inredning, Vardag

Inspirerande och härligt just nu

Glad lördag till er alla. Här kommer ett svep av inspiration och tips jag gillar just nu .

Min kompis Sofia Jansson Vusir på Mokkasin har gjort det igen – tredje gången hon nu designar för Svenskt Tenn. Detta är så stort så man måste nypa sig i armen tänker jag. Jösses – nu är hon i samma gäng som Josef Frank och Estrid Ericsson, skisserna ligger sparade i samma arkiv som deras verk och jag är full av beundran över Sofias hantverk . Hon är en otrolig konstnär.

Titta på dessa glasägg och pappersblommorna hon skapat nu inför påsk. Otroligt vackra och helt unika! Att Svenskt Tenn alltid maxar med massa färg och mönster och går emot det skandinaviskt beigea känns så himla bra – jag blir glad och varje gång jag är i Stockholm smiter jag förbi butiken på Strandvägen för en stor dos inredningsinspiration.

Heja Sofia – så stolt över den här grymma kreatören. Jag vet hur mycket arbete och hjärta hon lagt ner i varje designprocess och utförandet bakom alla blommor – som faktiskt är skapade av henne själv  för hand. Se hela kollektionen hos Svenskt Tenn. 

Jag har börjat lyssna på en podd som är smått fantastisk. Det är Elin Lervik och Katarina Mattson som har samtal kring allt från boenden i Italien, inredning, mående och annat som hör livet till. De har ett skönt avslappnat flow i samtalet och vågar både vara sårbara och personliga på ett fint sätt. Väldigt bra!
Lyssna på podden här. 

Sezane , ett av mina absoluta franska favoriter, hade ett kollektionssläpp förra helgen klockan 9.30 på söndagen. Klockan 12 kikade jag in för att beställa det jag spanat på och då var båda slut! Men så snopet. Attans. Nästa gång måste jag var mer på tänkte jag och började scrolla på deras Instagram för att få information kring släppet och då visade det sig att även dem som försökt få tag på dessa plagg precis vid 9.30 hade haft utmaningar. Men jag förstår, just denna klänning var ju magisk.

Och den här västen… Ghaaaaa…. har nog aldrig haft mer habegär i hela mitt liv känner jag just nu. Hahahaha!

Min kompis Therese är i Rom ett tag. Hon brukar göra så lite då och då – dra iväg till Italien och hyr en lägenhet via airbnb och jobbar därifrån. Otroligt inspirerande!
Ni borde följa henne – hon delar alltid så bra tips på recept. Hennes feed och storys är inspirerande, glada och härliga. Grym tjej!
Nästa vecka ska vi faktiskt göra en live tillsammans. Therese lagar pasta från sitt kök i Rom och jag lagar detsamma i mitt hem i Varberg – och ni får hänga med. Det lutar åt torsdag lunch nu men jag återkommer med exakt tid och dag. Följ @plantbasedbythess

Ok – det var en härlig inspirationsboost för helgen. Nu ska jag fixa iordning mig och dra till jobbet. Vi har packat upp en mängd nyheter på hyllorna denna vecka och nu ska allt prismärkas innan vi öppnar dörrarna vid 10. Kram och ha en fin dag.

Hjärtefrågor, Vardag

Mer kontinuitet på bloggen & en reflektion

Jag har bestämt mig för att skapa mer kontinuitet i bloggandet och försöka att alltid posta tidig morgon för att ni som kikar in här om dagarna alltid ska finna ett nytt inlägg.
Hur många gånger har jag försökt mig på detta under åren undrar ni kanske nu –  men skam den som ger sig!

Nu ska här bli ordning och reda. Mest för min egen skull faktiskt, för att styra upp mina arbetsdagar, men också för er skull såklart – jag är duktig på att förbereda med både texter, bilder och uppslag så det är bara för mig att ta mig i kragen tänker jag. Inga konstigheter!
Vi poddar halv två varje måndag och därefter sätter jag mig med grovklippning innan jag lämnar över till riktig klipp då jingel och allt ska på – just den tjänsten har vi lejt ut.
Den färdiga podden publiceras sedan av mig tidig fredag morgon för att alla som lyssnar ska ha ett nytt avsnitt där på morgonkvisten då de drar till jobbet – här finner du dagens avsnitt om sociala medier och storytelling. Och nu kör Hanna Wendelbo och jag TRÄDGÅRDSLIVE varannan torsdag kl. 19.00 genom hela säsongen. Det är tryggt och bra med fasta bestämda tider, man skärper sig lite extra, förbereder sig och syr ihop.

Vi ger schemalagda inlägg ett nytt försök här nu tycker jag – detta inlägg är tidsinställt på 06.00 fredag morgon och ett nytt till lördagen ligger i pipen. Inlägg som skrivs i stunden kommer absolut också postas för ni vet ju att jag är uppe med tuppen där på morgonkvisten…

Jag funderare på en grej efter gårdagens inlägg om fördomar. I kommentarsfältet fortsatte en tråd med hur det blir när en bloggare eller influencer går åt ett håll men den som läser inte går åt samma – hur tokigt det kan kännas när den vars liv man följer dagligen ändrar sina rutiner, levnadssätt, värderingar ekonomi eller vad som.
Underbaraclara skrev ett inlägg 2021 som handlade om när influencers böjar tjäna mer pengar än sina följare – det är intressant, läs det här.

Ur kommentarsfältet här i veckan:
reagerade på att det redan verkar finnas mycket av något slags negativ inställning/inlindad kritik mot förändring, att ha pengar och att överhuvudtaget vara intresserad av trender? Precis som du skrev i inlägget också, att mycket handlade om dina ekonomiska förutsättningar. Ser detta i fler sammanhang, och Elsa Billgren brukar prata om det då och då, att hon känner av andras motvilja inför ett föränderligt sinne. Intressant tycker jag! Vad beror detta på? Är folk avundsjuka? Har icke-kreativa personer svårt att se hur mycket glädje och inspiration det finns i att förändra, måla om, byta stil, utvecklas och byta stig som yrkesmänniska? Har vi bestämt oss att nu är förändring i sig dåligt, fult och farligt ”p g a klimatförändringar, hållbarhet osv” istället för att som tidigare säga rakt ut att ”kvinnor ska hålla sig på sin plats, inte ta för mycket plats, ge sig ut på äventyr”?

Intressant reflektion och spännande frågeställningar.

Jag tror det finns många olika anledningar varför människor kan ha ett visst motstånd till förändring. Ett av dem kan vara att det ruckar på ens trygghet och man känner sig utanför. Nu vill jag inte på något sätt jämföra mitt äktenskap med relationen jag har till er följare men jag vill dra upp ett exempel från en situation för några år sedan. Min man har alltid tränat regelbundet till skillnad från mig och det kommer naturligt för honom att prioritera det i alla lägen. Ett år beslutade han sig för att göra en Iron Man och började träna ännu mer, lärde känna likasinnade och gick helt upp i denna grej. Han blev förändrad och det kände som jag tappade bort honom lite – för jag stod ju kvar och stampade på samma plats. Det skakade verkligen om mig – jag kände mig vilsen, övergiven, osäker, ledsen och dessutom väldigt arg och besviken på mig själv som hade dessa känslor i kroppen. Det var jättejobbigt och jag kan fortfarande känna skam över att jag inte kunde hantera detta så bra.

Vad jag menar med det är att det är inte helt enkelt att se någon som tillhör ens vardag förändras – även om den individen har all rätt i världen att utvecklas, testa olika grejer, utmana sig och allt annat vad livet har att erbjuda. Man blir påverkad och det kan ibland vara lite jobbigt faktiskt. Jag tänker att det kan vara så med bloggare man följer på nära håll dagligen också – att det är som en kompis man helt plötsligt inte kan relatera till längre.
Hur känner ni? Kan det ligga något i det?

 

Mina tankar kring kläder och konsumtion

Vilka fördomar har ni om mig?
Vardag

Vilka fördomar har ni om mig?

För ett par månader sedan så hade jag en frågestund i storys på Instagram där jag frågade vilka fördomar följare hade om mig. Det var både intressant, överraskande och givande. Mycket för att jag själv började fundera över vilka signaler jag sänder ut och hur jag uppfattas samt att det gav mig också möjlighet att ärligt svara på saker som andra kanske hade en skev uppfattning om. Blev förvånad över att så många funderade över min ekonomi till exempel – hade ingen aning om att människor hade så mycket fördomar om detta kring mig.
Nu tänkte jag testa samma grej här på bloggen. Lämna plats för era fördomar och så ska jag svara så ärligt jag bara kan på dem.

Först börjar jag med en fördom om er.
Jag tror att det finns en mängd gulliga människor som kikar in här varje dag som vill mig väl och tycker det är skoj att hänga med i min vardag – typ 99% faktiskt. Men så finns det ett fåtal som stör ihjäl sig men ändå kikar in för att uppdatera sig om vad jag pysslar med för att sedan håna mig på avstånd och skicka skärmdumpar med kräkemojis till  sina vänner som som känner likadant . Hahaha…
Eller hur? Sant eller falskt?

Nu är det er tur.

Mer kontinuitet på bloggen & en reflektion