Vi når söndagens eftermiddag. Regnet har bytt av solen denna märkliga dag och jag har tillbringat den med alla mina killar. Hjärtat är fullt.
Nu har jag satt på bastun och förberett en gryta på spisen. Tänker på alla äpplen jag inte lyckats ta om hand och grämer mig. Det kickar även igång en rad andra ”måsten” jag inte lyckats ta tag i utan bara prokrastinerat bort. Här är några av dem.
-min kopparspiral har jag haft i mig så länge nu så jag är livrädd att den växt fast och får opereras ut. Sist jag var där och bytte så svimmade jag på gatan efteråt så jag antar att jag duckar detta så länge jag inte får märkbara problem i underlivet. Eller vad kan egentligen hända om man har spiralen inne åtta år – hjälp! Jag är inte klok.
-vår källare har vi planerat att rensa och städa i fyra års tid nu. Trappsteget har nu blivit så högt så jag drömmer om att flytta från huset istället. Men antar att man måste tömma källaren när man säljer va…?
-jag borde tömma våra kattvindar från alla lådor med leksaker och spel. Barnen är nu 12, 16 och 23… de kommer inte öppna dessa garderober och sätta sig med lego och kaplastavar på golvet igen. Jag lovar.
-jag måste gå igenom alla abbonenemang och avsluta de flesta. Kanske jag till och med har två hos Viaplay. Här finns pengar att spara. Så sjukt att det bara rullar på och att jag har dålig koll. Skäms. Måste också bestämma mig för om jag ska fortsätta med gymmet – jag har ju helt slutat gå dit.
-städa bilen. Slänga allt skräp och ta hand om resten. Den är en soptipp. Förut hängde också däckbyte över min axel men nu är det ju snart vinter igen så…
Alltså jag har allround på vintern och sommardäck på sommaren, jag har inte haft dubbdäck eller så på under sommaren. Då hade nog min man blivit förbannad på mig – jag hade inte pallat och fått prioritera det.
Alla dessa grejer skjuter jag bara framför mig som en stor lorthög och det får mig känna mig som en usel människa. Nu är det jag som gör en lista och börjar beta av.
Snälla – säg att ni har några liknande punkter som tynger er i er vardag. Dela gärna med er i mitt kommentarsfält så slipper jag känna mig ensam i denna soppan.
Jag utvecklade och skapade utrymme för mer av det jag själv vill ha livet hos Klco. Vackra rum att landa i, där möten sker och kloka tankar utbyts. Ibland behöver det inte alls vara så klokt – vi kan bara vara ihop och prata väder och vind. Om det är något jag lärt mig av att gå igenom en pandemi så är det att det personliga mötet alltid är viktigt, att möta blickar, stå kvar och fylla dagarna med dem och det du mår bra av.
Jag samlade mina kollegor på en middag denna vecka. Tackade nej till PR-byråns inbjudan till influencerjippo med Mama Mia i Göteborg och valde det lilla intima som kändes bäst i magen för mig. Så tacksam för de valen jag gör – att samla de människor som skänker mig mest värde i både yrkeslivet och även på det personliga planet, utan jämförelser och ängslighet. Inget kunde göra mig mer tacksam och stolt än att se min nya verksamhet genom mina kollegors blick. Så fin upplevelse.
Om du frågar mig så har vi har gjort ett strålande jobb med att fylla ytorna med finheter. Ödmjukt!? hahaha, ja, du måste väl tro på din vision och affärdsmodell. Om du inte tror på dig själv så kommer med all säkerhet ingen annan göra det heller.
Just nu väntar vi in vinterns kollektion och kikar efter locations att fota på. Jag tror vi kommer hålla oss i vårt kök och utomhus, men inget är spikat än. Älskade verkligen bilderna vi tog på Strömma och vill typ tillbaka till samma miljö igen – fast nu när det är kalt och kallt i november. Vi får se.
Dansk poppighet möter bohemiskt natur. Min vän Daniella sa att detta känns väldigt internationellt och det känns extra roligt då hon jobbat med inredning i många år.
Dessa kvinnohuvud förhöjer atmosfären. Handmålad italiensk keramik. Fann dem på mässan i Paris.
Har spridit ut dem i lokalen. Nä. Nu ska jag dricka upp min matcha och jobba vidare med mailutskick.
Önskar er en fin helg.
Jag kommer hem från havet efter surf, drar av mig våtdräkten och tappar upp ett varmt bad. Det jobbigaste med surf i Sverige är att ta på och av våtdräkten – helt klart.
Jag bär med mig datorn och ställer på den lilla byrån bredvid mitt badkar. Eftersom jag tillbringade förra veckan och hela söndagen med att plöja varenda romantisk fånig film på Netflix så slår jag på Wahlgrens värld för att sväva bort en stund. Har absolut ingen plats i skallen för dokumentärer och tunga filmer just nu – ge mig lite flykt och värme i bröstet tack.
Jag får på avsnittet där familjen Wahlgren pratar om ätstörningar. Smärtsamt och igenkännande att se. Full av respekt för att de orkar dela det komplexa i att leva med den här sortens sjukdom till offentligheten. Det breddar verkligen kunskap och förståelse.
Jag vet inget om den familjen alls. Det enda jag vet är att jag beundrar deras talanger och drivkrafter.
Men jag kan verkligen relatera till hur det är att vara mamma till ett sjukt barn. Alla desperata samtal till vården och myndigheter. Och samtalen med barnet självt. Tippandet på tårna. Skräcken. Ångesten. Maktlösheten. Rädslan.
Vi har levt med en beroendesjukdom av narkotika i många år nu. De sista sex har varit en mardröm och jag har vandrat runt som en zombie många dagar – varit beredd på dödsbesked vid ytterdörren dygnet runt under vissa perioder och undrat vart mitt barn är. Jag har stålsatt mig och funderat över om jag kommer falla ihop och inte kunna andas eller bli mer handlingskraftig och börja styra upp. Det gör något med dig som förälder och människa. Att kastas mellan hopp, förtvivlan och vanmakt på det här sättet under många år. Jag vet hur det är att vara mamma till ett barn som utplånar sig själv och sakta tar livet av sig. Jag vet hur vidrig den här sortens sjukdom är och hur svårt det är att bli frisk.
Dessa stigmatiserade sjukdomar finns det oerhört lite förståelse för i samhället. Den allmänna uppfattningen tycks vara ”men ni får väl säga till, ställ krav!”
Som anhörig står du oerhört ensam i din sorg och får kämpa för att få hjälp för den sjuka i vården – om den sjuka ens vill ha hjälp, det är verkligen inte alltid så. Den sjuka bollas runt bland instanser och hamnar utanför samhällets snäva regelverk.
Jag skriver inte om denna del av mitt liv här på bloggen – det är snårigt med integriteten och jag har nog med självhat för mig själv som förälder. Jag vill skydda mig från dömande främlingar som inte känner till helheten.
Har du ett barn som lider av ätstörningar, missbruk eller annat självskadebeteende ska du veta att detta kan vara en följdsjukdom till oupptäckt och obehandlad adhd. Att söka hjälp för adhd behöver inte betyda medicinering – det kan betyda ett ändrat sätt och verktyg för att möta ditt barn där det är och inte falla för samhällets normer om hur barnuppfostran ser ut. Dessa barn behöver ett lågaffektivt bemötande, förståelse och extra stöd för att kunna klara saker i vardagen som andra tar för givet.
Alla familjer kämpar med sitt egna öde. Det finns inga barn som vill vara sjuka och skada sig själva. Och det finns inga föräldrar som inte gör sitt yttersta för att rädda dem från det.
Hej,
Det är tisdag och vinden viner utanför fönstret. Jag har krupit upp i soffan med en kopp kaffe och klockan är strax efter halv sex. Jag förbereder ett arbete jag ska lägga ut med Stiftelsen Friends på Instagram. Det handlar om mobbing och jag har uppdrag att sprida Kunskapsbanken. Hemsidan är skapad för att fungera som ett verktyg för att prata med barn om mobbning. Du klickar dig lätt runt i Kunskapsbanken som förälder, lärare, farfar till den utsatta eller den som utsätter. Det är alla vuxnas ansvar att ha kunskap inom detta och regelbundet prata med barnen tycker jag – stämma av, lägga sig i, sprida förståelse och visa intresse. Att Alltid Agera!
Det tycker jag är det finaste med mitt jobb – att jag kan nå ut med viktiga budskap och kunskap till många samtidigt. Att jag har en möjlighet att påverka och göra skillnad för andra.
Idag funderar jag på om jag ska arbeta eller följa med mina vänner på vågsurf. Kanske kan jag kombinera de båda och låta de byta av varandra. Det var länge sedan jag var ute med brädan nu och jag känner mig svag och otränad. Kroppen känner sig mest sugen på vandring i skog och berg om jag ska vara ärlig men jag behöver nog ta mig i kragen och träna lite armar och rygg också,
Vi bytte ut det långa träbordet mot ett kvadratiskt i sten. Det andra flyttade till mitt jobb och tanken är också att jag ska sälja dessa kvadratiska i butiken – måste bara klura ut hur jag gör med frakten innan. Allt med logistik måste funka innan man lanserar något – vis av erfarenhet och en mängd missar genom åren.
Fyller på kaffe och jobbar med Insta en stund. Texter och taggar ska dit, länkar…
Så där ja. Nu är klockan 07.13 och jag är tillbaka vid tangenterna på datorn igen. Barnen börjar senare på tisdagar så jag väntar med att väcka. Vinden tar i och jag drar filten om axlarna.
Jag är inne i en fas av förändring. Känns som om hela världen står och balanserar längst ut på en klippsats. Jag vet inte vilket håll vi kommer tippa – det suger i hela magen och jag vill ha kontroll. Men det går inte. Man kan inte råda över sjukdom, liv och död. Man kan inte kontrollera allt – hur mycket man än vill.
Skapa dig en fin dag. Jag ska verkligen försöka göra detsamma.
Det är skönt att sitta på den murade bryggan med solen mot den knotiga, bara barnryggen och med ena foten i det svalkande vattnet. Krabbmetet ligger dolt under tången och blicken följer varenda liten händelse där nere på botten. Vi ser små genomskinliga, nyfikna räkor och blänk på havsytan. Jag tänker att jag vill sitta här för evigt. Den här stunden vill jag konservera och plocka fram i höst, då sommarlovet är över och allt är vardag igen.
Några äldre killar avbryter tankarna när de stojar och stimmar längre bort på bryggan. De har dragit upp en stor krabba, en sådan där feting med röda klor, och står nu och glirar vinnande åt vårt håll. Tävlingslusten slår till och vi laddar med ny korv på våra krabbmeten och böjer oss koncentrerat över vattenytan igen – nu ska här fångas krabbor!
Sen badar vi.
Vi badar alltid, min sommarkompis Hanna och jag. Vi är två sjöjungfrur. Vi badar både när stranden fylls av sommargäster med kylboxar och ungar som kissar vid havskanten och när stranden är helt tom, när det är storm och regnet piskar.
Jag älskar farten i havet. Vi kastar oss bland vågorna och gör olika lekar under vattnet, dyker och står på händerna. Vattenlekarna följer med oss ända upp till tonåren, fast där någon sommardag så byter vi leken mot varsin filt på stranden och kikar under lugg efter snygga grabbar som passerar.
Den kommer att bli en förvirrande period, tonåren. Jag saknar krabbfisket, vattenleken och tången mellan tårna, men det enda vi gör är att lyssna på blandband och power ballader i en liten friggebod, samtidigt som vi pratar om hur olyckligt kära vi är.
Ofta, under hela tonårsperioden, tar jag dock ensam flykt ner till havet och sitter där på en klippa – låter vågorna och vinden överrösta gråten och det bankande, förtvivlade tonårshjärtat. Havet tröstar. Det är bara det stora blå och lilla jag.
Havet har alltid varit min bästa vän. Hon kräver inget av mig och hon låter mig få vara som jag är. Men det är inte förrän jag fyller fyrtio år som jag på riktigt börjar intressera mig för vad som växer under ytan. På mitt arbete börjar vi experimentera med tång, vi tar fram olika sorters te-blandningar med tång i och jag slukar varenda artikel i ämnet på nätet. Tänk att det finns ett klimatsmart ”superfood” som växer i havet där jag bor – otroligt spännande!
Det finns en del tångdykare där ute och jag börjar följa dem på sociala medier och tar del av deras klokskap. Att tång är hälsofrämjande är ingen nyhet för mig då jag bor i en kuststad som använt tång i kurbad sedan förra sekelskiftet, men jag har aldrig tidigare gått på djupet kring vad tång egentligen är och vad det gör.
Jag åker med mina vänner på en tångsafari på Getterön. I tjocka våtdräkter försöker vi dyka ner i det fyrgradiga vattnet och skörda tången som vi vill ha med oss upp till ytan igen. Men jag har inget tyngdbälte och flyter gång på gång upp som en kork till vattenytan, samtidigt som jag febrilt försöker hålla mig kvar i en ruska knöltång på havsbotten. Det är en rolig syn, jag och mina vänner skrattar så att vi nästan kissar på oss mellan dykningarna. Än en gång leker jag i havet, är ett med vattnet. Att dyka ner i denna vackra värld, med ett cyklop fäst på huvudet, ger mig nästan en religiös upplevelse – hjärtat sjunger och jag kan inte tänka mig att vara någon annanstans. Hur kan jag ha låtit bli att utforska detta tidigare? Det är så otroligt vackert!
På land får vi smaka på alla tångsorter och blir också serverade en värmande buljong, kokad med tång. Det är i början av säsongen, tidig vår, vilket är precis då knöltångens förökningsblåsor är goda att äta råa. Vi plockar direkt från ruskan och stoppar i munnen – mums. Det smakar som kapris ungefär.
Denna sommar börjar jag också snorkla och utforska livet under ytan hemma vid mina klippor. Våtdräkt byts mot baddräkt då vattnet blir ljummet och då och då får jag med min man på äventyret. Han har snorklat hela sitt liv och lär mig hur jag ska tömma lungorna när jag dyker ner på djupet. Jag är full av ödmjukhet och vördnad inför denna värld. Det finns sannerligen en första gång för allt och det är aldrig för sent att testa saker, lära sig något nytt, oavsett om det är att bestiga ett berg, dyka ner på djupet, eller skriva de där texterna.
Vad jag lärt mig om tång:
1. Är du privatperson så gäller allemansrätten då du plockar tång, men plocka inte mer än vad du behöver och plocka inte allt på samma ställe.
2. Plocka alltid tång i friskt vatten, inte vid allmän badplats, vid utlopp eller i en båthamn.
3. Se till att det inte är någon påväxt på tången som du skördar för att äta. klipp av så tången så rotfästet kan ge återväxt.
4. Klä dig klokt. Använd cyklop, snorkel och eventuellt tyngdbälte, samt dra på dig våtdräkt och våtskor i neopren om det är kallt i vattnet.
5. Klipp av tången med en sax några centimeter ovanför fästet så att ruskan kan återhämta sig och fortsätta växa. Ett tips är att fästa saxen i ett snöre runt handleden så att du inte tappar den när du dyker.
6. Skaka av små kräftdjur och andra kryp ur tångruskan i vattnet innan du plockar med den hem. Det är viktigt att värna om djuren som bor i tångskogen.
7. Alger är samlingsnamnet för mikroalger och makroalger. Makroalger ser vi med blotta ögat och det är de som kallas för tång.
8. Det finns inga giftiga tångsorter i Sverige men du bör ändå undvika att plocka tång i Östersjön där vattenkvalitén är dålig och salthalten låg.
9. Det är bland annat genom tång som fisk får i sig omega-3, något som jag alltid trott funnits naturligt i fisken från början. Visste du?
Detta var ett utdrag ur min bok Livskraft från Trädgård & Hav.
Kan fortfarande inte fatta att jag skrev en hel bok förra året.
Önskar er en fin helg.
Bilderna är tagna av min fantastiska vän Jonathan Strömberg.
