Detta året har jag varit bloggare i femton år och man kan verkligen säga att den digitala närvaron och branschen förändrats under dessa år. Allt började som ett fritidsintresse för mig och det var ingen som hade bloggen som arbete på den tiden. Influencers liksom, vad var det?
Under åren har olika verksamheter och arbetsmöjligheter växt ut ur min digitala närvaro men det var aldrig målet från början – så man kan ju säga att jag är den ofrivilliga företagaren. Många influencers som kommit in senare har haft som vision att bygga varumärke och följare för att bygga arbetsmöjligheter ur den digitala närvaron – så det är verkligen olika drivkrafter bakom alla konton. Jag var här innan pengarna var här och drivs mer av kommunikationen än inkomsten även om jag nu dock är beroende av inkomsten eftersom jag inte längre har ett annat arbete vid sidan av.
Jag läste ett inlägg hos Elsa Billgren där hon skrev reflektioner kring influencern i framtiden – en riktigt intressant och välskriven text.
Elsa är verkligen en klok och bra bloggare tycker jag – en fröjd att följa.
Det bästa med den digitala närvaron är att jag har möjlighet att påverka. Det är ju faktiskt det influencers betyder – att influera, påverka. Att kunna påverka i både stort och smått. Allt från inspiration till en god frukost, skörda tång till din middag, ta ett kallbad, odla sommarblommor och till vilken bok jag rekommenderar. Ibland lyfter jag lite allvarligare ämnen som ligger nära hjärtat och jag själv har erfarenheter av. Inte för att dra på mig en offerkofta och få medlidande utan för att belysa ett stigmatiserande ämne i ett livsstilsforum många besöker – för att bredda kunskap, lyfta det jobbiga som många håller inom och för att uppmuntra människor att söka hjälp.
År 2020 så öppnade jag ett nytt forum för fysiska möten – det finns nämligen något väldigt fint i att kunna kombinera både den digitala världen med fysiska möten. Jag öppnade mitt KLco i Varberg där jag säljer mina egna kläder och teblandningar. Vi använder lokalen som butik och showroom främst men har också regelbundna workshops och föreläsningar. Vi har växtfärgat tyg, haft teprovningar, målat i akvarell, lagat mat, haft yoga och mycket mer. Vi har haft kurser med ungdomsjouren, haft föreläsningar inom NPF och kvinnokroppen. KLco är verkligen en plats som finns till för att människor ska mötas och inspireras av varandra, utbyta kunskap och dela erfarenheter.
I nästan hela mitt liv har jag levt runt beroendesjuka älskade anhöriga och själv insjuknat i ett tungt och destruktivt medberoende. Ett medberoende är inte att man dricker och använder substanser med den sjuka (som en del verkar tro) utan det betyder att hela ditt liv går ut på att kontrollera och hjälpa den sjuka. När du vaknar på morgonen och direkt undrar hur den sjuka mår, vart hen är eller vad hen gör istället för att tänka på ditt egna mående är ett bra exempel på att du lider av ett medberoende. Under åren har jag läst åtskilliga böcker i ämnet, sett dokumentärer, lyssnat på poddar, filmer och läst artiklar på nätet.
Kunskap är till för att delas och jag jobbar som influencer – en som påverkar. Så därför har jag bjudit in Sanna Lundell till en föreläsning i ämnet. Biljetterna tog naturligtvis slut på bara några timmar – det finns ett stort behov av kunskap kring missbruk.
Som anhörig till en beroendesjuk person är det ofta svårt att se situationen klart – vi drabbas i bland av tunnelseende där hopplösheten känns övermäktig. Men det finns ett ljus i slutet av tunneln och Sanna Lundell delar med sig om hur hon hittade det.
Nu när hon kommer tänkte jag ändå passa på att ställa henne lite frågor som jag kan publicera här på bloggen. Dela det som sägs denna afton så ni som inte hann haffa en plats kan få ut något av detta möte också.
Finns det några frågor ni vill skicka med mig?
Ha nu en fin söndag.
En nära anhörig till mig har haft psykisk ohälsa i hela sitt liv, vilket på många sätt bottnar i trauman i barndomen. Detta har jag levt bredvid hela mitt liv och förstår först nu med vilken kraft det har format mig till ett slags medberoende. Hens mående har utgjort centrum varpå allt annat har kommit på andra plats. Jag vill hjälpa men känner att all kraft jag ger dränerar mig. Det gör mig också frustrerad, irriterad och gör att jag vill distansera mig. Men hen är samtidigt så utlämnad, så jag får dåligt samvete och går ånyo in med energi som i slutändan gör att jag tappar kraft. Hens tankar om att livet är så meningslöst fast hen har många saker att ändå glädja sig åt, börjar verkligen tära på mig och vad jag än gör så blir det ingen förändring i hens mående.. Det är också svårt att veta om hur dåligt hen mår och inte riktigt finnas till hands. Vad väcker detta för tankar hos dig, Sanna och kanske andras erfarenheter? Hur kan jag tänka för att inte klämmas så hårt i detta dilemmat att vilja hjälpa men samtidigt dräneras själv? Hur kan jag prata med hen om det här på ett för båda konstruktivt sätt?
Tycker du ska berätta det du skrivit här. Att du vill hjälpa och finnas till men att du känner att det också dränerar dig. Var noga med att inte lägga på mer skuld, det är ju inte din anhöriga som dränerar dig, det är dina egna känslor och önskningar. Betona att du valt personen för dens person och inte för dens trauman. Det är ju för att du tycker om personen som detta gör ont. En väldigt viktig frågade du måste ställa dig själv är om personen faktiskt vill ha hjälp och om den tar eget ansvar? För om det inte finns en vilja och inget eget ansvar då spelar det ingen roll hur mycket du själv vill och vad du gör för den. Psykisk ohälsa baserat på barndomstrauman kan bli som ett missbruk i sig självt, det tar över allt och man ser inte allt det som är gott för att man är så van vid smärtan, det är inget val att hamna där men det är ett val att ta sig ur det. Din anhöriga måste ta ansvar för eget liv och läkning. Och du måste ta ansvar för dig själv, dina rädslor och din hälsa. Kanske behöver du träffa en proffessionell eller ta en paus och fokusera på dig själv? Oavsett önskar jag dig lycka till och en piggare vår.
Tack Malin för dina mycket kloka tankar som jag ska reflektera kring ytterligare. Just det där som du säger kring skuldbeläggning…..bra att hålla isär min egna upplevelse och att det inte är hen som sådan som dränerar. Ditt resonemang om barndomstrauman kan jag bara säga att det stämmer från mina upplevelser iaf, men tacksam för att du satte ord på det…..det är så mycket som är osynligt för en själv, som kan blottläggas och uttalas i mötet med andra.
Vilket bra svar Malin. tack!
tack för ditt avtryck NN – Vilket bra svar Malin gav dig. Tillsammans blir vi lite klokare och kan se klarare.
Att folk dömer dig som förälder om du har ett barn med missbruk, om du säger att barnet inte är välkommet hemma hos dig om det missbrukar = du måste hjälpa ditt barn!
Om du låter ditt barn komma hem och få rena kläder, mat, sova = du ska inte stödja missbruket!
I andras ögon (och ditt eget) gör du alltid fel och för lite eller för mycket.
Du mår själv så dåligt och vet inte vad du ska göra!
För många år sedan var jag själv med om detta och som väl är har det gått över och är bra, i alla fall för stunden, för du vet att ditt barn kanske kan ta ett steg tillbaka när som helst?!
Eller tänk om det är bra nu?
Att vara anhörig som förälder ger ett större ansvar än att vara barn eller partner. Det går inte välja bort sitt barn hur destruktiv situationen än är. Dina frågor är viktiga och jag vet att det är många som lider i liknande situation – det är verkligen tungt att vara förälder till ett beroendesjukt barn.
Jag gillar att du influerar både om det lilla och det stora, det lättsamma och det allvarliga. Det är en fin kombination! Och du gör det väldigt bra 🧡
Jag har inte tänkt på ”att vara influencer” men egentligen är det ju precis vad jag vill: som personlig tränare och kostrådgivare vill jag verkligen influera andra till val kring träning, mat och hälsa som får en att må bättre
ja! Du är ju verkligen influencer som har en möjlighet att påverka andra gott med alla dina kloka inlägg. Tack för dig.