Intervjun – Tigerlilja

Idag välkomnar jag två fantastiska hjältar till min intervju här på Krickelin.

Julia och Karin driver Ungdomsjouren Tigerlilja i Varberg och är också den enda ungdomsjouren i hela länet – från Halmstad till Kungsbacka. De har ett enormt högtryck hos sig och ser ett stort behov av deras verksamhet bland ungdomarna.

Karin Modiggård, Verksamhetsledare,  & Julia Bonde, Verksamhetsutvecklare

Hej, Hur länge har ni jobbat med Ungdomsjouren och vad var det som fick er att börja jobba med detta viktiga arbete?Vi är båda anställda sedan sensommaren 2016 i samband med att jouren mottog sitt första Statsbidrag och då för första gången fick finansiell möjlighet att kunna ha anställd personal. Vi var båda engagerade i Tigerlilja ideellt och blev väldigt glada över att få en möjlighet att arbeta med att driva och utveckla jourens verksamhet på heltid. Viljan att förändra och kunna påverka strukturer och normer som finns överallt i samhället fick oss att söka oss till en lokal förening som vi kände stämde överens med våra värderingar. Det vi arbetar för är ett jämställt samhälle fritt från våld och vi vill inget hellre än att alla underbara barn och unga ska få möjlighet att växa upp i ett sådant samhälle.

Hur jobbar ni?
Våra två grundstommar i ungdomsjouren är våldsförebyggande arbete och stödarbete riktat till ungdomar i åldrarna 13-25. Vi är en ideell förening som utöver bådas vårt arbete är beroende av ideell arbetskraft så t.ex. vår chatt dit ungdomar kan höra av sig helt anonymt två kvällar i veckan bemannas av våra fina volontärer. Som verksamhetsledare och verksamhetsutvecklare driver vi allt våldsförebyggande arbete ute i skolorna med workshops, stödverksamhet via mejl och medföljning, samverkansmöten och såklart blir det en hel del administrativt arbete. Vår förening är medlem i ett förbund som heter Unizon där vi också är utvalda som spjutspetsjour, vilket innebär att vi ligger i framkant med våldsförebyggande arbete så vi är runt i Sverige och utbildar samt driver påverkansarbete riktat mot beslutsfattande och politiker där vi kan lyfta ungdomarnas röster.

Vad är det bästa med arbetet?
Det är att känna att vi faktiskt kan påverka och göra skillnad. Sen kontakten med alla ungdomar och att få höra deras åsikter och tankar, det ger så mycket energi! De unga är verkligen framtiden och vi är ödmjukt tacksamma över förtroendet vi får i mötet med dem.

Vad är det sämsta?
Vi arbetar egentligen för vår egen icke-existens, vi önskar att vi inte behövde finnas. Det är tufft att se vad vuxna ställer till med och se hur många unga som faktiskt lever i hemförhållanden och våldsutsatthet som ingen borde behöva uppleva. Vi märker tydligt hur stort behovet av en verksamhet som vår är och vi önskar såklart att vi kunde göra mer, rädda alla från allt ont på direkten liksom.

Vad behöver ungdomarna för hjälp och vilka problem stöter de på i sin vardag?
Vår grundprincip är att alltid lyssna, stötta och peppa. Vi finns där som ett komplement till andra instanser och vår uppgift är inte att lösa problem eller komma med diagnoser. Det vi ser är att det finns ett jättebehov av någon som bara lyssnar och tar in en berättelse utan att direkt komma med en quick fix, lösning eller bolla vidare till någon annan. Oavsett varför någon kontaktar oss så är det ofta otroligt mycket skuld och skam inblandat – det är något vi alltid vill lyfta från deras axlar. Vi reagerar heller aldrig med chock eller säger till någon vad de “måste” göra vilket många känner är väldigt skönt. Det vi ser att ungdomar behöver i sin vardag och som för en hel del saknas är bra och trygga vuxna förebilder. Någon som genuint lyssnar och ger guidning i den värld vi faktiskt lever i nu, livskunskap helt enkelt.

Porrkulturen håller på att förstöra kärlekslivet för en hel generation – ungdomar pratar om att de inte vill ha ”vaniljsex” och att alla har strypsex och analsex. Jag blir chockad – jag tror inte vuxna förstår hur stor denna problematiken är. Hur kan vi nå vuxna utan att skrämma iväg dem? Upplever det som att många stoppar huvudet i sanden och skruvar på sig när porr kommer på tal. Det är ett jobbigt ämne…
Det är ett jobbigt ämne. Det är många som tycker det är lite för privat, känsligt och pinsamt att prata om. Men vi känner att det är så otroligt viktigt att börja prata om detta! Vi ser skadeverkningarna som finns just pga porren och att ingen vågar prata om det. Det är ingen som berättat för barnen och ungdomarna att det dom ser i porren inte är sex och alltså tror dom att det är så det ska gå till. Snittåldern i Sverige att för första gången exponeras för porr är 8 år och 11.5 år för att aktivt börja söka efter det själv. Det vi också ska komma ihåg när vi pratar om porr är att det inte är Playboy-tidningar, Hustler eller någon slags “mjukporr” med en handling som det nuförtiden handlar om. Det som för bara 10 år sen klassades som våldsporr är idag helt vanlig mainstreamporr och det första man kommer i kontakt med.

Vi möter många, framför allt unga tjejer, i vår verksamhet som lever i eller har levt i förhållanden där dom tycker det är något som känns fel men inte riktigt kan sätta fingret på vad. Det kan röra sig om frågeställningar som “Det känns inte bra för mig och jag vill inte men det är ju så i porrfilmer och alla gör det, är det mig det är fel på?”.
Det har alltså skett en normalisering som gör att många unga lever i en gråzon och inte vet att man får säga nej till sin partner eller tror att det är dom det är fel på eftersom dom inte gillar t.ex. strypsex, att bli spottade på eller analsex. Vi upplever att det inte talas om samtycke eller om vad sex egentligen är och vad porr är, vilket gör att många vi pratar med tror att det som dom ser i porren är så dom också förväntas ha sex. Vi berättar alltid att porr inte är sex.

Om ni får ge ett råd till en förälder till en 9-åring, vad skulle det vara?
Med risk för att upprepa oss så tycker ju vi att det absolut viktigaste är att lyssna. Finnas där, lyssna och stötta. Vi behöver inte alltid ha alla svaren eller leta upp lösningar till alla problem, ibland behöver man bara lite bekräftelse i sina känslor. Visa intresse! Lär dig apparna barnet använder, fråga hur det ser ut och vad dom pratar om i spelen (utan att det blir förhör, utan ett genuint intresse).
Lika naturligt som vi frågar hur det varit i skolan eller hos kompisar så vill vi också att det ska finnas intresse i hur det är i den digitala världen som är precis lika verklig som den fysiska.

Det finns ett sådant enormt behov av att få prata med någon som lyssnar som inte direkt vill hitta en lösning, bara få prata! Att  vara ledsen. Att  vara arg. Att  vara osäker.

Vi vuxna är så otroligt benägna att vilja hjälpa, alla vill alltid hitta en lösning till allt och är någon ledsen måste vi göra den glad. Men vem har sagt att det är fel att vara ledsen? Vem har sagt att man måste ha en anledning att vara ledsen? Varför är det fel att vara arg? Det finns ju saker att vara arg över och det finns saker som gör en ledsen. Bara för att vi inte fått några verktyg att ta hand om dessa känslorna betyder det ju inte att dom är fel.

Och till en högstadieelev?
Det pratas ibland om begrepp som unga vuxna. Det vi tycker är viktigt att tänka på och komma ihåg är att de också är barn med samma behov och samma känslor. Vi blir ibland lurade av att barn och unga idag har tillgång till så mycket information och kunskap som vi inte hade förr och alltså är det lätt att tänka på dom som lite äldre än dom faktiskt är. Men det handlar om barn. Kanske behöver man anpassa språket och formuleringarna lite men annars är det lite samma som vi sa innan, lyssna, var intresserad och bekräfta.

Det är många tjejer som tar kontakt med er men det är även viktigt att nå pojkarna. Jag vet att ni behöver manliga volontärer till exempel – vad kan man mer göra för att få killar att be om hjälp och våga ringa/chatta om de problem som tynger dem?
Vi önskar att alla redan från tidig ålder ska få samma förutsättningar till att hantera känslor. Det är något vi ofta pratar om i vårt våldsförebyggande arbete t.ex. att en stor del i dagens problematik med mäns våld mot kvinnor, självmordsstatistiken (över 70% är män) och att könsklyftorna grundar sig normer och en machokultur som finns från väldigt låg ålder. Så genom att prata med dom som är unga nu om att det är okej att be om hjälp, alla behöver hjälp ibland, och att även prata om känslor mer öppet. Alla har alla känslor, det är inte så att vissa bara känner vissa känslor. Vi kan prata mer kring det och hur man kan hantera olika känslor och återigen att det är okej att känna, oavsett kön.

Men vi ser ju också att det finns ett stort behov av manliga förebilder som inte bara är macho. Vi ser ett stort intresse från engagerade tjejer och kvinnor som kontaktar oss men på 7 år har vi haft en enda manlig volontär t.ex. Vi tror att fler killar och pojkar hade känt sig tryggare att be om hjälp och söka sig till oss om de också såg att det fanns ett manligt engagemang. Nu är tyvärr normen fortfarande stark i det att killar inte ska visa sig sårbara.

Ni ska komma och prata på Ett Mjukare Varberg den 24/4 – vad kan man räkna med att få ta del av?
Vi kommer berätta om vår verksamhet, vilket stöd som finns att få i Varberg och hur vi alla faktiskt tillsammans kan förändra det som kanske inte är så bra. Sprida hopp! Det kommer bli en fin kväll!

————–

Tack som tusan tjejer! Börjar typ gråta över hur viktiga ni är och vill ställa mig på torget och ropa till alla om att bidra till er verksamhet med tid och pengar.
Driver du ett företag och vill bidra – detta är viktigt, skänk en stor slant till Tigerlilja så de kan växa och därmed hjälpa fler ungdomar.

Här får ni lite bra länkar nedan och deras mejladress ifall någon vill kontakta dem 🙂

ungdomsjourentigerlilja@gmail.com om man vill komma i kontakt.
Chatten är öppen måndagar och torsdagar 19-21 via vår hemsida.

https://tjejjouren.se/Varberg

https://www.reality-check.nu/

http://talita.se/_themes/talita/img/RealityCheck_10myteromporr.pdf

https://changingattitudes.co/

https://www.porrfribarndom.se/

http://unizon.se/sites/default/files/media/10_punkter_fran_forksningen_om_porr_och_porrindustrin_.pdf

 

 

 

Läser om oss i Volvo Magasin

Denna morgon var jag tidig ner till bryggan för ett dopp. Isande frånlandsvindar och skrikande fiskmåsar gjorde mig sällskap.

Vi pratade om det där under en intervju med ett magasin igår. Om kalla bad.
Vi var fyra som satt med avsvalnat kaffe i kopparna och pratade om surfkulturen i Varberg tillsammans med en inrest jounalist. En av oss berättade att han hade fått rådet att duscha riktigt kallt i fem minuter för att bli kvitt sin ångest. En utmaning som var riktigt svår att ta sig an. Men efter dessa minuter så släppte trycket över bröstet och han kände sig manad att starta dagen med denna “medicin” varje dag tills han kom på att han kan lika väl doppa sig i vårt kalla härliga hav och få samma effekt.

Jag har köpt björksav, nyvärpta ägg och kombucha på vårt torg. Halland har så mycket godsaker att erbjuda. Björksav är rik på vitaminer och mineraler, framför allt c-vitamin och kalium. Har du smakat?

Här hemma har jag målat mellanbrors rum, fixat med nya klinkers i andra hallen, gräddat våfflor till barnen och bastat med familjen i helgen. Den här tavlan ska nog få hänga i den “nypiffade” hallen vid köksentrén.

Två nya tavlor testades snabbt i sovrummet. Var så ivrig så jag plockade inte ens bort prislappen på de båda. 40kr och 20kr från Röda Korset.

Under morgonen tog jag mig äntligen tid att läsa artikeln om Halland i nya Volvo Magasin.

Så fint reportage!!

Här är vi – så väldigt stolt och glad över att vår verksamhet får utrymme i här.

Tusen tack för all feedback på mitt förra inlägg. Det betyder mycket och det känns i magen att vi gör skillnad när vi berättar. Kram till er.

 

I hans våld – del 1

Får plötsligt en känsla av att jag måste skriva om det här. Nu.
Jag har skrivit i duschen. På hundpromenader. I bilen. På väg in i sömnen. I trädgården. Men texterna har inte blött ut ur mina fingrar och över tangentbordet än. Nu sitter jag här och vill berätta.

Jag var 21 år då jag lämnade. Men nu förstår jag att det slutade inte där. Det slutade inte ens fem år efter – då de verbala dödshoten upphörde. Jag bär det med mig varje dag för resten av mitt liv och vissa dagar går jag nästan under av självförakt och smärta.
Det kanske är nu – när jag själv har barn i tonåren –  det gör det som mest ont. Eller för att andra börjar prata om våld i det öppna rummet. Nu kan jag inte ducka längre.
Jag har sprungit så fort, så länge. Kämpat emot och bara lagt ett nytt blommigt plåster över de variga sår som bara växt och växt till en stor böld som inte går att skyla längre.

Alltid har jag känt mig smutsig och varit full av stort sjävhat efter mina upplevelser med manligt våld. Förbrukad och äcklig.

Jag ska berätta hur det började och jag ska berätta hur det var. Sedan ska jag berätta om hur jag tog mig därifrån. Därefter vad som hände, om hur samhället och myndigheter stöttade en 20-årig misshandlad ensamstående mamma. Och sedan ska jag berätta om hur våldet har format mig, alla mina relationer och mitt föräldraskap. Och också om min oerhörda lust och driv att ta mig framåt – att förändra. Är jag still så dör jag. Då var allt förgäves.

Det var sommaren mellan nionde klass och ettan på gymnasiet. Vi drack Blue Nun, folköl och rökte röd Marlboro. Jag kände mig vuxen och omgav mig med en mängd vänner av alla de slag. Jag pendlade mellan den trygga klicken i klassen och de äldre vännerna på gymnasiet. Alltid välkommen men min egna känsla var att jag var oerhört ensam och vilsen.
Så som tonåringar ofta känner kan jag tro. Jag var dessutom en kicksökare och galet skoltrött.
En initiativtagare till fester, skoluppträdanden, discon och resor. En kreativ entrepenör redan då kan jag se nu.
Jag var så himla nyfiken och orädd, testade allt –  men var ändå lite blyg.

Jag mötte Honom en kväll på krogen. Jag var för ung för den miljön förstås.
Jag visste vem han var –  fem år äldre med en stökig historia. Det sas att föräldrarna inte klarat av honom, inte lärarna heller och till slut hade han hamnat på ett ungdomshem och senare flyttat till min stad.
Jag visste på avstånd hur “dålig” han var.
Den kvällen stod han där framför mig med världens gulligaste smilgropar och såg mig. Rakt in i mig.
Jag ville rädda honom. Jag skulle göra honom hel och bra igen. Han hade bara hamnat lite snett i livet…
Han blev min första riktiga pojkvän.

Det var intensivt och passionerat i början. Fjärilar i magen.
Jag släppte allt och blev snabbt helt uppslukad i honom och hans liv.

Våldet kom smygandes. Jag vet inte exakt när men jag vet att han kontrollerade mig efter bara ett par veckor. Vilka jag pratade med, hur jag var klädd och vart jag var. Det var som om jag sögs in i en pararell verklighet där hans sanning var lag.  I början visade jag motstånd men det blev bara värre och jag kapitulerade istället helt efter ett tag. Jag skämdes och var otroligt förvirrad. Jag kunde vakna på nätterna av att han sparkade mig ur sängen och anklagade mig för att ligga och drömma om andra män. Sedan kunde ett sådant “bråk” eskalera och dra ut i flera timmar. Jag var alldeles utmattad av alla dessa konflikter och började lägga mitt egna Jag platt redan från början.
Jag var inget värd och jag var en dålig människa. Förlåt.

Första året var det mycket strypningar och kvävningar med kuddar. Han slog med öppen hand över min skalle där håret sitter och ofta över öronen som blev alldeles blå. Ganska sällan i ansiktet men det hände då och då.
Kroppsminnet är fantastiskt, jag kan fortfarande visualisera hur det kändes i käken då jag inte kunde äta mat på över en vecka. Jag kunde inte tugga med käken för jag hade fått ett hårt slag över högra sidan. Det sexuella våldet var hemskt.
Ibland var de fysiska slagen förlösande – smärtan och skräcken inombords för vad jag hade att vänta när hatet bara eldades på var nämligen förlamande – när slagen väl kom så visste jag att ilskan hade nått sin peak och snart var över. Det psykiska våldet och alla vakna timmar höll på att göra mig tokig. Jag kunde inte gå till affären utan att sitta i förhör efter.
Jag slutade gå till skolan. Jag slutade träffa vänner. Jag slutade vara med min familj. Jag flyttade hem till honom.

Jag skrev dagbok som barn och när jag läser sidorna från sommaren -95 så är början av boken utriven.
Jag vet varför – jag blev straffad över livet jag levde innan han steg in i det. Jag tillbringade många vakna nätter med att ursäkta hela min varelse och gång på gång erkänna vilken hora jag var. Jag bläddrar mellan de återstående sidorna och läser hur jag systematiskt gör mig ovän med alla. Mina vänner, min syster, mina föräldrar. “Alla säger att vi inte ska vara ihop!” Jag vänder dem ryggen och skriver att de är psykopater som inte förstår någonting.
Han älskar mig – jag måste bara bli bättre – sluta göra så mycket fel.

Ur min dagbok:
“Jag sover aldrig, äter inte, är inte hungrig, är bara med honom. Jag skolkade tre lektioner idag och vi har skaffat katt. Jag är värsta ovänner med mina föräldrar. Jag mår kass. Jag vågar aldrig säga nåt för allt missförstås.”

En natt drog han en kniv mot min strupe och tryckte upp mig mot en husvägg. När jag läser om det i min dagbok:
“När vi skulle hem fick han sig ett “spel” och var hur svinig som helst mot mig. Han bad mig ta mitt liv och kallade mig fitta.”
Så mycket hat. Jag var chockad över situationen och la all skuld på mig själv.
Hur kunde jag locka fram detta ursinnne hos  människan jag älskade?
Jag var 16 år då jag började be om ursäkt för vem jag var, hur jag var, vad jag sa och hur jag såg ut. Jag var fel. Det var svårt att älska mig. Jag var en psykopathora som behövde lära mig.
All den kunskap jag fick om hur det var att vara en “bra flickvän” det där första året förintade hela mig – den sprudlande glada tonåringen som hade hela världen och livet framför sig var som bortblåst.

Allt handlade om kontroll. Jag blev lika paranoid som honom. Jag blev sjuk och kunde inte tänka klart. Det var som att vara i en krigszon 24/7 och nu när jag läser om posttraumatisk stress, identifikation med förövare och Stockholmssyndromet så förstår jag vad jag gått igenom. Allt handlade om överlevnad till syvende och sist. Men det blev också mitt liv och min “normala” vardag under flera år. Utåt spelade jag charader.

Varför lämnar man inte en sådan relation undrar du?
Jag var livrädd för vad som skulle hända om jag lämnade. Jag trodde han skulle skära halsen av mina bästa vänner, elda upp mina föräldrar och skjuta min syster. Jag kunde inte se det som ett alternativ.
Och det fanns ju fina dagar utan våld också såklart, då man tänkte “nu är nog allt bra igen” och tryckte bort det jobbiga.

Vad gjorde min familj och mina vänner åt detta? 
Jo, de gjorde så gott de kunde utifrån deras egen förmåga. De hade inte kunskap inom området och jag var otroligt manipulerande. Strypmärken blev “klöst av katten” och lögnerna avlöste varandra.
Jag gjorde mig dessutom oanträffbar och vände dem ryggen.

– Jag hade önskat att de varit mer uthålliga och knackat på oftare. Låtit gärningsmannen veta att han hade ögonen på sig och gjort det svårt för honom.
-Jag hade önskat att hans vänner hade satt ner foten och vågat stå upp för mig. Jag såg i deras ögon att de inte tyckte hans handling var okej – men de sa inget.
-Jag hade önskat att grannar vågat slå larm. Vi bodde i fem lägenheter under åren ihop och de alla hade knytnävslag och knivhugg i väggar, dörrar och luckor.
-Jag hade önskat att jag inte skulle känt mig så ensam. Att jag och mina vänner hade haft ungarelationer.se , @1000mojligheter & @ungdomsjourentigerlilja att vända oss till.
-Jag hade önskat att människor hade vågat lägga sig i och inte vänt bort blicken när det kändes obehagligt.

Vad jag önskar nu?
– att samhället tillsätter resurser för att skydda kvinnor från detta våld.
-att vi sprider kunskap om ämnet i skolorna och bland föräldrar.
-mer civilkurage i vårt samhälle.
-att vi installerar porrfilter på de förskolor, fritids och skolor där det inte redan finns filter. Att barn ska skyddas från våldsamt, sexistiskt och rasistiskt innehåll som ofta förekommer inom porren. Skolan ska vara en skyddad plats där detta inte finns.
-att skolan ska föra porrkritiska samtal med barnen, att sexualundervisningen behöver förbättras och att porr behöver pratas om.
-att vi behöver prata med våra barn om vad en relation betyder.

Min historia är inte ovanlig. Just nu när du läser detta blir  flickor, kvinnor och barn utsatta för liknande våld i sina egna hem. Tänk INTE att detta inte gäller dig och dina barn. Ta dig tid att läsa  den här intervjun>>

Bor du i Varberg så ber jag dig att närvara vid Ett Mjukare Varberg där temat är Unga relationer.

Filminspelning i Varberg

Hej o hå vad det går. Idag rände vi runt i Varberg med Simon Lautrup och hans kamera. Simon höll med mig om att det inte är vidare glamoröst och “glidigt” att jobba som influenser. Han var glad att han fick behålla kläder och mössa på idag.

Ni som följer mig på storys har säkert fått er några goda skratt under dagen. Endast två grader och lite kall vind på det gjorde både näsa och fingertoppar mer än rosa… snarare blålila…hahaha. Men det blev en hel del fina frames tror jag.

Det här är jag dock inte hundra på om det blev så bra. Här hade vi issues med våra hår och med vinklar och så. Miranda var nerkyld och höll på att få mjölkstockning dessutom.

Värme- och amningspaus inne på Stadshotellet. Simon har precis spelat in en grym film med Bianca Ingrosso så vi kikade på den under tiden.

Lilla Finn och Miranda.
Ser fram emot att visa er resultatet inom ett par veckor.

 

Mvh/ Tidsoptimist sedan -79

Det blev lite glest här bland inläggen de senaste dagarna. Jag har något viktigt som jag skriver på och varenda dag tänker jag att jag ska publicera men så skriver jag istället lite mer. Eller tar bort.

Så nu får ni här lite våriga foton från trädgården – foton jag tänkt använda på FGL’s Instagram. Miranda och jag byter ansvaret för den varje måndag och nu tänkte jag ta ett krafttag. Tycker personligen att Miranda gör det bättre – kanske kommer det mer naturligt för henne då hon har det engelska språket i sin vardag. För mig blir det liksom ett himla högt trappsteg och kommer inte så naturligt. Blir också lite omotiverad då det är ganska lite kommentarer under inläggen och dialogen med följarna blir då lite ensidig.

Andra grejer denna veckan. Under måndagen hade jag en presentation i FGL’s lokaler, lite möten, packning, mail och annat jobb och träning på kvällen.

Tisdag: Idag ska jag åka och hälsa på min äldsta son, förbehandla 14 lådor kakelplattor, hämta mat vi beställt på nätet, springa med Boris och ta ett dopp.
Onsdag: Kakelsättaren kommer 07. Filminspelning  och fotografering  vid havet med Miranda kl 10.00 och så ska jag till Göteborgs Operan vid 15.30. Den här dagen blir nog både tuff och rolig tror jag.
Torsdag: Näringslivsdagen i Varberg. Ser fram emot att lyssna på Petter och Eleine Eksvärd mest. På kvällen ska jag till Stark Mamma. Barnvakta grannbarnen.
Fredag: Styra upp grejer med mitt stora barn och ordna grillmiddag i trädgården.
Lördag: Jobba hos FGL och intervjuas av ett magasin.
Söndag: Trädgårdsliv innehållande bastubad och dopp i havet.

Denna vecka ska jag också intervjua Ungdomsjouren och min vän Jennie. Samt ta foto på mig själv till ett projekt. Lägga upp en strategi för Ett Mjukare varberg och kontakta typ 20 personer gällande detta ska jag ju också.
Det har jag inte tryckt in i kalendern än…
Är en obotlig tidsoptimist.
Någon gång under veckan så kommer inlägget upp förresten. Det är bara att göra. Viljan att förändra till det bättre är större än rädslan över att dela det svåra. Så måste det vara. Men ni håller ju mig i handen så allt känns fint och bra. tack för det!