Lillebror har somnat bredvid mig och jag ska strax följa hans exempel. Ett snabbt hej här inne på bloggen innan mina ögon slocknar.
Blir man extra trött i november? Vill gå och lägga mig så fort det blir mörkt ute och kan knappt hålla mig vaken efter sju.
Jag har hundra måsten men gör bara dem som direkt påverkar någon annan ~ allt annat får jag ta sedan. Vill bara sova.
Turligt nog så befinner sig alla texter för boken hos redaktören så jag vilar lite från arbetet med den. Väntar in henne och sedan får jag med stor sannolikhet allt material tillbaks i knät för att gå igenom igen och förbättra.
I början av december tar formgivaren vid och skapar en bok allt material ~ så spännande!
Tidig vår så finns min bok ute i bokhandeln. Så spännande! Jag ska fixa länk åt er så ni kan förhandsbeställa signerat ex inom ett par månader. Om ni vill?
ok. Nu grusar sig ögonen rejält så jag måste avsluta. Godnatt
Det finns många fördelar i att behärska många olika delar i sitt egna företag.
Den största fördelen med detta är att det är väldigt tidseffektivt.
I fredags var jag fotograf till kampanjbilder för vår nya kollektion Vinter hos KLco. Jag var också stylist, redigerare, ljussättare och allt annat som kommer till med att skapa bildmaterial.
Nütie har vi jobbat med sedan starten och det var självklart att fråga henne även denna gång – så vacker och passar vårt uttryck som handen i handsken.
Jag ville skapa lite fina ljuseffekter och hade med mig några kristaller att hålla framför linsen.
Vi fotade våra svarta linnekläder, stickade tröjor, halsdukar och mössor nere vid havet och tog oss sedan tillbaka till vår lokal för att fota den mer julinspirerade delen av kollektionen.
Vi släpper flera olika delar under denna kollektion – sängkläder, dukning, förkläden, stickade plagg och våra linneplagg.
Så stolt över helheten och är också lite pirrig såklart – hur kommer allt tas emot? Kommer våra kunder gilla det nya och kommer den svarta kulören passa in i vårt varumärke?
Just nu sitter jag och jobbar i min säng – har redigerat bilder nonstop och tankat upp på vår hemsida så allt ska bli klart inför lansering och jag ska även få ihop ett mailutskick nu under förmiddagen.
Det är en klassisk kollektion som kan leva länge i garderoben – kvinnligt elegant och med fina detaljer runt nacke, rygg och vid ärmslut. Vi gör några olika släpp under november med start idag kl 15.00 – kika gärna in här hos KLco efter detta klockslag så kan ni ta del av nyheterna och kika på fler bilder.
Vår strävan efter att bli omtyckta av alla och att vara många till lags kan verkligen göra vem som helst utmattad. Det är en väldigt mänsklig egenskap – om man nu kan kalla det egenskap.
Förr – då vi levde grottor och dagarna gick ut på att få tag på mat så var det förenat med livsfara att bli utesluten ur gruppen och inte få vara med – då dog du av svält.
Så man kan säga att vi människor är programmerade att komma överens och lyssna på andra för att vara en del av sina känslomässiga och sociala miljöer
Men kanske anstränger man sig så jäkla mycket för att vara omtyckt stundtals så man tappar bort sig själv på kuppen. Jag tycker detta är en snårig skog och känner en stor sorg, nu när jag snart fyller 43, att jag vänt ut och in på mig själv för att “pleasa” andra genom åren.
Med sociala medier blir det såklart ännu värre och jag som jobbar i detta forum har en smått omöjlig uppgift om min önskan är att vara omtyckt av alla. Jag fattar såklart att det är människor som rakt av ogillar mig men ändå vill ta del av vad jag gör. Det är så det funkar, tyvärr. Jag får ju också så otroligt mycket kärlek och pepp för mitt jobb så det är absolut inte synd om mig.
Men ibland poppar det upp och börjar snurra i huvudet. Vad har jag egentligen gjort för att förtjäna deras förakt – kan jag skruva lite på mig, vara på ett annat sätt så jag får dem att gilla mig?
Ibland går jag och besöker vägvisare som spår i kort. Jag tycker det är trösterikt och skönt, ibland får det mig att reda ut saker i mitt liv och det känns lite som att jag går i terapi. Vid ett tillfälle befann jag mig i ett sällskap där vi gick laget runt. Träffsäkert fick kvinnorna runt mig klokheter som stämde mycket väl in på deras livssituation och när jag turen kom till mig fick jag rådet att vara på min vakt, att det är människor som inte tycker om mig men gärna vill vara en del av mitt sammanhang ändå. Obehagligt och ledsamt. Undrar såklart varför – den där lilla “pleasern” lever ju inne i mig helt klart och jag vill ju att de ska tycka om mig.
Men min nyktra hjärna tänker dock att om andra vill lägga energi på att ogilla mig eller andra så får de hålla på med det bäst de vill.
Karma och allt det där vet du. Jag vill i alla fall tänka kärlek. Hata på. Jag förlåter dig och tänker inte hata tillbaka.
Så tänker jag på de mest utsatta åren av mitt liv och hur de format mig. Tonårstiden var skakig – när som helst kunde man få ett hugg i ryggen av en “bästis” som bytte kompisgäng och min strävan efter att vara omtyckt av män var absurd. Vid sexton hamnade jag i den värsta möjliga relationen – blev bokstavligen spottad på och slagen för att jag var fel och värdelös. Jag var hatad på riktigt – ett förakt fyllde hela min rymd.
Han sa att alla hatar mig och att jag aldrig någonsin kan bli älskad.
Kanske är det därför jag ibland går runt och tror att folk tycker illa om mig och att jag är fel och för mycket?
Men som sagt, jag fyller 43 år snart. Jag vet att det viktigaste av allt är att jag älskar mig själv och att min närmaste klick av familj och vänner älskar mig och supportar mig oavsett.
Allt annat får vara som det är och jag kan inte göra mer än att promenera min väg rakt fram och göra så gott jag kan i livet. De egenskaper jag har som andra skruvar på sig av avsmak för är precis de egenskaper andra älskar hos mig. Man kan verkligen inte vara omtyckt av alla.
Många grubblerier denna vecka. Är uppe med tuppen och laddar inför jobb – då kommer liksom sådana här tankar till mig. Inte helt välkomna, men det är bra att skriva om det för det känns alltid lite bättre då. Vad känner ni för detta ämne?
Går ni runt och oroar er för att inte vara omtyckta eller kan ni släppa det? Vi kanske kan hjälpas åt här med bra tips och klokheter?
Dags för ny bok i vår Bokcirkel och jag har valt ut Carolina Neuraths nya bok ~ Fråga aldrig om Marianne.
”Ingrids längtan efter ett större, mer äventyrligt liv för henne från gården i Småland till Paris där hon träffar sina drömmars man. Tre decennier senare återvänder hon till Sverige, i bagaget bär hon med sig en tragedi och sju år i franskt fängelse. Genom dagböcker, farfaderns anteckningar och återberättade episoder försöker Carolina Neurath bena ut Ingrids öde och återberätta sin släkts mörka hemlighet.”
Är riktigt taggad på denna bok och hoppas att ni känner detsamma.
Uppdatering från Frankrike.
Snickaren har varit där och kaklat i vårt kök. Blir så himla stolt över mig själv som åkte runt på olika byggvaruhus och köpte både kakel, blandare och diskho helt själv med hjälp av min knackiga franska. Kul att se det på plats!
Jag fann ingen bra bänkskiva till köket så vi beslutade att kakla in den gamla laminatskivan som redan var på plats. Så nu är både bänkskiva och halva väggen i samma kakel. Någoon gång i framtiden kommer vi kanske lägga microcement på golvet men vi ska se om det känns bra att ha kvar dessa golvplattor först.
Nu ska lister eller hyllor upp här också. Längtar tillbaka!
Denna veckan är galen och jag är begravd i arbete men helt utan energi. Känner mig nästan sjuk av trötthet.
Jag är så trött så jag vill bara lägga mig ner på golvet och sova stundtals. Tittar på klockan vid 17 och hoppas den är 20 så jag får gå och lägga mig snart. Min man är bortrest i jobb, barn och hund ska roddas samtidigt och jag vet i sjutton hur jag ska ta mig igenom den här veckan helt ärligt.
Jag korrar och bollar texter fram och tillbaka till redaktören, jobbar med ny lansering, gör om i butiken… ja, allt detta berättade jag nog för er igår. Så jag sätter punkt här nu, ska kissa hund och krypa ner i sängen och prata om Vasatiden med lillebror.
Titta in imorgon förresten – då kör vi nästa bok i vår Bokcirkel.
