Idag välkomnar jag två fantastiska hjältar till min intervju här på Krickelin.
Julia och Karin driver Ungdomsjouren Tigerlilja i Varberg och är också den enda ungdomsjouren i hela länet – från Halmstad till Kungsbacka. De har ett enormt högtryck hos sig och ser ett stort behov av deras verksamhet bland ungdomarna.
Karin Modiggård, Verksamhetsledare, & Julia Bonde, Verksamhetsutvecklare
Hej, Hur länge har ni jobbat med Ungdomsjouren och vad var det som fick er att börja jobba med detta viktiga arbete?Vi är båda anställda sedan sensommaren 2016 i samband med att jouren mottog sitt första Statsbidrag och då för första gången fick finansiell möjlighet att kunna ha anställd personal. Vi var båda engagerade i Tigerlilja ideellt och blev väldigt glada över att få en möjlighet att arbeta med att driva och utveckla jourens verksamhet på heltid. Viljan att förändra och kunna påverka strukturer och normer som finns överallt i samhället fick oss att söka oss till en lokal förening som vi kände stämde överens med våra värderingar. Det vi arbetar för är ett jämställt samhälle fritt från våld och vi vill inget hellre än att alla underbara barn och unga ska få möjlighet att växa upp i ett sådant samhälle.
Hur jobbar ni?
Våra två grundstommar i ungdomsjouren är våldsförebyggande arbete och stödarbete riktat till ungdomar i åldrarna 13-25. Vi är en ideell förening som utöver bådas vårt arbete är beroende av ideell arbetskraft så t.ex. vår chatt dit ungdomar kan höra av sig helt anonymt två kvällar i veckan bemannas av våra fina volontärer. Som verksamhetsledare och verksamhetsutvecklare driver vi allt våldsförebyggande arbete ute i skolorna med workshops, stödverksamhet via mejl och medföljning, samverkansmöten och såklart blir det en hel del administrativt arbete. Vår förening är medlem i ett förbund som heter Unizon där vi också är utvalda som spjutspetsjour, vilket innebär att vi ligger i framkant med våldsförebyggande arbete så vi är runt i Sverige och utbildar samt driver påverkansarbete riktat mot beslutsfattande och politiker där vi kan lyfta ungdomarnas röster.
Vad är det bästa med arbetet?
Det är att känna att vi faktiskt kan påverka och göra skillnad. Sen kontakten med alla ungdomar och att få höra deras åsikter och tankar, det ger så mycket energi! De unga är verkligen framtiden och vi är ödmjukt tacksamma över förtroendet vi får i mötet med dem.
Vad är det sämsta?
Vi arbetar egentligen för vår egen icke-existens, vi önskar att vi inte behövde finnas. Det är tufft att se vad vuxna ställer till med och se hur många unga som faktiskt lever i hemförhållanden och våldsutsatthet som ingen borde behöva uppleva. Vi märker tydligt hur stort behovet av en verksamhet som vår är och vi önskar såklart att vi kunde göra mer, rädda alla från allt ont på direkten liksom.
Vad behöver ungdomarna för hjälp och vilka problem stöter de på i sin vardag?
Vår grundprincip är att alltid lyssna, stötta och peppa. Vi finns där som ett komplement till andra instanser och vår uppgift är inte att lösa problem eller komma med diagnoser. Det vi ser är att det finns ett jättebehov av någon som bara lyssnar och tar in en berättelse utan att direkt komma med en quick fix, lösning eller bolla vidare till någon annan. Oavsett varför någon kontaktar oss så är det ofta otroligt mycket skuld och skam inblandat – det är något vi alltid vill lyfta från deras axlar. Vi reagerar heller aldrig med chock eller säger till någon vad de “måste” göra vilket många känner är väldigt skönt. Det vi ser att ungdomar behöver i sin vardag och som för en hel del saknas är bra och trygga vuxna förebilder. Någon som genuint lyssnar och ger guidning i den värld vi faktiskt lever i nu, livskunskap helt enkelt.
Porrkulturen håller på att förstöra kärlekslivet för en hel generation – ungdomar pratar om att de inte vill ha ”vaniljsex” och att alla har strypsex och analsex. Jag blir chockad – jag tror inte vuxna förstår hur stor denna problematiken är. Hur kan vi nå vuxna utan att skrämma iväg dem? Upplever det som att många stoppar huvudet i sanden och skruvar på sig när porr kommer på tal. Det är ett jobbigt ämne…
Det är ett jobbigt ämne. Det är många som tycker det är lite för privat, känsligt och pinsamt att prata om. Men vi känner att det är så otroligt viktigt att börja prata om detta! Vi ser skadeverkningarna som finns just pga porren och att ingen vågar prata om det. Det är ingen som berättat för barnen och ungdomarna att det dom ser i porren inte är sex och alltså tror dom att det är så det ska gå till. Snittåldern i Sverige att för första gången exponeras för porr är 8 år och 11.5 år för att aktivt börja söka efter det själv. Det vi också ska komma ihåg när vi pratar om porr är att det inte är Playboy-tidningar, Hustler eller någon slags “mjukporr” med en handling som det nuförtiden handlar om. Det som för bara 10 år sen klassades som våldsporr är idag helt vanlig mainstreamporr och det första man kommer i kontakt med.
Vi möter många, framför allt unga tjejer, i vår verksamhet som lever i eller har levt i förhållanden där dom tycker det är något som känns fel men inte riktigt kan sätta fingret på vad. Det kan röra sig om frågeställningar som “Det känns inte bra för mig och jag vill inte men det är ju så i porrfilmer och alla gör det, är det mig det är fel på?”.
Det har alltså skett en normalisering som gör att många unga lever i en gråzon och inte vet att man får säga nej till sin partner eller tror att det är dom det är fel på eftersom dom inte gillar t.ex. strypsex, att bli spottade på eller analsex. Vi upplever att det inte talas om samtycke eller om vad sex egentligen är och vad porr är, vilket gör att många vi pratar med tror att det som dom ser i porren är så dom också förväntas ha sex. Vi berättar alltid att porr inte är sex.
Om ni får ge ett råd till en förälder till en 9-åring, vad skulle det vara?
Med risk för att upprepa oss så tycker ju vi att det absolut viktigaste är att lyssna. Finnas där, lyssna och stötta. Vi behöver inte alltid ha alla svaren eller leta upp lösningar till alla problem, ibland behöver man bara lite bekräftelse i sina känslor. Visa intresse! Lär dig apparna barnet använder, fråga hur det ser ut och vad dom pratar om i spelen (utan att det blir förhör, utan ett genuint intresse).
Lika naturligt som vi frågar hur det varit i skolan eller hos kompisar så vill vi också att det ska finnas intresse i hur det är i den digitala världen som är precis lika verklig som den fysiska.
Det finns ett sådant enormt behov av att få prata med någon som lyssnar som inte direkt vill hitta en lösning, bara få prata! Att få vara ledsen. Att få vara arg. Att få vara osäker.
Vi vuxna är så otroligt benägna att vilja hjälpa, alla vill alltid hitta en lösning till allt och är någon ledsen måste vi göra den glad. Men vem har sagt att det är fel att vara ledsen? Vem har sagt att man måste ha en anledning att vara ledsen? Varför är det fel att vara arg? Det finns ju saker att vara arg över och det finns saker som gör en ledsen. Bara för att vi inte fått några verktyg att ta hand om dessa känslorna betyder det ju inte att dom är fel.
Och till en högstadieelev?
Det pratas ibland om begrepp som unga vuxna. Det vi tycker är viktigt att tänka på och komma ihåg är att de också är barn med samma behov och samma känslor. Vi blir ibland lurade av att barn och unga idag har tillgång till så mycket information och kunskap som vi inte hade förr och alltså är det lätt att tänka på dom som lite äldre än dom faktiskt är. Men det handlar om barn. Kanske behöver man anpassa språket och formuleringarna lite men annars är det lite samma som vi sa innan, lyssna, var intresserad och bekräfta.
Det är många tjejer som tar kontakt med er men det är även viktigt att nå pojkarna. Jag vet att ni behöver manliga volontärer till exempel – vad kan man mer göra för att få killar att be om hjälp och våga ringa/chatta om de problem som tynger dem?
Vi önskar att alla redan från tidig ålder ska få samma förutsättningar till att hantera känslor. Det är något vi ofta pratar om i vårt våldsförebyggande arbete t.ex. att en stor del i dagens problematik med mäns våld mot kvinnor, självmordsstatistiken (över 70% är män) och att könsklyftorna grundar sig normer och en machokultur som finns från väldigt låg ålder. Så genom att prata med dom som är unga nu om att det är okej att be om hjälp, alla behöver hjälp ibland, och att även prata om känslor mer öppet. Alla har alla känslor, det är inte så att vissa bara känner vissa känslor. Vi kan prata mer kring det och hur man kan hantera olika känslor och återigen att det är okej att känna, oavsett kön.
Men vi ser ju också att det finns ett stort behov av manliga förebilder som inte bara är macho. Vi ser ett stort intresse från engagerade tjejer och kvinnor som kontaktar oss men på 7 år har vi haft en enda manlig volontär t.ex. Vi tror att fler killar och pojkar hade känt sig tryggare att be om hjälp och söka sig till oss om de också såg att det fanns ett manligt engagemang. Nu är tyvärr normen fortfarande stark i det att killar inte ska visa sig sårbara.
Ni ska komma och prata på Ett Mjukare Varberg den 24/4 – vad kan man räkna med att få ta del av?
Vi kommer berätta om vår verksamhet, vilket stöd som finns att få i Varberg och hur vi alla faktiskt tillsammans kan förändra det som kanske inte är så bra. Sprida hopp! Det kommer bli en fin kväll!
————–
Tack som tusan tjejer! Börjar typ gråta över hur viktiga ni är och vill ställa mig på torget och ropa till alla om att bidra till er verksamhet med tid och pengar.
Driver du ett företag och vill bidra – detta är viktigt, skänk en stor slant till Tigerlilja så de kan växa och därmed hjälpa fler ungdomar.
Här får ni lite bra länkar nedan och deras mejladress ifall någon vill kontakta dem 🙂
ungdomsjourentigerlilja@gmail.com om man vill komma i kontakt.
Chatten är öppen måndagar och torsdagar 19-21 via vår hemsida.
http://talita.se/_themes/talita/img/RealityCheck_10myteromporr.pdf
https://www.porrfribarndom.se/
