Finns det något jobbigare än när andra berättar om hur fantastiska deras barn är när man själv kämpar som tusan i föräldraskapet?
Det har ofta kliat i kroppen på mig när andra pratat om deras barn som tar ansvar för både hem, träning, skola och sociala situationer. Jag har till och med velat ropa ”håll käften din jävel!!!” till vissa föräldrar som rapat på om deras barns förträfflighet – ja, det är såklart helt irrationellt och vansinnigt att känna så, alla föräldrar ska få vara stolta över sina barn och ”skryta” så mycket de vill och kan om det. Det är helt i sin ordning.
Det är bara det att i vissa perioder har jag inte klarat av att höra det för det har gjort så himla ont – jag har känt mig så väldigt misslyckad själv som förälder.
Har ni också sett Uppdrag gransknings serie ”Bokstavsbarnen”?
Min man sitter bredvid mig i soffan då jag har på serien på datorn i mitt knä – han sitter och jobbar på sin egen.
”Jag fattar inte att vi har gått igenom allt det här med två barn – hur fan klarade vi oss?” utbrister jag med en stor klump i magen och minnesbilder från helt vansinniga situationer ploppar upp i hjärnan. Kors vad vi föräldrar har kämpat.
Åh, herregud vad barnen har kämpat!
”ja, säger min man, allt det där de visar har vi ju gått igenom. Så jävla sorgligt.” säger han och viker ner blicken.
Vi lever med NPF (Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar) och man kan ju lugnt konstatera att det har funnits stora utmaningar genom åren. Saker som andra barn har klarat av med lätthet har i vissa lägen varit helt omöjliga hos oss. Rådet vi fick som unga föräldrar var att sätta gränser, ställa krav och visa vem som bestämmer. Hos barn med adhd och add resulterar det dock med motsatt effekt – detta är i alla fall min upplevelse som har levt med detta i många år och gjort mitt absolut bästa och testat olika metoder för att saker och ting ska fungera här hemma. Jag har tagit för mig av utbildningar, föreläsningar och läst galet många böcker i ämnet under åren. För oss har ett lågaffektivt bemötande med stort tålamod varit det som fungerat bäst. Bo Hejlskov har skrivit många bra böcker i ämnet.
En obehandlad och missförstådd adhd-diagnos kan i många fall leda till destruktiva följdsjukdomar som psykisk ohälsa, självskadebeteende, ätstörning, beroendesjukdom och depression.
När vissa säger att ”idag får ju var och varannan unge en diagnos” och pratar om adhd som en ”superkraft” har de ju oftast ingen aning om hur svårt vissa familjer har det. Det är ensamt.
Jag tänker inte berätta om vilka situationer mina barn hamnat i på grund av våra utmaningar – kanske någon dag om de själva är okej med det, för jag tycker verkligen att dessa utmaningar bör talas om i alla rum så vi kan lära av varandra.
Jag kan dock dela med mig av att samhället har i många lägen släckt deras gnista och deras strålande briljans – snabba, begåvade, roliga, finurliga, kloka små hjärnor som omgivningen sakta men säkert tryckt in i en box tills den till slut slocknar och ger upp eller exploderar av frustration.
Titta du på serien ”Bokstavsbarnen” du också för att få förståelse hur många familjer har det.
Följ gärna @Kungamamman och @mickegunnarsson på Instagram. Skärmdumpen ovan är från @dittesvanfeldts story och jag tror den sammanfattar hur många av oss föräldrar känner.
Titta också på detta klipp om Pusselfamiljen på Nyhetsmorgon.
