Jag vaknar vid 05.25 av mig själv, kroppen är otroligt trött och det känns som hela jag är ett stort blåmärke. Men hjärnan har börjat snurra och jag måste gå upp för de gånger jag försöker ligga kvar och vila får jag sådan ångest så det är inte värt det.
Kaffedoften sprider sig i köket, jag skakar paketet med havremjölk och därefter nästan ritualiskt häller upp i min kopp innan jag bär den mot soffan. En helig stund – så tacksam över att ha doft och smak tillbaka…
Jag tänker berätta om mitt Covid-år.
Först hade jag tänkt att lämna det utanför bloggen men det verkar bli en segdragen historia som påverkar mig mer än jag hoppats på så jag ändrar mig. Tänker också att ni är många som förlorat något detta året – relationen, hälsan, jobbet, drömmarna…
Jag vet inte, det enda jag vet är att det påverkar oss alla och vi går igenom ett skitår tillsammans. Jag tänker framförallt på barnen och på den psykiska ohälsan, på folk som redan innan detta lider och blir ännu mer utsatta och sjuka av den här isoleringen.
Berätta gärna om ditt år för mig – för oss. Vi har försökt att vara tappra, positiva och glada så länge nu. Det är okej att lyfta på locket och låta sorgen välla ut ibland också. Inget blev som vi tänkt och hoppats. Året har dock öppnat helt nya dörrar och givit andra perspektiv – så som det ofta gör i kriser. Jag är tacksam för många insikter.
Januari 2020 – Min familj kom hem från Sri Lanka och jag hade en ny affärsidé innanför bröstet. Så redo att skapa en egen verksamhet med alla drömmar och visioner som målats upp i mitt inre. Jag ville ta allt det jag brann för och knyta ihop mina verksamheter på en och samma plats. Det blev mycket arbete där i början av året och samtidigt började det rapporteras på nyheterna om ett virus som spreds i Asien. Vår yngsta var orolig och jag minns att jag sa att det inte var någon fara ”det kommer inte komma hit”…
I februari skrev jag på hyreskontrakt på en ny lokal och hade flera produktioner igång för att skapa sortimentet för min nya verksamhet. Sportlovet kom och därefter var det överallt – i alla samtal, på nyheterna och i min feed ”viruset sprids i Europa”, mest i Italien och strax därefter gick det fort – det första dödsfallet i Sverige ägde rum 11 mars och samtidigt konstaterades det att en pandemi spred sig i Sverige.
Jag blev livrädd och slukade alla nyheter maniskt. Presskonferens vid 15 varje dag och nya restriktioner. Jag var egentligen inte så rädd för smittan och för att vi skulle bli sjuka – men jag blev vettskrämd över att samhället skulle kollapsa. Människor bunkrade konserver och toapapper. Nyheterna fylldes av rädsla. Jag blev av med jättemånga inbokade jobb och allt ställdes in. Jag såg vänner inom kultur- och restaurangbranschen gå på knäna. Hur skulle de klara det här? Hur skulle vi alla klara det här?
All produktion jag hade på Sri Lanka gled mig ur fingrarna och hela ön stängdes ner. Jag hade lagt företagets ekonomi och all energi i en och samma korg och det fanns ingen återvändo. Våren var tuff och orolig men vi försökte vara positiva och satsa så mycket vi kunde. Vi fick hitta andra leverantörer och jag tackade min lyckliga stjärna över att jag valt att producera alla linneprodukter i Europa samt smycken och keramik i Sverige.
Lokalen stod klar i maj och jag planerade öppna i juni.
Min man blev sjuk i covid i början av juni och vi väntade bara på att jag också skulle bli sängliggandes och här var ångesten rätt stor om man säger så…
Han var sjuk i fyra dagar och i karantän enligt rekommendationer och på något mirakulöst vis klarade vi andra oss från att bli smittade och jag var nog rätt naiv – trodde jag kanske hade haft det ändå men varit symptomfri eller inbillade mig att vi var immuna för att vi hade en annan blodgrupp…
Den 27 juni öppnade jag min nya verksamhet och Varberg fylldes av semesterfirande turister – det var otroligt mycket folk, de stora arrangemangen anordnades inte men stränderna, restaurangerna, hotellen och butikerna var öppna. Alla gjorde så gott de kunde och försökte anpassa sig till rådande läge – det blev en fantastisk sommar.
Vi lyckades till och med genomföra en hel del utbildningar i lokalen. Vi var så tacksamma och glada. Men phu, jag hade jobbat så mycket och var nog helt slut – men gick fortfarande med gasen i botten på adrenalin, vilja och lust. Men jag behövde anställa för att räcka till och Theoni började på halvtid för att hjälpa mig i alla verksamheter.
Under sensommaren började det rapporteras om en andra våg och alla blev mer försiktiga. Det påverkade såklart besöken i butiken och vi försökte vara så kreativa vi bara kunde digitalt för att fortsätta driva verksamheterna genom den här. Alla kämpade verkligen. Att vara egenföretagare genom en pandemi har varit en resa – jag ser på min man som är en av delägarna i ett börsnoterat företag. Det har varit många långa kvällar med arbete för oss båda om man säger så.
Men hur har vi haft det privat? Jo, vår familj är inte så sociala utan vi hänger oftast med varandra på fritiden så våra kvällar och helger har egentligen sett ut som de alltid gjort. Vi lever med adhd och add – all hemundervisning har passat oss bättre än den vanliga skolgången.
Vi är hemma väldigt mycket så det skiljer sig inte mycket på hur vi levde innan. Året har varit tufft för vår stora kille dock. Alla dessa unga vuxna är de stora förlorarna i denna pandemi tycker jag – konsekvenserna av denna nedstängning av samhället är skrämmande på så många plan. Jag är väldigt orolig.
Vi har tagit oss till 2021 och levt ett år med en pandemi. I början av februari satt jag med datorn i knät och förberedda morgonens arbete då jag kände att livet bara rann ur mig – bokstavligen. Som att något steg in i kroppen och satte stop. Gå och lägg dig sa min man.
På natten vaknade både jag och mellanbror med feber, vansinnig huvudvärk och ont i vrister, knän och höfter.
”Nu har vi fått det” kände jag direkt och vi bokade test kommande morgon. Positivt. Lillebror testade sig också även fast han var symptomfri och han visade sig också positiv och vi satte oss alla i karantän. Mellanbror var bara sjuk i tre dagar men jag låg i tolv dagar – jag sov mest och jobbade så mycket jag klarade vid datorn. Alla bokade jobb var som tur var förberedda och jag kunde sköta allt digitalt samtidigt som Theoni skötte driften.
Efter 5 dagar kröp viruset upp i bihålorna och jag tappade jag smak och doft. Hade också ett stort tryck över skuldrorna mot lungorna, som att någon stod och tryckte in mig i en vägg. Allt började smaka bränt bröd – värken i kroppen hängde kvar länge men febern bara några dagar.
På fjortonde dagen gick jag till jobbet och efter ungefär tjugo dagar fick jag tillbaka doft och smak.
Vad jag har förstått så är det inte helt ovanligt att en enorm trötthet hänger kvar i flera veckor eller till och med månader. Det är nog därför jag väljer att berätta.
Jag märker att detta påverkar mitt arbete väldigt mycket och det påverkar i sin tur er.
Vissa dagar får jag gå och lägga mig febrig och bara ligga still efter jag jobbat i några timmar och jag är helt grötig i hjärnan. Jag gjorde en föreläsning häromdagen och fick sedan ligga hela dagen och sedan sova tio timmar. Jag brukar ha väldigt mycket energi och hinna mycket men nu klarar jag inte det. Ni får ha överseende med mig helt enkelt tills detta går över. phu, hoppas det gör det…
Längtar tills jag kan börja träna igen, få tillbaka energin och vara klar i skallen.
Jag fattar dock att vi klarat oss lindrigt. Vi har båda våra jobb kvar, vi är relativt friska, vi har varandra och stöttar upp i relationen mer än någonsin.
Är så jäkla ödmjuk inför livet just nu. Man vet aldrig vad som ska hända så passa på och lev det bästa liv du kan här och nu.
Här eller i sängen ligger jag typ dygnet runt – men så fort jag orkar är jag på jobbet, jag har också börjat gå längre promenader och börjat kallbada igen.
Jag försöker vara positiv.
Berätta om du vill – hur har ditt år varit?
