Krickelins

Jag går upp sådär tidigt igen – det är hopplöst. Jag slår upp ögonen 04.35 och sedan ligger jag och försöker somna om. Men istället kommer bara funderingar som ger mig ångest och då försöker jag meditera men då blir jag plötsligen prick vaken och då känns det mysigare att gå upp och kika på en serie under en filt och dricka dagens första kaffe med massa tända ljus framför sig.

Jag har inte bloggat på några dagar  – av den enkla anledningen att jag inte gillar mina bilder. Det gör jag dock aldrig då jag har pms, allt är fult och jag är dålig. punkt.

Päronbilderna här har jag redigerat om nio gånger men jag tror egentligen ingen av er bryr er om de har en varm eller kall ton och hur mycket skuggor jag penslar fram.
Låt mig berätta – de blir fula vilket som så nu får ni det här i alla fall för jag hatar när det går flera dagar utan att jag bloggar. Det om något får mig att känna mig dålig. Så nu är jag här med hela mig, med svarta tankar & tjurig som en fjortis.
Hur har ni det?

Jag vet inte vilken ålder ni är i men jag är 41 år och min man hävdar att jag blir bara mer och mer komplicerad. Och jag funderar på om det kanske är så att jag varit så upptagen med att ta hand om alla andra sedan jag sexton år så det aldrig har funnits utrymme att få ta hand om mig själv och känna efter vad jag vill. Och nu gör jag ju det. Det plus att jag kanske går igenom något förklimakterie och det skojar man ju inte bort så lätt har jag förstått. Det där kan bli riktigt mörkt har jag hört. Som att gå igenom tonåren rent känslomässigt igen.

Fast det är mycket möjligt det blir komplicerat för andra när mammor känner efter och kommer ikapp med sig själva. Men i längden tror jag att det gynnar alla.

Denna vecka deltar jag i tre intervjuer i magasin som kommer ut nästa år. Tre olika ämnen – Kalla bad, mina tankar kring Imposter Syndrom och mitt liv med hund. Det märks nog inte så mycket i mina digitala kanaler men en stor del av mitt arbete är att jobba med 2021 – knyta kontakter med kunder och föra dialoger kring arbeten och också arbetet med att vara mitt i produktionen av sortiment för kommande år. Samtidigt som vi är mitt i julklapssförsäljningen.

Idag ska jag fota alla Mårbacka smycken och ta hand om min fakturering. Och så ska jag tänka på glada saker.
Som att vårt nya matbord kommer nästa vecka – min man hävdar att det är för stort men jag håller tummarna för att det blir bra. En annan glad sak är att det blir skaldjur till fredagen och då ska också hela familjen ta tag i julpyntet. Mulan har premiär denna helg så den ska vi se ihop. Vi ska dessutom basta, bada kallt och spela basket på skolgården under helgen. Allt blir bra.

Vill ni har receptet  på päronen?

Jag kokade häften av mina skalade päron i en flaska glögg (750cl) med kanelstång och mortlad kardemumma.
Den andra häften kokade jag i 7dl vatten, 2dl socker, 2 apelsiner (saft med cest) & en påse saffran.
15 min lät jag dem puttra i varsin gryta och sedan lät jag dem dra i i vätskan ett dygn i kylskåp. Serverade med vispad sojagrädde. Jättegott!

Jag vaknar tidigt igen – denna morgon visar klockan 05,12 när jag känner att det är omöjligt att somna om och går upp. Tittar på Kärlek och Anarki, dricker kaffe i skenet av tre tända ljus på soffbordet framför. Lägger mig ner under filten. När klockan närmar sig 06.15 tänker jag att jag ska blogga.

Idag är det den 25 november. Internationella dagen för mot mäns våld mot kvinnor.

Det handlar om våld och kontroll.

Jag vill att vi sätter strålkastarljuset på våld i unga relationer –  hur farlig tillvaron kan vara för den tjej som kanske är i sin första kärleksrelation.
Bakom en ung förälskelse kan det finnas svartsjuka, kontroll och dödshot. Och det är viktigt att vi som vuxna ser varningssignaler och vågar lägga oss i.

En man blir inte plötsligt kvinnomisshandlare då han är 40 år…
Det är från början en pojke som gått in sina livs första relationer med ett stort maktmissbruk. Sedan har han fortsatt på den vägen i livet.

Idag läste jag att enligt Brottsförebyggande rådet är unga tjejer mellan 16 och 24 år de som är allra mest utsatta för våld i sina relationer.
Men vi talar alldeles för lite om detta och många kanske inte ens har hört talas om det.
Forskningen visar också att de här tjejerna oftast inte polisanmäler det våld de utsätts för.

Jag återkommer till det här ämnet lite då och då här. Det är viktigt för mig att vi breddar kunskapen kring detta samhällsproblem och inser vad detta får för konsekvenser.

Våld är inte oundvikligt, det går att förebygga, och ansvaret för det arbetet måste ligga på hela samhället. Vi behöver förändra normer och beteenden. Det kräver bra ledarskap, mod, innovation och uthållighet – därför är det viktigt att jag gör vad jag kan och lyfter detta gång på gång i mina kanaler.

Jag var sexton år då jag blev kär i den kille som blev min första riktiga pojkvän. Det var sommarlovet mellan högstadiet och gymnasiet. Här blev det så fel.

Jag tänker att om jag hade haft mer kunskap och självkänsla som ung tonåring och om mina föräldrar och vänner hade haft mer information om våld i unga relationer. Eller om min pojkvän hade haft ett umgänge som sagt – stop, sluta! Det här är inte ok!
Tänk om han hade haft lektioner i skolan om detta – föreläsningar i empati, respekt och kärlek. Tänk om han hade fått mer kärlek av vuxenvärlden, vågat vara svag och blivit sedd för den pojke han var på ett mjukt sätt tidigare, då kanske inte våldet hade kommit in i hans liv.

Det syns inte på bilden ovan men – där har jag precis fyllt 20 år och håller i min 2 månaders baby i famnen –  jag har ett stort blåmärke på vänster överarm. Jag har slängt alla bilder som visar det.
Jag minns då jag ser detta foto från sommaren 1999.
Och minnet är så tydligt för jag ångrade att jag inte tog på mig något mer täckande den dagen då jag mötte min syster i parken. Vi åt glass i skuggan. Jag var stolt över att vara mamma – jag kände mig meningsfull för första gången på flera år.
Men det var så otroligt varmt så jag hade linne på mig. Det var svårt att förklara bort blåmärket. Det var dumt. Jag kände mig dum. Jag hade ofta strypmärken & blåmärken och det gjorde att jag drog mig undan och ville inte träffa folk.
Dessutom blev det alltid långa jobbiga förhör när jag kom hem efter jag träffat andra människor.
Det var sällan värt det.

Så många tillfällen. Här är två.
En gång vid middagsbordet hos mina föräldrar – de frågade vad jag hade på min hals. Det var strypmärken.
-Katten har rivit mig, sa jag.
De accepterade svaret.
En gång satt jag på bussen med min vän, jag hade ett stort märke och en bula i pannan.
– Jag kommer ringa polisen, sa hon.
– Nej, jag förlåter dig aldrig om du gör det, sa jag.
Sedan träffades vi knappt mer. Jag drog mig undan.

Jag gick inte till skolan. Det var inte värt det. Där fanns det alltid andra killar som jag kanske behövde prata med och det var helt enkelt inte värt det. Jag tynade liksom bort. Rättade mig. Klädde mig som jag skulle. Pratade när jag skulle. Jag gick på minor mest hela tiden.

Vet du.
Det finns så många flickor och kvinnor som lever precis så just nu. Därför är det viktigt att vi pratar om det i alla rum.

Vad kan du göra? 
-Finns det någon i din omgivning som befinner sig i en otrygg relation? Visa att du vill stötta och hjälpa henne att få det bättre. Erbjud en väg ut ur relationen och hjälp till  med det praktiska.
-Bidra med en peng eller stötta som volontär i de organisationer som arbetar med att skydda kvinnor och föebygga våld.
Unizon, Kvinna till Kvinna, Huskurage och Unga Relationer  är några av dem som gör ett jätteviktigt jobb.
– Prata om machokultur, sexuellt våld och om att svartsjuka inte är romantiskt. Prata med din son, kollega eller klasskompis om samtycke, hur normer påverkar pojkar och män, säg stopp till sexistiska kommentarer i fikarummet och i omklädningsrummet och våga prata kritiskt om porr och dålig kvinnosyn. Och viktigast av allt; börja med dig själv.