Det här blir ett långt inlägg och kanske det viktigaste.
Som mamma till två barn med funktionsnedsättningar så omfamnar jag digitaliseringen som öppnar dörrar till kunskap och gemenskap kring ämnet. Vi har så mycket att lära av varandra.
Att vara förälder till ett barn med någon form av neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, (NPF) kan vara ett helt annat föräldraskap jämfört med ett ”vanligt” föräldraskap. Det ställer väldigt höga krav på alla familjemedlemmar.
Jag älskar mina barn och kan inte tänka mig ett liv utan dem.
Men hade jag vetat hur mycket jag hatat mig själv, då föräldraskapet är för svårt och snårigt för att klara av stundtals – så vet jag inte om jag hade gett mig in i leken.
I alla fall inte i ett samhälle som inte är uppbyggt för dessa fantastiska ungar med speciella behov.
Mitt i allt står mamman – förmedlar & krigar. Hon gråter arga tårar rakt ner i morgonkaffet när ingen ser, sover väldigt lite och försöker hålla huvudet högt i alla lägen.
Kanske att många säger att det är hennes fel. Till och med hon själv säger ju det.
Under åren som förälder har jag fått otroligt mycket ” välmenande tips” av andra om hur jag ska vara som förälder och jag kan faktiskt påstå att inte ett enda av dessa har fått mig känna mig speciellt mycket starkare i min sitaution. Bara ännu mer svag. Folk tycker så mycket och har ofta åsikter om både det ena och det andra utan att vara ett dugg insatta i NPF. Blir så trött, det har gjort mig väldigt ledsen och sänkt genom åren.
Jag slukar allt om människor med adhd, add, aspergers och autism. Tänk att det ändå går så bra för många – Petter, Victor Frisk, Denise Rydberg, Mia Skäringer mfl, Är helt övertygad om att jag själv har adhd och mig har det ju gått helt ok för – när jag väl kom ur den galet jobbiga tonårstiden med livet fortfarande i behåll. Med nöd och näppe.
Läser hos @Kungamamman på Instagram:
”Det är mycket vi överlevt.
Och idag står vi alla tre lite blåslagna på benen.
Men vid liv och blickar framåt.
Det är inte allt för länge sedan när kartan var en annan och vi famlade efter våra borttappade kompasser.
När livet var ett helt annat mot idag.
Snudd på ljusår ifrån.
.
Måste bara flika in här och säga att så här bra som mina killar mår nu är nog så långt tillbaka som till barnaåren de mådde så bra.
I sådan harmoni.
Med tillbakatagen självkänsla.
Tonårstiden kom att bli jävlig.
Jävligare.
Jävligast.
.
Ha det i åtanke när jag skriver om förr.
Det vände och vände med hästlängder – men resan hit till där vi är idag – är syftet med min instagramsida.
Att få berätta.
Inge hopp.
Ta lärdom av allt det svåra.
Sprida kunskap och acceptans. .
.
Jag vet för mycket för att kunna vara tyst.
Jag vill påverka för mycket för att kunna vara tyst.
Jag vill hjälpa andra och det gör jag inte med att tiga.”
Jag inspireras mycket av detta.
Inte för att jag behöver förklara mig för någon eller ursäkta mig men hela mitt arbete är uppbyggt kring att jag alltid ska vara flexibel, kunna lämna, hämta, gå på möten, hantera dagliga krissituationer och alltid vara där då det behövs. Blir alldeles matt de gånger, oftast i den äldre generationen, påpekar att jag jobbar för mycket och har så mycket runt omkring mig. Ingen skulle någonsin sagt samma sak om min man som både jobbar heltid och pendlar två timmar per dag…
Hur det kommer sig är ju dock ett helt annat blogginlägg för sig.
Vad jag vill säga är – Jag gör verkligen mitt absolut bästa i rollen som mamma. Tro inget annat.
Tillbaka till barn med funktionsnedsättningar. Det här inlägget har legat som utkast i min blogg en evighet. Det är så sårbart – föräldraskapet.
Att känna att man misslyckas med den viktigaste uppgiften man har i livet öppnar liksom ett stup framför och man faller handlöst. I vårt samhälle är det skamfullt att ”inte kunna uppfostra/kontrollera sina barn” och man pressar och tvingar dem in sociala sammanhang som gör så att det vänder sig i magen på både barn och föräldrar och allt blir bara fel.
Det kan sluta med att man isolerar sig, går in i djupa depressioner samt får ett utåtagerande och destruktivt beteende. I många fall skapas också ett självskadebeteende.
Alla barn vill lyckas och må bra. Alla barn vill klara skolan, finna sitt sammanhang och känna att de duger.
Människor som kan uppföra sig gör det.
Om vi tror att folk ibland inte vill uppföra sig får vi svårt att ta det ansvar vi måste ta för att kunna påverka. Om vi däremot tror att om någon inte uppför sig, har hon nog inte haft förutsättningar för att kunna leva upp till våra krav eller förväntningar, kan vi plötsligt påverka beteendet. Genom att anpassa våra krav, förväntningar och ramar kan personen vi har ansvar för uppföra sig. Då får vi möjlighet att skapa en förändring.
Idag när jag tittade på Kalla Fakta ”De osynliga barnen” så kände jag starkt i magen att det var dags att posta detta inlägg. Det är många familjer som kämpar och Ni är inte ensamma. Vi måste hjälpas åt. Och vi måste prata och skriva mer om detta så att problematiken lyfts upp på bordet och mer resurser och kunskap tillförs sjukvård, föräldrar, skola och barnomsorg. Konsekvenserna blir förödande om inte barnen får det stöd de behöver.
Köerna till barn- och ungdomspsykiatrin är lång. Förra året klarade inget landsting målet om att alla ska få hjälp inom 30 dagar och sex stycken lyckades inte ens ta emot hälften av alla sökande. När familjer väl vänder sig till barn- och ungdomspsykiatrin så har situationen redan spårat ur och alla går på knäna. Familjen är trött.
Jag har gått på utbildningar, i samtal, slukat litteratur och vi har testat en mängd metoder i vårt hem under åren. Det som har fungerat absolut bäst har varit ett ”lågaffektivt bemötande” och jag har mycket att tacka Bo Hejlskov för detta. Han har skrivit många bra böcker i ämnet, speciellt ”Barn som bråkar. Att hantera känslostarka barn i vardagen” och ”Problemskapande beteende” På hans sida finner du också bra poddar, bland annat ”Den lågaffektiva podden”.
Ett lågaffektivt bemötande är klokt och fungerar väldigt väl i alla situationer och med alla sorters barn. Väl värt att läsa in sig lite i ämnet oavsett alltså.
På Instagram följer jag @mickegunnarsson @adhdpodden @underbaraadhd @kungamamman
På podcaster ”Funka med adhd” & ”adhd-podden”.
Det kan vara svårt att diskutera detta sakligt och neutralt utan att på något sätt dra in mina egna barns individuella livssituationer i detta men jag ska absolut göra mitt bästa.
För detta är så viktigt.
Lämnar dig med detta målande inlägg från @waldersten 😉
