Från 14 april 2017 – ”Nu har Boris flyttat in hos oss. En lugn och gosig liten kille som har trollbundit våra hjärtan. Vi är alldeles förälskade allihop.
Boris är en vit labrador på 9,5 vecka ”
Snart har vår Boris varit en del av familjen i två år. Men hur är det egentligen att ha hund när man är en familj med två arbetande föräldrar och tre barn?
Samtalet kring att skaffa hund började våren 2017. Vi hade ett barn som mådde väldigt dåligt och vi pratade om hur en hund i familjen kunde lindra och hjälpa. Min man och jag tog ett gemensamt beslut en torsdagskväll och började söka på Blocket med en gång. Samma helg fick vi besöka uppfödaren och tingade direkt denna vita gossiga killen.
Min man jobbar som anställd och jag var fullt införstådd med att det största ansvaret för hunden skulle falla på mig som jobbade hemifrån och också hade möjlighet att ta med mig hunden till jobbet. Att förlita sig på att barn ska ta stort ansvar och gå ut med hunden stod förstås på önsklistan men inget vi räknade med.
Vi bestämde från början att Boris inte skulle få vara på övervåningen där vi har våra sovrum och jag sov i början på en tältsäng på nedervåningen och lyfte ut Boris i trädgården varannan timme så han kunde kissa och snabbt bli rumsren. Jag tror jag kan räkna på en hand hur många gånger han kissat inne. Det gick verkligen smidigt.
Boris har sin säng/korg på nedervåningen där vi umgås mest. Där har vi kök, allrum, matrum och målarrum. Han går aldrig upp för trappan utan han står och viftar på svansen längs ner då man vaknat och smyger ner för trappen. För oss har det gällt att vara väldigt konsekventa och vi har visat tydligt från början att det inte är ok att gå upp.
Här kan man tydligt se hur viktigt det är att var konsekvent. I växthuset får han ligga i soffan men inte inne i huset. Han ligger aldrig i soffan inne i huset när vi är med men hans vita hundhår avslöjar honom alltid …hahaha… Han tror han är smart och ingen märker liksom.
Första året med Boris blev speciellt. Som valp var han urgullig, jättesnäll, lugn och jättelätt att ha att göra med.
Men sedan hände något, han blev unghund och blev som förbytt. Sprang omkring och juckade på allt och alla, bet på saker, var stressad och enormt rastlös. Han gjorde tvärtom mot vad jag sa och var verkligen oberäknelig. Jag fick inte sitta vid datorn utan att han stod och pockade på uppmärksamhet, skällde eller sprang runt och hämtade saker jag brydde mig om.
Det var alltid mina finaste saker han gav sig på också. Kolla min tröja från Hope. snark.
Till slut orkade jag inte mer. Kände mig som en misslyckad matte och ångrade att vi skaffat hund.
”Vi som redan hade fullt upp med problem – hur kunde vi komma på att skaffa hund, sjukt ansvarslöst och klantigt. Ur askan och i elden.” tänkte jag. Jag ville lägga mer tid på barnen och fick dåligt samvete över att jag fick ägna så många timmar med hunden. Jag bara grät och kände mig hemsk som hade misslyckats så fatalt med min uppgift.
Vi började kolla upp om någon kunde ta hand om Boris.
Samtidigt pratade jag med flera hundvana vänner och de berättade att den här perioden är tuff och det är bara att hålla ut och hitta på uppgifter som utmanade Boris mentalt.
Jag började träna honom och gav honom uppgifter på våra promenader. Gömde godis på trädstammar, gjorde söklekar på nedervåningen, kastade ut en näve hundmat på gräsmattan eller omsorgsfullt gömde dem i rabatter. Så fort Boris var tillräckligt gammal började vi också springa med honom. Vi utmanade alltså honom både fysiskt och mentalt vilket gjorde honom lugnare. Men kors vilket jobb. Vi kom dock närmre och närmre varandra då jag märkte att han uppskattade allt så mycket och han var vädigt lätt att lära.
Vi beslutade oss för att kastrera Boris då han var över ett år och det gjorde honom också mindre stressad. Boris är verkligen en förtjusande hund och en av mina absolut bästa vänner. Så tacksam över att jag inte gav upp i det där svaga läget.
Boris är en väldigt stark och dominant hund. Samtidigt den vänligaste och kramgoaste blondinen jag känner. Kan ligga och gosa med honom på golvet i en evighet och barnen kryper alltid ner hos honom.
Boris största idol är dock min man. De brukar springa längt och fort tillsammans och han lystrar mer till hans mörka röst.
Han har mer respekt för honom än mig.
Boris är full av liv när vi är utomhus och när vi är inne ligger han mest och sover. Han är verkligen på eller av. Lite som jag.
Sedan vi skaffade Boris är vi mer utomhus och hittar på mer aktiviteter i naturen där han kan springa helt lös. Vi går inte på ”stan” en lördag för lunch, bio eller fika längre – vi drar ut i skogen och grillar pinnbröd. Han håller sig alltid runt familjen och springer aldrig iväg förutom om det dyker upp en hare.
Och det bästa är – man kommer ut flera gånger om dagen och rör på sig oavsett väderlek.
Praktiska saker då. Jo, han får mat på morgon och kväll. Endast blötlagd torrfoder. Får han massa matrester blir han kass i magen.
Ibland får han snaska på ett ben. Vi går ut med honom på morgonen, vid lunch och någon gång på kvällen. Släpper ut honom då och då i trädgården för han gillar att sitta på trappen och titta på vad som händer på gatan. Grannarna tar ofta med honom ut på en löptur eller promenad. Åker vi bort så är de hundvakt eller så ställer mina svärföräldrar upp. Boris älskar att åka bil så i sommar tar vi med honom ner i Europa verkar det som.
En så fin familjemedlem. Ångrar inte en sekund att vi blev hundägare.
