Jag sitter här, några dagar in på semestern, och försöker zooma ut från jobbet. Det är inte helt lätt. Mitt arbete är så sammanvävt med min vardag – jag jobbar med mig själv, som person och varumärke. Och med kultur, i en form som kanske sällan kallas just det. Sedan 2008 har jag berättat historier från mitt liv, delat vardagsbetraktelser, tankar och inspiration genom bild och text.
Ända sedan jag började uttrycka mig som digital kommunikatör har jag känt att mitt arbete ofta ses som något lättviktigt av andra. Kreativt, absolut – men inte riktigt ”på riktigt”. Som något man lite snabbt viftar bort. Men trots det tar tusentals människor varje dag del av mina bilder och texter.
En av de mest trötta fördomarna om influencers är att vi bara glider runt i snygga kläder och tar selfies. Men bakom varje inlägg finns ett arbete som inte syns: vi jobbar med idéarbete, planering, teknik, kommunikation, redigering, strategi, kundsamarbeten, statistik, kampanjer, fakturering… Det är ett maskineri, ofta drivet av en enda person.
Det här är ett jobb som kräver både kreativitet, uthållighet och omvärldsbevakning. Och just för att det ser enkelt ut – och ofta är skickligt gjort – så tror jag att många inte förstår vad det faktiskt kräver. Det känns lite ensamt ibland.
Många konton handlar om mode, inredning, trädgård, mat och träning. Men att kalla det ytligt är att förenkla något som ofta är mycket mer anser jag.
Många influencers använder sina plattformar för att prata om viktiga frågor, lyfta marginaliserade röster, skapa debatt eller bara bjuda in till samtal och reflektioner. Inspirerar i det stora och det lilla. Att skapa en trygg plats online har ett stort värde anser jag.
Fördomarna säger mer om samhället än om oss som arbetar som influencers.
Jag tror att många av fördomarna om influencers bottnar i något större. I vår syn på arbete, status och vilka röster som får ta plats. Influencer-branschen är till stor del kvinnodominerad. Många är unga, självlärda och jobbar utanför traditionella ramar. Det sticker i ögonen och det väcker motstånd – för att det utmanar gamla idéer om vem som får synas och vad som räknas som “riktigt” arbete. Vi har fortfarande svårt att ta kvinnligt signerad kreativitet på allvar. Vi misstror självständiga röster som inte bett om tillstånd att få vara här.
Om vi tänker att influencers är dagens kultur- och kommunikationsaktörer – likt journalister, konstnärer eller författare förr. De påverkar människors livsstil, världsbild och konsumtion, på gott och ont.
Fin- och fulkultur – vad räknas egentligen?
Det här hänger också ihop med vårt sätt att värdera kultur. Klassisk musik, teater, oljemålningar – det är “fint”. En livsstilsblogg, TikTok eller en inläggsserie om växter i ett växthus – det är “fult”. Men vem har egentligen bestämt det?
För mig känns begreppet ”finkultur” ganska dammigt. Som om vissa uttryck automatiskt skulle vara mer värdefulla än andra. Kultur är något levande. Det förändras med tiden, med människorna som skapar den och med plattformarna där vi möts.
En hiphopkonsert av Jireel kan vara lika konstnärligt uttrycksfull som en symfoni. En berättande blogg kan säga mer om vår samtid än en klassisk roman. TikTok och Instagram är också kultur – bara i en annan form.
Så nej – jag tror inte att jag är ute och cyklar. Jag tror snarare att vi behöver ett nyare språk för kultur, kreativitet och kommunikation. Ett språk där fler får plats.
Jag har inga formella meriter inom det jag gör. Jag är autodidakt. Jag har arbetat som fotograf, formgivare, inredare, kampanjansvarig, varumärkesbyggare – utan att ha en examen att luta mig mot.
Och jag förstår att det kan skava. Särskilt för den som pluggat i flera år, tagit studielån och kämpat sig in i en bransch. Att sedan se en influencer få det uppdrag man själv längtar efter – det kan kännas orättvist.
Men är det verkligen fel kreatör på plats? Eller är det mottagaren – betraktaren, kunden, läsaren, följarna – som faktiskt avgör detta?
Då kanske det är rätt kreatör på rätt plats trots allt.
Jag behöver inte passa in i något fack och jag har har heller inget behov av att positionera mig. Tycker du att mina berättelser är ytliga och kommersiella – då är det helt okej. Jag lever på mitt arbete, jag har frihet, jag får uppleva spännande platser, jag plockar ut lön varje månad. Det räcker för mig.
Men ändå… när vi pratar om vad som är ”riktig” kultur, vad som är värt något och vad som bara är fluff – då vill jag ändå säga: det kanske är dags att tänka om?
Tack för att du läste.
/Kristin
