Jag tänker på när jag ska öppna fönsterluckorna i det franska hemmet igen. Släppa in morgonsolen som stiger över hustaken och sedan färgar sovrummet alldeles gyllene.
Jag ska vädra lakan och tända mina doftljus. Fylla huset med franska toner från högtalarna och doften av Diptyque.
Jag ska brygga en kanna te att ställa i kylen. Dricka den i små fina champagnekupor i kristall.
Undrar om jag lämnade denna klänning där nere. I så fall åker den på. Jag tror jag ska våttorka golven också – älskar doften och ritualen.
Jag drömmer om att fixa till väggen här och kakla om köket i en varmare kulör. Men vid nästa tillfälle här nere ska nog vara tillägnad mest vila, stranden, böcker och långa middagar.
Tror ni att jag längtar?
Här på västkusten viner en storm runt om vår vackra sommarstad och sommaren känns bokstavligen bortblåst. Bananflugor fyller köket och trädgården känns nästan rutten av allt regn. Jag har ångest över allt och mitt medberoende har nått sin peak. Försöker hålla balans – träna, basta, jobba, sova mina timmar.
Jag är inne på sista veckan med sommartider i butiken – vet att jag sa att jag ska sänka axlarna men hur ska det gå egentligen? Ska kanske bara dra ur kontakten på mig själv och lägga mig ner en stund.
Men hur blir det då? Allt snurrar på och även om jag känner med hela kroppen att jag borde ha semester så måste ju allt faktiskt rulla på. Hur ska det bli med sensommarens släpp till exempel? Och flytten från den gamla lokalen? Kvittoredovisningen? Ghaaa…. Drunknar i måsten.
Men måste ge mig själv några dagar. Så är det bara.
Jag scrollar igenom kommentarsfältet hos en kollega och får plötsligt en kall våg av skam över mig. Det sköljer till sådär som bara sekundärkränkthet kan göra.
Någon har skrivit att hon uppskattar att bloggaren inte, som ”så många andra över 40”, plötsligt börjat skriva om träning och nyttig mat. Hon tränar när hon vill, äter vad hon vill – och behöver därför inte se vad alla andra stoppar i sig eller hur många steg de gått.
Jag funderar lite över det där. Inte bara i hennes åsikt, utan också i min egen reaktion. Som en aktiv publicist i ett konstant brusande medieflöde påverkas jag – vare sig jag vill eller inte – av alla dessa åsikter vi dagligen matas med. Sanningar, pekpinnar, nya rön. Vi har numera tillgång till allas ärliga känslor kring allt, i realtid, ur alla tänkbara perspektiv. Sånt som förr stannade i ett telefonsamtal med en vän eller vid en kafferast på jobbet.
Min blogg och denna text är också det. Ett tyckande. Min åsikt.
Folk tycker. Mycket. Högt. Det är förbud hit och pekpinnar dit. Man ska vara så, men inte så. Man ska träna men inte prata om det. Vara medveten men inte påfrestande. Jag går ut med hunden och får plötsligt dåligt samvete för att jag stoppat in mina AirPods – visst hade jag sett något om strålning rakt in i hjärnan? Tar fram airfryern för att laga lite sötpotatis, men hejdar mig – var det inte något om mikroplaster där som var skadligt? Sätter mig för att skriva ett blogginlägg men börjar tvivla… Tänk om just hon – hon som ogillar när folk skriver om mat och träning – klickar in idag och himlar med ögonen åt mina eventuella försök att vara hälsosam? Herregud.
Vår samtid gör oss till förbaskat osäkra individer. Rädda för att göra fel. Rädda för att bli tillrättavisade av främlingar i kommentarsfält. Det är synd. Men det kanske också är en påminnelse. En påminnelse om att stå stadigt i sig själv och lita på att det man bidrar med är intressant – men inte för alla. Och det är faktiskt helt okej. Det är även en påminnelse om att vara källkritisk och använda sitt sunda förnuft som konsument.
Det är också en påminnelse om att rensa. Avfölja de influencers som inte längre ger det man önskar. Banta ner flödet. Skapa en algoritm som lyfter, istället för att stjäla ens energ . Att sluta glo på innehåll som sabbar självkänslan och äter upp vettet.
Så nej, det blir ingen text om mat och träning här idag. Jag är kränkt! Hahaha.
Men jag har heller inte tid att skriva mer just nu.
Jag ska nämligen klicka in mig hos en matbloggare och skriva i kommentarsfältet hur tacksam jag är över att hon inte skriver mer om sin trädgård. Jag har ju en egen, och jag gör ju vad fan jag vill i den. Den är kaos. Vill absolut inte ha inspiration och behöver verkligen inte veta vad hon gör i sin trädgård. Vad trodde hon egentligen? Skriv om något relevant istället…
I fönstren i matsalsrummet har jag haft fyra Mårbackapelargoner. Länge höll jag dem vid liv med omsorg: ny jord, näring, vatten och noggrann beskärning. Vi har varit goda vänner under åren. De övervintrade där i vinterljuset och stod sedan prunkande på vårkanten igen. Men det senaste året har jag märkt att de liksom gett upp. De har blivit sura, fula, glesa och envisats med att blomma som om det vore en plikt snarare än ett nöje – trots all kärlek jag öst över dem.
Jag har försökt tänka att det är okej. Det är väl charmigt med spretiga grenar och ett visst förfall? Snart kommer sommaren, tänkte jag, då lever de säkert upp igen. Men nej – de blev bara surare.
Förra veckan var jag på en liten lanthandel och såg ett helt bord fullt med ljuvliga Mårbackor. Så där ska de ju se ut!
Glada, soliga, frodiga – fulla av liv. Så jag gjorde det enda rimliga: jag köpte fyra nya.
Och när jag kom hem slängde jag de gamla. Rakt på komposten. ”Nu räcker det”, sa jag högt.
”Jag är klar med er.”
Det är kanske inte bara pelargoner man kan applicera detta på. För visst är det så: ibland håller vi fast vid saker som inte längre ger något tillbaka. Som ett rum vi försöker få till med inredning men som aldrig känns riktigt bra, oavsett hur mycket vi pyntar. Nya kuddar och gardiner men ändå skaver det.
Kanske är det dags att börja om? Rensa ut, måla om, göra plats för något nytt och enklare?
Eller i relationer – man håller på och gullar, bjuder till och fixar men kanske inte får så mycket tillbaks? Kanske är det bättre att släppa taget och lägga energin på relationer som faktiskt blommar?
Allt håller inte för evigt, hur mycket vi än anstränger oss. Och det är nog precis så det ska vara. Vi växer ifrån, vidare – och det är okej.
Så – RIP mina älskade pelargoner. Tack för er tid. Men jag kommer faktiskt inte sakna er alls. Hahaha.
Högsäsongen börjar lida mot sitt slut, och tanken är att vi nästa vecka rundar av med våra sommartider. Men… vi har fått många frågor om att hålla öppet lite längre. Jag förstår verkligen önskemålen — men jag måste vara helt ärlig: jag vet inte om jag orkar.
Att förlänga öppettiderna innebär en hel del pusslande med personal, det är en ekonomisk chansning och det skulle kräva ännu mer av mig – och jag kör redan på fälgarna energimässigt just nu.
Om jag ska vara helt ärlig behöver jag lite tid för mig själv. Landa. Sitta i bastun. Komma tillbaka till rutiner. Just nu längtar nog ingen efter vardagen mer än jag.
Så här års börjar man ju också summera sommaren. Hur gick det egentligen? Hur var kundflödet? Vad tyckte personalen? Överlag känner jag en stor tacksamhet för allt som förändrats – det har verkligen varit en sommar att minnas.
Samtidigt börjar höstnyheterna rulla in. Prover granskas, nya kollektioner ska fotas och lanseras – och jag behöver bli klar med nästa omgång produkter. Och så jobbet som influencer… Mailkorgen fylls snabbt nu när kunderna är tillbaka från semestern och väntar på utkast och kampanjmaterial.
Så, här kommer mitt svar på frågan som så många ställt: Nej, jag kommer inte ha öppet i två veckor till. Jag behöver stänga sommarsäsongen och bara har öppet onsdagar och lördagar som vanligt , andas och få komma ikapp – både i företaget och med mig själv.
Jag väljer att prioritera min hälsa nu. Sömn, träning, promenader – och bastu, såklart. Sorry. Not sorry, som man säger.
Jag följer med stor glädje Underbaraclaras blogg sedan jag själv började blogga 2008. Det har varit en fröjd att följa henne genom livets skeenden och självklart blir jag nu en av hennes prenumeranter nu när hon startar premium och sätter upp en betalvägg för en del av inläggen. Hos henne hittade jag ett inlägg med dessa frågor som hon i sin tur funnit hos bloggaren Flora. Bjussiga bloggare delar ju med sig och jag skäms inte ett dugg av att härma och kopiera frågorna rakt av håll tillgodo.
Varför började du blogga?
Det hela började faktiskt lite av en slump. Jag var mitt uppe i småbarnslivet, mycket tid spenderades hemma och mina dagar fylldes av sånt jag älskade – loppisrundor, trädgårdsfix, att sy barnkläder, baka och pyssla om hemmet. Ganska perfekt för att börja dokumentera på en blogg – även om jag inte visste det då.
Jag hade noll erfarenhet av det digitala och inget större intresse heller, men en vän visade mig hur bloggformatet fungerade – och jag blev nyfiken. Det passade mig perfekt. Ett snabbt och kreativt sätt att uttrycka sig i både text och bild, och dessutom få direkt respons från dem som läser. Magiskt ju.
Det fina var också att det gick att kombinera så bra med familjelivet. Jag kunde skapa på mina egna villkor, i mitt eget tempo – och det växte med mig, år efter år.
Och ja… the rest is history, som man säger.
Vilka bloggplattformar har du varit på?
Under åren har jag haft min blogg på bland annat Lovelylife.se, ELLE Decoration och på egna domäner. Numera hittar du mig på krickelins.se, där jag samlat allt under eget tak.
Att vara en del av större mediehus och kreativa nätverk har absolut varit givande – det fanns en styrka i gemenskapen och det var inspirerande att blogga sida vid sida med andra duktiga kreatörer. Men med tiden insåg jag att det som passar mig allra bäst är att ha full kontroll över mitt eget innehåll och mina rättigheter.
Det är tryggt i att äga sin plattform fullt ut. Att kunna forma uttrycket helt fritt och publicera på egna villkor.
Vad tyckte dina föräldrar om att du bloggade som ung?
Jag började faktiskt blogga som vuxen – år 2008, mitt i småbarnsåren. Mina föräldrar har alltid varit väldigt stöttande i allt jag tagit mig för, och de har verkligen hejat på mitt kreativa driv och företagande genom åren.
Min pappa har själv varit egenföretagare, så vi har många gemensamma beröringspunkter. Det är fint att kunna bolla bokslut, utmaningar, likviditet och idéer med någon som förstår både det kreativa och det ekonomiska perspektivet.
Och mamma. Hon är en del av mitt företag idag. Hon hjälper till hos mig nu när hon är pensionär, och det känns så himla fint att få ha henne nära i det jag gör.
Så ja, jag är väldigt tacksam över det stöd jag haft hemifrån. Det har betytt mycket.
Vad känner du när du läser gamla inlägg?
Det är lite av en berg- och dalbana faktiskt – jag känner både skam och stolthet, beroende på vilket inlägg jag råkar läsa. Vissa perioder hade jag ett ganska pretentiöst, lite deppigt och poetiskt uttryck som jag idag kan tycka känns… tja, lite löjligt. Men det var ju jag då, och det får också finnas.
Jag har också lagt upp bilder på barnen när de var små, något jag absolut inte skulle göra idag. I takt med att de blivit äldre har de varit tydliga med att de inte vill synas i mina flöden – och det respekterar jag till 100 %. Ett av barnen blev till och med utsatt för mobbning i mellanstadiet, där gamla bilder från bloggen användes emot hen. Det var en viktig – och smärtsam – lärdom för mig.
Samtidigt finns det inlägg jag är väldigt stolt över. De jag skrivit om entreprenörskap, mäns våld mot kvinnor, beroendesjukdomar och medberoende har fått stark respons. Jag vet att flera av de texterna verkligen har hjälpt kvinnor i svåra situationer, och det känns otroligt meningsfullt. Det är sådant som får mig att vilja fortsätta skriva.
Hur länge har bloggen varit ett jobb?
Hm… jag vet inte. Jag började som sagt 2008 och hade då ingen aning om att det var detta jag skulle livnära mig på senare. Det smög liksom sig på med uppdrag som fotograf och därefter som influencer.
Hur talar du om din blogg med folk som inte känner till den? Jag berättar sällan att jag bloggar när jag träffar nya människor. Det känns inte som det mest relevanta att lyfta först. Istället brukar jag säga att jag jobbar med kläder, smycken och driver en webbshop. Ibland lägger jag till att jag även jobbar med sociala medier.
När du gör en piffig frukost, gör du den för bloggen eller för din egen skull?
Alltid för min egen skull. Ibland hamnar den på bild eller film även om det inte varit syftet från början. Jag har skapat vackert omkring mig så länge jag kan minnas – redan som barn älskade jag att duka fint, flytta runt saker och skapa stämning. Det värsta jag vet är att ställa fram smörpaket och juicekartonger rakt upp och ner på frukostbordet… haha. Men! Jag skulle aldrig ha synpunkter på hur någon annan gör – alla har sitt. För mig handlar det mest om känsla, inte content.
Blir du någonsin stressad av att du behöver dokumentera något?
Nej, faktiskt inte. Att dokumentera går nästan på automatik i min vardag, eller så skapar jag medvetet utrymme för att bygga inspirerande innehåll. När jag är med familjen lämnar jag oftast den stora kameran hemma – då får mobilen fånga ögonblicken lite snabbt, utan att det stör stunden vi är i.
Mycket i mitt liv dokumenterar jag inte alls – det finns delar som helt enkelt inte hör hemma på en blogg som denna. Ibland tänker jag att jag ska dra ner lite på innehållet från Frankrike, så att jag får mer tid för vila, bokläsning och bara vara… men det slutar nästan alltid med att jag fotar och skriver ändå. Jag tycker ju det är så roligt – och den miljön är tacksam att skapa i. Det verkar dessutom som att ni uppskattar det lika mycket som jag gör.
Hur mycket tid lägger du på din blogg varje dag?
Jag bloggar och sköter Instagram parallellt. Lägger minst sex timmar om dagen på detta. Bilder, redigering, text och hantering av kommentarer. Har jag ett inlägg som kräver mycket eftertanke och finlir så kan det ta flera dagar för mig att verka på det, ändra, skriva, låta min man läsa och så till slut så är det klart och publiceras. Jag kan också lätt som en plätt få ihop ett lättsamt blogginlägg på 15 minuter. Tror det är en av mina bästa styrkor att jag kan producera innehåll väldigt fort utan att vara ängslig i vad jag postar.
Vilka program använder du för att kunna blogga?
Lightroom, vsco och wordpress. Jag har min domän hos Oderland och har en kille som hjälper mig tekniskt.
Hur många inlägg har du planerade för framtiden?
Jag har ungefär tre i min hjärna samtidigt som jag funderar på men jag brukar aldrig tidsinställa. Jag bloggar väldigt spontant om det som passar i mitt liv just nu och låter dagsformen välja ämne.
Vad är viktigt för dig när du skriver ett inlägg?
Helheten på bloggen är viktig skulle jag nog säga istället för att fokusera på enstaka inlägg. Att jag blandar inspiration, ytliga ting med mer tänkvärda livsbetraktelser. Det är inte viktigt att alla inlägg berör på djupet för det hade ju varit tungrott för både mig som skribent och er som läsare. Det är inte heller viktigt att alla inlägg håller högsta kvalitet – jag tror mer på att blogga regelbundet och ha som mål att posta ett inlägg per dag. Jag tycker det är viktigt med ett varierande och vackert bildspråk men det är ju också för att jag är intresserad av att fotografera. Men storytelling i texten är egentligen minst lika viktigt – blir väldigt uttråkad då jag är inne på en blogg med massa vackra foton och så är texten totalt ointressant och bara slarvigt nerplitat bara för att…
Känner du någonsin att du vill sluta?
Nej, aldrig faktiskt. Jag älskar det här formatet och kan verkligen se mig själv blogga livet ut.
Däremot har jag ibland känt att jag vill sluta vara offentlig, särskilt när jag gått igenom svåra saker privat. Då blir jag mer skör och har svårare att hantera negativ feedback. Det kan kännas tufft att behöva fortsätta kommunicera om sitt liv, när man samtidigt bär på något riktigt tungt som man inte vill – eller kan – dela med sig av. Det blir en märklig kontrast, och det kräver mycket energi att hålla balansen. Men själva bloggandet i sig? Det är fortfarande en plats jag älskar att vara på.
Vad är det sämsta med att blogga? Det är väl just det ovan då. Jag tycker inte det är falst att inte dela privata svårigheter med främlingar utan blogga om andra mysiga grejer i livet – men visst blir det lite som att leva dubbelliv. Är det något livet lärt mig så är det att det finns ljusglimtar, vackra stunder, värme och kärlek även i de mörka perioderna av livet så jag försöker låta mitt bloggande handla om det.
Något inlägg i modern tid som fått stor respons? Jonas inlägg förra veckan var väldigt uppskatat av många! Har fått otrolig feedback efter det. Många män som varit inne och läst och det är ju kul såklart.
Hur förhåller du dig till Instagram i relation till bloggen? Har du Tiktok och/eller snapchat?
Jag har TikTok men använder inte kanalen aktivt – ärligt talat har jag lite svårt att förstå den fullt ut. Snapchat har jag enbart för att kommunicera med barnen.
De plattformar där jag är mest aktiv offentligt är bloggen och Instagram. Bloggen äger jag själv, och den är navet i hela min verksamhet. Här kan jag skriva längre texter, bygga upp något mer beständigt och skapa en djupare relation till mina läsare. Det är här man verkligen kan lära känna mig.
Instagram är en annan typ av kanal – mer yta, snabba klipp, vackra bilder, algoritmer att förhålla sig till och ett konstant flöde av frågor i DM. Men den är väldigt viktig för mig eftersom det är där jag får betalt av kunder som vill synas i mina kanaler. Då är det också mitt jobb att hålla den relevant, med bra räckvidd och intressant innehåll. Bara den senaste månaden har mitt innehåll visats över 8 miljoner gånger, så jag lägger ner mycket tid och energi för att hålla den levande.
Instagram driver dessutom trafik till både bloggen och webbshoppen. Jag är inte en av de influencers som tar paus i 30 dagar för att ha semester – det har jag inte riktigt råd med. .
Vad handlade ditt allra första blogginlägg om? Ingen aning. Det var säkert något banalt om en loppisrunda. Vad jag fyndat för femtio spänn kanske… Förmodligen!
Vad är det konstigaste du har fått i ett bud?
Bud från PR-byråer är sällan särskilt konstiga – det brukar mest vara tvål, böcker, smink eller någon ljuslykta. Ibland får jag saker från följare också, och det känns alltid fint och omtänksamt. Nu senast fick jag ett litet paket med hormontillskott i pulverform, tillsammans med ett fint brev. Jag har så otroligt fina läsare. De bästa, faktiskt.
En gång fick jag ett långt, kärleksfullt brev från en kvinna. Kort därefter hörde hennes vän av sig till mig och berättade att kvinnan gått bort strax efter att hon postat det. Jag grämde mig över att jag inte hann skriva tillbaka eller leta upp henne på Instagram. Det var så sorgligt.
Hur många blogginlägg har du skrivit totalt?
Tusentals! På bara den här domänen ligger det just nu 3 846 publicerade inlägg. Jag har bloggat nästan varje dag sedan jag började – och på sjutton år blir det ungefär 6 205 blogginlägg. Det är helt galet när man tänker på det.
Tänk om man kunde skriva ut allt i en bok? Den skulle väga ett ton. Haha!
Någon av er som har varit med ända sedan starten? Jag skulle bli så glad om ni berättade det i en kommentar
