Rosorna är nästan överblommade här hemma i Varberg. Jag borde egentligen ta en kvällspromenad bland kullerstensgatorna och beundra prakten innan den försvinner helt. Runtom i stadskärnan klättrar rosorna upp längs fasader och grindstolpar – de vackraste små husen är just nu inramade av blomster i sin allra mest romantiska form.
Min egen New Dawn, som slingrar sig runt köksentrén, har helt tappat konceptet – den blommar så vilt att det nästan känns som om dörren är på väg att sväljas av rosor.
Att jag skulle ha en rosenträdgård var aldrig en medveten plan. Våra rosor har snarare fått hamna där det råkat finnas en ledig plats. Två stora honungsrosor växer till exempel i rabatten precis intill dahliabäddarna. Ingen optimal placering, om du frågar mig. De hade behövt något att klättra på – en båge. Faktum är att de hade det en gång, men jag var för otålig. Ville att det skulle hända nu. Så bågen revs. Rosorna fick stanna. Mitt misstag.
Trädgården som helhet är inte särskilt imponerande i år. Men kanske vänder det, med lite mer tid och kärlek. Jag längtar faktiskt efter att få lägga mig på knä och rensa ogräs med en bra bok i öronen.
Timmarna sedan jag kom hem har varit allt annat än lugna – dygnet har susat förbi och just nu ser jag nästan i kors av trötthet. Ska krypa ner i sängen efter en lång arbetsdag, men kikar in här imorgon igen och berättar lite roligt som händer till helgen.
Stor kram till er så länge.
