Jag kör min yngsta till kyrkan. Han ska konfirmera sig. När jag kommer hem igen parkerar jag bilen, kliver ur och möts av den äldre damen med den vita gamla retrievern.
Jag hälsar.
– Ha en bra dag, säger hon vänligt.
– Detsamma, svarar jag.
Hon skiner upp och säger:
– Åh, vad snällt sagt – tack!
Jag blir stående en stund efteråt. Börjar fundera på hur många – eller kanske hur få – mänskliga möten hon har i sin vardag. Känner hon sig ensam?
Bestämmer mig för att möta fler blickar. Säga hej oftare. Ta tiden att stanna upp och ta ett litet samtal med en främling ibland. Vi behöver varandra mer än vi kanske tror.
Situationen för mig tillbaka i tiden, till för 25 år sedan. Jag var nybliven mamma, bodde i en mindre stad långt bort, och kände mig som den ensammaste människan i hela universum.
Millennieskiftet firade jag ensam i en blå soffa med fyrverkerierna flimrande från TV:n. Ibland tog jag bussen in till centrum bara för att få vara bland människor. Jag gick upp och ner för den lilla gågatan med barnvagnen, besökte ICA, köpte blöjor och Mariekex.
Där i kassan jobbade en tjej med vänliga ögon. Hon log alltid, sa något trevligt. Hennes vänlighet var det enda varma jag mötte på flera månader kändes det som. Det var för hennes blick och leende jag ibland tog mig in till stan. Så sorgligt att tänka tillbaka på faktiskt.
Det finns så många sätt att känna sig ensam på. Man kan känna sig helt ensam – även mitt i en familj, bland vänner, bland människor.
Just nu skriver jag en text om medberoende som jag tänker dela med er inför sommaren och alla dess högtider. Den är inte riktigt klar än, men jag vill redan nu berätta lite om tillståndet. För om du aldrig har hört talas om begreppet kanske du ändå känner igen känslan.
Att vara medberoende är väldigt, väldigt ensamt.
Det innebär att man anpassar sig till någon annans destruktiva beteende – ofta i hopp om att hjälpa eller rädda den personen – men till slut förlorar man sig själv på vägen.
Medberoende är vanligt i relationer där en närstående lider av en beroendesjukdom, som alkohol- eller narkotikamissbruk. Men det kan också uppstå i relationer där psykisk ohälsa eller andra destruktiva mönster finns.
Vanliga tecken på medberoende är:
-Du tar överdrivet ansvar för någon annans liv och mående.
-Du sätter andras behov före dina egna, tills du knappt vet vad du själv känner.
-Du har svårt att säga nej eller sätta gränser.
-Du känner skuld när du tänker på att prioritera dig själv.
-Du påverkas starkt av hur den andre mår – mår hen dåligt, gör du det också.
-Du försöker ständigt fixa, rädda eller förhindra att allt faller samman.
Medberoende är inte samma sak som att bry sig.
Det handlar inte om omtanke eller kärlek i sig även fast man intalar sig det, utan det handlar om att ens egen identitet och självvärde börjar kretsa kring den andres behov och problem – ofta utan att man märker det själv. Jag var på en familjevecka en gång och där beskrev de medbereonde som ” kärlek som har gått vilse”.
Jag måste vara uppmärksam när mitt medberoende kickar in runt människor som behöver extra stöd – under många år har detta tillstånd ätit upp mig.
Var rädda om er och ha nu en riktigt fin vecka i försommarsolen.
