Krickelins

Förra veckan la vi in en heltäckningsmatta i vårt sovrum. Extra skönt dessa dagar vid minusgrader och med element som av misstag blivit urkopplat.

Statusen i badrummet är annars såhär. Fast nu går det undan vill jag lova, på fredag flytspacklas det.

I söndags var vi i Mölndal på Brukets Desigmarknad. Jag köpte en urtjusig poster som min härliga vän Jennie på Kollijox illustrerat. Så himla fin påse hon stoppade ner den i också, en liten bjällra och allt…

Och nu hänger en alldeles egen Banditgirl på övervåningen.

Övervåningen är för övrigt i lite kaos med hantverkare som springer upp och ner i trappan och försöker stärka upp golvet just nu i vårt badrum som renoveras. Men nu är i alla fall alla grejer som behövs beställt och på väg.

hej hej.

Snön faller tjockt över min stad idag och vid 07.40 utbröt lätt panik i vår hall. Storebror hade rosa converse på fötterna, mellanbrors termosar var puts väck och en lillebror som klädde av sig allt som kläddes på…  Men iväg kom de och jag lovade mig själv, en gång till, att bli mer strukturerad.

Nu är det redigering av foton först på schemat.

Det var sannerligen ett vackert och tappert brudpar som stod där i kylan på stranden i lördags. 

Och igår tände vi det första ljuset. Jag som suktat lite efter nya ljuslyktor från Artilleriet till jul kom helt av mig när vackraste staken bars hem från dagis förra veckan. Finare än så blir det nog inte.

Idag sitter jag fastklistrad vid datorn och jobbar med foton eller kämpar med en "inre dialog" som ska klottras ner från mina tankar i ett nytt dokument. Mycket thé och clementiner behövs för den prestationen. Sen får jag dra fram pulkorna såklart. Om jag kan minnas vart vi gömde dem…

så hej hej. 

Lillebror och jag har gjort ett försök till att ta julkort nu på förmiddagen. Det gick inget vidare. 

Så vi ägnar resten av dagen till julpynt och att baka lussebullar.

Och namnet jag drog i utlottningen av en fouta är

Boel

"Oj det fanns så många fina…till slut blev det Jasmine – havsgrön som blev min favorit! Jag längtar genast efter en sån att svepa om mig i vinterrusket, eller lägga på matbordet, eller i soffan, eller…"

Grattis Boel, maila mig din adress på kristin@krickelin.net  så ska jag se till att den skickas så fort som möjligt.

Och sen. Jag är rörd och tacksam över alla mail, länkar och kommentarer jag har tagit emot det sista dygnet angående mitt senaste inlägg. Stort tack, det betyder mycket. 

Nu tar vi helg tycker jag.

hej hej.

del 1

del 2

 del 3  

Jo, det blir en fjärde del på min berättelse om skrivarkursen. För egentligen hamnade jag inte bland Toscanas kullar för att jag går runt och bär på en författardröm. Jag brinner inte alls för text på samma sätt som jag går igång på att ta fram kameran.

Bakgrunden är enkel men också svår. Jag levde fem år med en man som slog mig. Dagligen. En sommardag bad jag till slut om hjälp med att fly och hamnade på ett hem för gömda trasiga kvinnor och deras hålögda barn. Jag var tjugoett år. Vårt barn hade precis fyllt ett. Sen följde fem år av hot, umgängesrätt, besöksförbud och ett huller om buller med poliser, sociala myndigheter, försäkringskassor m.m.

Jag är trettiotre år idag. Och jag vill ta tillbaka de åren igen. De jag tappade bort. Jag har bestämt mig för att inte vara offret i denna historien, jag är krigaren och överlevaren. Jag är inte bitter på mannen som slog. Jag känner däremot sorg över samhället som fostrade honom. Och stor besvikelse över att mina tonår inte blev så som jag önskat, de går ju liksom inte att ta tillbaka. Så nu skriver jag av mig. I novellform, för jag insåg att jag är alldeles för ostrukurerad för att kunna få ihop en hel bok. Men det blir en bok, en samling av arton noveller, varav jag skriver sex av dem. Kan jag hjälpa en ellet två kvinnor ut ur deras mardröm med att berätta om mitt liv så är jag otroligt tacksam.

De andra som skriver för fullt just nu på sina historier är två vänner jag mötte i Toscana. 

Min önskan är att vi tillsammans, du och jag, inser att detta är ett samhällsproblem. Kvinnorna äger inte det. Problemet ligger framförallt hos de som slår naturligtvis. Du anar inte hur ofta en kvinna får frågan om varför hon inte lämnar. Det är ju bara att gå, eller?

För mig personligen så var jag livrädd för att han skulle skära halsen av min syster eller bränna ner mina föräldrars hus. Det var vad han sa att han skulle göra i vart fall och faktum är att jag var så manipulerad och

duperad så allt han sa var min sanning. 

Ansvaret för våldet i vårt samhälle ligger på allas våra axlar. Kanske skulle alla i nionde klass få regelbundna föreläsningar med gripande livshistorier som skulle kunna leda till att de aldrig skulle höja handen mot sitt barn eller fru eller lära flickorna att läsa av tidiga tecken på aggressiva män? Hur uppfostrar vi våra barn? Hur bemöter vi våldet? Blundar vi och slår händerna för öronen när grannen slår sin familj? Är det obekvämt? 

Inte en enda i min närhet ringde och anmälde min misshandel. 

Har du en kvinna i din närhet som du misstänker utsätts för våld? Erbjud försiktigt en flyktväg. Berätta om hur det praktiska ska kunna lösa sig och att du tar emot henne. Hon kanske slår det ifrån sig, men en dag så kommer hon behöva den där vägen. Finns den där utan att hon behöver söka den själv så är chansen stor att hon springer in på vägen nästa gång han bankar hennes huvud mot köksväggen.

Märkligt att ta upp en sådan sak som kvinnomisshandel i detta forum? Bland dofljus, linnekuddar och årets rätta juldekorationer. Men nej, inte alls faktiskt. Den här frågan ska alltid få ta plats. Överallt. Tala om det. Med barnen, på arbetplatsen, i skolan, på gymmet…

Gör det svårt för männen att slå.