“Under den fyrtioförsta veckan faller regnet, han lämnar köksdörren öppen och det kalla linoleumgolvet möter mina fötter när jag smyger ner för trappan en eftermiddag.
Jag håller mig mycket för mig själv.
Försöker göra sådant som jag vet att jag mår bra av.
Läsa poesi.
Promenera i skogen.
Skriva.
Somna.
Lyssna på vattnet från kranen då badkaret fylls.
Blunda.
Bryta tystnaden för en stund och ta in något från dem jag håller närmast.”
Tuva Minna Linn
“Under tysta hundpromenader slår februariregnet mot mina bleka kinder och jag fastnar med blicken på björnbärsbuskarna i kohagen.
Vi brukar plocka bären om sommaren, min dotter och jag.
Nu är grenarna nästintill kala bortsett från några skrumpna löv längst ut på kvistarna.
De skiftar i en lilabrun färg nu. De som vägrat att släppa taget.
Jag står stilla i regnet och stirrar på dem.
Funderar en stund över varför jag förväntar jag mig så mycket mer av mig själv?
Varför jag alltid kämpar emot när allt som är jag vill skrumpna och blekna i kylan.
Jag vet att jag kommer att blomma igen.
Så varför förväntar jag mig egentligen mer.
Precis som om jag inte vore en del av samma kretslopp.”
Tuva Minna Linn
Min vän har börjat blogga igen och det känns i hela magen. tack. Jag läser hennes texter om och om igen och längtar tillbaka till mitt egna språk. Innan färgkulörer och fredagsbuketter tog så stor plats. Livet är föränderligt. jag är föränderlig.
Kanske att vi hittar tillbaka till varandra under ljumma vårpromenader – språket och jag. Jag kan riktigt se mig själv gå längs strandpromenadens nyutslagna nyponrosor och fylla huvudet med sjungande texter. så mjukt och skönt det känns.
Kanske att mitt nya kan flätas samman med mitt gamla. kanske. vi får se.
Kika in till Tuva Minna Linn du också. Du lär inte bli besviken.
Fotograf: Bild 1, 2 & 3 Tuva Minna Linn, bild 4 Isabelle N Wedin