Vi är framme vid fredagen och idag finns det verkligen ingen anledning att lägga upp håret på spolar – regnet öser ner!
Planen är att jag tar på mig regnkläder och stövlar för att gå ut med hunden, samtidigt som bastun får stå och värms upp. Det finns få saker som slår känslan av att sitta där inne, med en bok i handen, och höra regnet smattra mot taket.
När kroppen är varm och avslappnad är det sedan underbart att gå ut och ta en simtur i poolen, medan regnet fortsätter falla över den prunkande trädgården.
En vilsam och njutbar fredag – precis vad jag behöver för att hitta tillbaka till balansen igen.
Idag väntar en leverans som jag verkligen ser fram emot – matcha! Det har varit nästan omöjligt att få tag på den den senaste månaden, så lyckan är stor över att äntligen kunna fylla på hyllorna på jobbet och mitt eget skafferi igen.
För att fira in helgen tänker jag blanda både en kall och en varm variant – en ismatcha som friskar upp med smak av blåbär och en klassisk, len matcha latte med honung att värma sig med.
Det har varit mycket stök kring leveranser och produktioner den senaste tiden. Ni vet känslan – när allt hopar sig och det gäller att försöka behålla kontrollen, inte fatta snabba (och dåliga) beslut och framför allt ha tålamod.
I ett annat skede av livet hade jag nog fått ett slags adrenalinpåslag av den här typen av utmaningar. Kanske till och med gillat det. Nu känner jag mig mest trött och less på den här sortens problem.
Och jag kan inte låta bli att fundera: vad beror det på? Är det åldern? Eller kanske bara andra prioriteringar som smugit sig in och förändrat perspektivet?
I trädgården prunkar rosenskäran. Den är otrolig – högre än mig nu. Måste visa er!
Ska knäppa något foto när det slutat regna.
Vad har ni för planer i helgen?
Själv ska jag jobba större delen av lördagen, men på kvällen fylls huset av ungdomar när min son bjuder in sina vänner på middag här hemma och jag har lovat att vara kock. Det blir mysigt!
På söndagen lutar det åt att vi bokar in något kul för hela familjen i Göteborg – alltid fint att komma iväg tillsammans.
Men just nu, denna fredag, längtar jag mest efter lugnet: att få krypa in i bastun, hälla upp ett gott glas vin, tända ljusen runt köksön och laga en lång middag i lugn takt. Kvällen ska avslutas precis som jag vill ha den – med film i soffan, fötterna i högläge och någon som kliar mig i nacken.
En perfekt start på helgen.
Men nu öser det verkligen ner utanför! Helt otroligt – gatan utanför är nästan översvämmad och min kollega berättade att hon var tvungen att köra av motorvägen på grund av allt regn.
Min väderapp varnade för skyfall, och jag kan inte låta bli att ångra att jag inte räddade några av blommorna innan det satte igång. Naturen fullkomligt vräker ner och hela trädgården står i ösregn.
Det får bli en kopp kaffe till innan jag vågar mig ut på en blöt hundpromenad.
Ha en fin helg nu!
Måste ha rosenskära nästa år! Men också, dina ”rosa” jeans! Var kommer dom ifrån?
«I ett annat skede av livet hade jag nog fått ett slags adrenalinpåslag av den här typen av utmaningar. Kanske till och med gillat det. Nu känner jag mig mest trött och less på den här sortens problem.»
Fikk også energi(eller dopaminkick) av kaos jevnlig frem til jeg ble 45 år cirka. Fikk liksom fart og energi; ‘nå kan jeg løse denne elendigheten og få bevist for meg selv og andre hvor dyktig jeg er’(på å håndtere sinnssykdom, dysfunksjonalitet – eller bare tilværelsens iboende faenskap).
Ettersom jeg fra ung alder/barndom lærte meg å være kaos-pilot fordi mine omgivelser var så dysfunksjonelle og umodne på mange vis(jeg = medavhengig), ble jeg trenet opp til å møte verden som eldre enn jeg var. Som en sirkusartist. ‘Se hva vi har stelt i stand! Ingen fare: Vi ringer Titti Balanse-kunstneren og hun ordner opp.’
Bare en håndfull ganger gjennom livet ble jeg rasende og protesterte. Men det var naturligvis urimelig av meg. Manuset for min rolle i familien var skrevet av andre og det var ikke rom for meg til å improvisere eller komme med innspill til manuset selv når det handlet om meg, min karakter. Da jeg etterhvert ble tilskrevet rollen som ‘den brysomme’ og etterhvert ‘det sorte fåret’ måtte jeg ta ansvar for mitt eget livs manus, bli min egen historieforteller – og komme meg vekk.
Et av mine tidligste minner er et ‘note to self’ om at jeg må prøve å formidle til mine foreldre at det de gjorde var uansvarlig. Jeg var to år gammel. Da minnet kom opp i godt voksen alder, tenkte jeg at det måtte være et falskt minne; det var som en kinofilm. På den tiden snakket jeg enda med min mor og spurte henne. Stemmer det at dere gjorde dette? Jada. Min mor fortalte meg at hun husket at de begge mente jeg var ‘voksen for alderen’. To år gammel.
I tiåret før jeg sluttet å automatisk gå inn i kaospilot-rollen, jobbet jeg hardt med meg selv uten å vite det. Prosjektet var løsrivelse og individualisering, men jeg var ikke bevisst på hva det var fordi jeg var sikker på at det var noe grunnleggende galt med meg som ikke lenger fikk til å underkaste meg reglene i min opprinnelsesfamilie. Minst 20 år for sent i forhold til vanlig utvikling klarte jeg det. Det ble også helt nødvendig fordi kroppen min sa stopp underveis i prosessen. Og jeg ville ikke dø. Skillet mellom medavhengig og avhengig er jo bare tre bokstaver. Så der har du det. Sukker var lenge min venn og uvenn.
Med god hjelp og profesjonell støtte kom jeg meg ut av relasjoner der jeg ikke var – og fortsatt ikke er – i stand til å sette grenser. Det er ikke et arbeid jeg ønsker at noen skal måtte gjennom så sent i livet, men på andre siden av det fant jeg et godt liv med trygge gode relasjoner. Og – ikke minst – en trygg og god relasjon til meg selv. Jeg kan ha tillit til meg selv nå. At jeg ikke alltid reagerer, men oftest gir meg selv rom til å agere. To bokstaver og milevis forskjell.
Så når kaoset oppstår i livet. Som det gjør daglig i større eller mindre grad. Er jeg oftest som du. Åja – der er du igjen. Sukk. Hvem eier deg? Og hva eier jeg i denne situasjonen? Hva er mitt ansvar eller med-ansvar? Og hva er mulighets-rommet her?
Og siden jeg er i en relasjon med en annen kaospilot kan vi snakke om det. De gangene der vi ikke klarer å skille mitt og ditt ute i verden(hjemme er kaosfri sone).
Og. Noen ganger krever verden og livet at jeg finner frem kaospilot-ferdighetene igjen. Slår de på. Og jeg kan håndtere hvilket kaos som helst. Nesten. Og jeg var redd for å miste det. På den lange veien mot en mindre kaotisk tilværelse. Faktisk. Hva om jeg skriver meg inn i en rolle som er ufordragelig og ikke har evne til å se, forstå og ha innlevelse i møte med mennesker som strever i livene sine? Eller om jeg ender opp som en ny dørmatte; nesten som før, bare med nytt hus og med mer kostbar terapi i bagasjen?
Men etter at jeg så ‘A history of violence’ med Viggo Mortenson tenkte jeg på nytt. Hovedkarakteren har lagt bak seg et helt liv, men når det blir behov for tidligere ferdigheter trer krigeren i ham frem. Mitt valg er å bære med meg hele min historie. Manuset andre har skrevet har de copyright på. Mitt manus er mitt. Og jeg tar med meg kaospiloten og krigeren i meg som tar nødvendige oppdrag. Og Titti balanse-kunstneren opptrer i blant. Men stort sett lever jeg som semi-pensjonert kaospilot og sirkus-artist. Veldig ofte sier jeg til meg selv: Ikke mitt sirkus. Ikke mine apekatter.
Tack för det tänkvärda i detta.
Tack för att du delar Titti. Verkligen tänkvärt och intressant.
Tack för att du delade detta Titti 💜
Ursnygga kläder!
Fint hår!
Vackra blommor!
Trevlig helg!
Slut på meddelandet.
🍂🌸🍂
Tusen tack!!
Vart kommer den västen från?
Tänker du på det virkade linnet?
Det är från Lindex sommarkollektion.