Faran med att känna att man aldrig är bra nog

Under perioder då jag jobbat mycket så hamnar jag ofta i ett antiklimax efteråt.

Jag har svårt att vara lagom, pressar mig själv lite väl mycket stundtals och får sedan en svacka.
Men istället för att high fiva mig själv här, klappa mig själv på axeln och tycka att jag är grym som fixar grejer så känner jag mig värdelös och otillräcklig under dessa svackor. Jag undrar vad detta beror på egentligen?

Det är ingen skön känsla och något jag måste jobba med.
Måste lära mig att finna en bättre balans – & framförallt lära mig att vara nöjd och stolt över det jag gör.
Veta att jag gör mer än någon annan förväntar sig av mig.

Jag var på en reiki -healing med Michelle Baker förra året och hon gav mig rådet att stanna upp och fira mig själv mer. Jag gasar ofta på till nästa ställe och är som sagt aldrig nöjd  i mellanrummen.

Det är stressande att alltid känna att man inte är bra nog. Det är rent av korkat att känna så och jag skäms över att skriva det.
Detta är ju dessutom något jag verkligen inte förespråkar här på bloggen där jag snarare uppmanar er läsare till att inte pressa er själva, veta att ni duger precis som ni är, njuta lite mer och vara rädd om er själva.
Jag vet att problematiken pressar mig och kan leda till en ny utmattning och därför slukar jag all kunskap jag kan för att förändra mitt dåliga beteende.

Har börjat lyssna på Pia Dellson som fick utmattningssyndrom trots att hon jobbar som psykiater och kände till riskerna väl. Mycket bra och lärorik podd i tre delar.
Kanske något för Dig också om du har svårt att hålla nästippen över vattenytan lika ofta som jag.

I april släpper Underbaraclara sin bok ”Hjälp, jag är utmattad”. Den ser jag verkligen fram emot att bläddra i.

Har Du något bra tips till mig och andra som lever med samma problematik?

& här kommer en påminnelse till både dig och mig.
Du är bra. Du gör så gott du kan efter din egna förmåga. Och det är fullt tillräckligt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Kommentarer till “Faran med att känna att man aldrig är bra nog

  1. Hittade denna när jag letade efter växthus. Känner igen mig. Första gången jag kände att jag hade kört för hårt med mig själv var jag 26 och i modebranschen. Lär hela tiden. Vara nu ofta, kärlek till oss.
    Tack för påminnelsen!

  2. Känner igen mig i det du skriver, tror det är många som drabbas av denna typ av känslor lite då då, av olika anledningar. Känns som man får leva med sånt tyvärr, livet tar och livet ger.

  3. Jag är en person som är otroligt kreativ i perioder. (Textilt skapande)
    Jag får idéer på löpandeband och försvinner in i skapande bubblor där varje sekund handlar om att realisera mina idéer. Detta är i längden oerhört stressande då jag aldrig blir snabb nog för mitt ide flöde samt att mina barn totalt kommer på andra plats under dessa perioder. ”Jag ska bara”..

    Min lösning har blivit att ALDRIG gå igång på en ide direkt. Hur mycket det än kliar i fingrarna. Utan acceptera idén, låta den ligga oskapad i bakhuvet bara. Och om jag sedan har tid en dag och idén ligger kvar, så tar jag fram den då, för då var det tydligen en bra nog ide att agera på. Det är otroligt hur många idéer som faktiskt försvinner på det sättet , och skapande tvånget lägger sig snabbt.

    Väldigt mycket lugnare och bara de riktigt bra idéerna får komma ut.

  4. Jag tror på att man måste bromsa sig själv under, trots ruset, när man kör på vid peppande utmaningar och inspirerande idéer och planera in återhämtning även då, inte bara efteråt. Sen tror jag på att få njuta av känslan när man är klar, visa uppskattning för sitt jobb och att fira innan man drar vidare till nästa projekt. Det går att förändra sitt beteende men det tar tid… Hoppas innerligt att du lyckas! ❤️

  5. Känner så igen mig i det du skriver!
    Jag har precis fått mitt andra barn o e föräldraledig med två små (storasyster är 1,5 år). Borde vara lyckligaste perioden i livet men kämpar varje dag med osäkerhet, otillräcklighet, rädslor av olika slag och har svårt att tro på mig själv som mamma. Att det ska vara så svårt att känna att det man gör är tillräckligt bra? Och att man duger precis som man är?
    Tack för att du delar med dig, det är skönt att veta att man inte är ensam om såna här tankar o känslor!

  6. Jag tänker ofta på en grej min terapeut sa till mig när jag berättade att jag verkligen kämpade för att tycka om mig själv i en viss situation. Hon sa: ”Men sluta kämpa, då. Okej, du tycker inte om dig själv. Men det kanske du inte måste göra heller? Det kanske räcker med att du accepterar att jaha, så här är jag nu. Du måste inte alltid tycka att du är toppen. Självkärlek handlar om acceptans.”

    Och jag bara: ”… aha.”

  7. Känner så igen mig.
    Har egentligen ingen orsak att må dåligt, men i perioder känns det mesta tomt och meningslöst, och jag känner mig allmänt värdelös på alla sätt.
    Och då är det inte lätt att klappa sig själv på axeln.
    Jag försöker då att inte fokusera för mycket på mig själv, utan göra saker som jag tycker om och som flyttar fokuset till något annat; i mitt fall ridningen och de sporter jag utövar.
    I dessa situationer är jag liksom fri.
    I övrigt är det bara att kämpa, i alla fall för mig. Det kommer ju alltid bättre dagar!

  8. Några knep är att göra små nedslag flera gånger om dagen. Att stanna upp där en är, känna in hur det känns i kroppen (obs! Helt utan att värdera det som ex bra eller dåligt), att påminna sig om att tankar är tankar, känslor är känslor inget mer än så. Andas och återgå till det du höll på med.

    Att varje kväll avsluta dagen med en tacksamhetsdagbok. Skriv tre bra saker från dagen som du är tacksam för.

    Att meditera, följa sitt andetag och säga till sig själv: Jag duger som jag är, jag är en god människa, jag tar hand om min hälsa.

    Det är otroligt vilka effekter en kan få av så små saker. På riktigt. Att säga till sig själv att jag duger regelbundet får en tillslut att faktiskt tro på det 🙂

  9. Läs på om självmedkänsla! Handlar om att vara snällare mot sig själv när en har det svårt och en inte mår så bra. Är något en kan öva upp och hjälpsamt i livet i svåra känslor och när en känner sig otrillräcklig.

    https://www.svd.se/vad-ar-sjalvmedkansla
    https://www.svd.se/ny-bok-om-sjalvmedkansla-om-konsten-att-sta-ut-med-sig-sjalv-i-motgang
    https://modernpsykologi.se/2016/09/18/odla-din-sjalvmedkansla/

    Kika runt och se om det kan vara hjälpsamt för dig!!
    Tror vi måste fortsätta öva hela livet på att vara snälla mot oss själva, att vi är tillräckliga och att vi gör så gott vi kan. Men vi gör det tillsammans!

    Många kramar
    Amanda

  10. Mitt lekmannamässiga ovetenskapliga tips är att njuta av de känslomässiga svängningarna!
    Alla svängningar, oavsett om de är uppåt eller nedåt.
    När du känner dig värdelös eller otillräcklig. Tillåt dig att må dåligt och njut av det!!
    Där nere är det mycket lättare att uppskatta vardagen och hur bra livet är när man mår bra.

    Undvik inte obekväma känslor, utan gå in i det obekväma helhjärtat. Passa på att vara observant och lite utforskande för vilka insikter, tankar och reflektioner det känslotillståndet kan ge.
    Det som är så bra med att utforska sina egna känslor är att det är så mycket enklare att utforska sig själv och sitt sinnestillstånd än andras! ☺️

    När jag är i en dipp börjar jag med att borra ner mig i min misär och oduglighet. Dra på en deppig låtlista och låter känslorna bryta ner mig så gott det går. När jag sedan inte orkar vara så låg som jag vill så går jag över till att bara betrakta och uppskatta min absoluta närhet. Betrakta hur bra jag har det. Kan vara allt ifrån att jag har en lägenhet att kalla hem, en fin blomma, eller till mitt köksbord som jag gjort.
    För mig brukar sedan mina dippar gå över till en fas av mellankolli, och för mig är det ett PERFEKT tillstånd att vara i för att göra objektiva utvärderingar eller för att kunna ta beslut där jag minimerar påverkan av min annars partiska inställning. 👍

    Jag har valt att försöka förstärka och leva ut mina känslor, uppåt nedåt hit eller dit, vart de nu vill, istället för att bara köra på i en form av behaglig bekväm balans.
    Bort med lagom och balans, in med mer av allt!!!😁
    Att bara vara i sköna känslor är för mig som att befinna sig i en homeostas. Gå utanför den och du kan utvecklas mer som medmänniska.
    Förstår att min livsfilosofi inte passar alla, men för mig och den fas av mitt liv jag befinner mig i nu så ÄLSKAR jag det!!!☺️

    När du gjort något grymt bra. Förstärk så mycket du bara kan. Ibland kör jag med klassisk musik på hög volym. Då svävar ofta mina fötter en par decimeter upp och det är få som är lika pampiga och oövervinnerliga som jag är då! 😉

    Nåväl.
    Skulle gärna skrivit massor till, men då räcker inte ett litet kommentarsfält.

    Lev mycket/
    M

  11. Kära du! Jag är precis likadan. Har nyligen prisats för en film som jag vet är fantastisk. Har sjukt bra kontaktnät osv. Våren på väg. Borde känna att wow det rullar på. Istället: Total tomhet. Därför att nu ska jag egentligen slappna av. Jag har adhd och blir deppig efter långa perioder med mkt hyperfokus. Förmågan till hyperfokus är fantastisk men den gör också att man inte stannar förrän man tagit ut sig helt. Det känns naturligt, kul och roligt att vara i flow. Det är så fokuserat jämfört med den flod av intryck som en adhd-hjärna annars måste sortera hela tiden. Jag brukar säga att i mitt allra hetsigaste arbete så vikar jag. Med vänner som liksom jag öser ur sig tusen idéer i minuten, så vilar jag. I virvlarna vilar jag. Därför att då ser jag klart. Utanför hyperfokusers flow är världen smärtsam därför att jag saknar filter för att som normtypiska personer sila informationen.
    Jag kliver in i ett rum som Robocup; tar in hela rummet, varje ljud, varje person och hens sinnesstämning. Varje nyans. Varje motsägelse. Det är som att jag har många hjärnor samtidigt. Och dessa kör på med blixtsnabba associationer; miljarder mappar öppna som ett universum av tänkbara tankebanor. Allt jag sett, hört, associerat nånsin finns tillgängligt som i ett kalejdoskop, och samtidigt kan jag glömma… min egen mamma. Alltså på riktigt tänka oj ja just det måste ringa. Därför att jag bär på allt, alla och hela jävla universum, i mitt huvud.

    Vi som är så och den som liknar oss, behöver säga timers för att vila fysiskt INNAN magen säger ”nu dags för paus”. Vi kan INTE lita på hur det känns. Vi måste gå emot känslan.

    Men framförallt: Ju mer vi lär oss om hur vi fungerar, desto mer kan vi använda vår kreativa kraft utan att bränna oss, känna tomhet och meningslöshet efter varje stor leverans.

    Jag fick ingen adhd-diagnos. Jag var för högfungerande, hade för jämnhög begåvning enligt testerna. Klarade impulskontrollprovet galant. Men jag har alla egenskaperna, svårigheterna och utmaningarna. Jag har adhd. Är bara lite för bra på att hålla huvudet över ytan. Klart en sjunker när en sen ska slappna av.

    Att ej se mig själv ur normens lilla kikhål utan ur andra perspektiv hjälper mig. Jag vet att jag alltid kommer ha svårt att balansera min energi. Jag vet att ju starkare hyperfokus jag får, desto hårdare krasch.

    Men jag vet också att där och då är jag mer levande än nån normtråkig jävel.

    1. Men jösses! Du beskriver precis hur jag funkar. Tack för dina ord här, uppskattar verkligen ditt avtryck.

      1. 🙂 <3. Hade tänkt nämna självmedkänsla också men såg att nån tipsat om det. Jag har gått i terapi och övat på att gå tillbaka till olika perioder i mitt liv och tänka ”hur skulle jag som vuxen ha velat hjälpa den där flickan” osv. En svår men otroligt läkande process. Idag har jag ingen ångest. Alltså verkligen aldrig ångest. Sorg absolut men ångest nej. Jag känner tomhet mellan mina fokusflow och jag kan acceptera det. Jag gör då rutiner för att ta hand om mig. Ser tomheten som baksmälla från flow. Står ut med den. Och märker att den blir mindre för varje år. Det bästa råd jag nånsin fått är: diskutera aldrig med ångest. För ångest är en manipulativ lögnaktig jävel. Vem sätter sig och snackar allvar med en sån? Bättre att se ångest för vad den är, och ta hand om sig. Ju mindre en agerar på den desto mindre kraft får den. När jag slutade försöka resonera mig ur ångest dog den ut till slut.

        Jag funderar om du kanske liksom jag även är sk särbegåvad. Googla på det. Jag trodde absolut inte det men testerna i utredning visade det. Dvs hög iq. Då blir en lätt understimulerad och det kan också skapa jobbig känsla vid vila. (Särbegåvade personer är ofta utagerande i skolan, skolkar osv. Det är alltså inte ngt som syns på betygen ofta. Utan det är personer som vantrivts i skolan och ofta ej vet hur smarta de är).

  12. Tänk hur du sköter din bil – den måste tankas regelbundet, servas och pysslas om lite då och då.
    Det funkar inte bara att gasa som om det inte finns någon morgondag för då slutar det med att man står stilla i den mörka läskiga skogen (eller annat obehagligt ställe) och inte kommer någonstans. Försök hitta dit ”nu-är-jag-nere-på-reserven” och det är dags att se sig om efter en mack. Vad ditt tankställe är vet jag inte men försök hitta det och glöm inte att du måste servas lite då och då.
    Kanske en lite dålig liknelse men den har hjälpt mig – jag har lärt mig att jag måste ”tanka” regelbundet och servas lite då och då.

  13. Kära Kristin,
    Jag känner igen mig i det du skriver.
    Jag har för att ‘skydda’ mig själv och få tid till återhämtning börjat med ‘analoga’ helger och kvällar. Jag tror nämligen att SoMe är det som stressar mig mest och som gör att jag aldrig hinner landa i mig själv och titta tillräckligt mycket inåt. För att kunna var på måste jag också vara av. Så min plan för våren och framtiden är att inte posta ngt på min insta på helgen. Vet att ALLA är på då men för mig funkar det inte, för när jag postat så vill gärna hela tiden in och kolla hela tiden, suck:-(. Jag raderar appen och så kanske kollar in via min dator några gånger pr dag men jag upplever att Insta kommer mere på avstånd och detta gör mig lugn och harmonisk. Min plan är att köra samma grej efter kl. 16 på vardagar och inte kolla insta förrän fam kommit iväg på morgonen. Vet att du har både blogg och insta som skall uppdateras så du skall hitta ditt sätt att pausa och samla energi på, men för mig tror jag detta är vägen fram + meditation, yinyoga och promenader. Hoppas du får en underbar vecka, Stor kram C

  14. Den här podden har hjälpt mig ofta: ”krispodden”. Stories och kunskap om hur hjärnan fungerar när livet inte är i balans.

  15. Så himla relaterbart! Vet inte om det är nån form av duktig flicka syndrom som (för mig iallafall) bidrar till den här känslan av att inte vara tillräcklig, fastän jag vet att alla andra tycker att jag är mer än tillräckligt bra.
    Det jag försöker göra är att tvinga mig att stanna upp och känna av hur jag mår, och om kroppen säger att den behöver vila så vet jag att det är vila som gäller. Sen försöker jag medvetet låta bli jobb-tankarna när jag är ledig, inte så att jag ignorerar dem, utan mer liksom ”Okej, där kom jobb-tankar tillbaka, behöver jag göra något åt dem nu, eller kan de vänta till imorgon?”.
    Viktigast för mig ändå är att våga tro på att jag är bra, även när det inte känns så, och att lyssna på de personer runt omkring mig som också påminner mig om det.

    Tack för en himla bra blogg, och för att du tar upp också viktiga ämnen som det här!

  16. Bästa Kristin! Känner igen mig mycket i det du skriver.. och tyvärr är det kanske lite av det pris vi kreativa får betala ibland. Vi presterar på topp och får massa energi. Sen vill hjärnan kompensera för allt arbetsminne som gått åt och lägga sig i vila en tid. Inte kul alls!
    En annan sak jag brukar reagera negativt på är tidskillnader och resor till platser med fler ljustimmar. Jag är själv extremt känslig för omställningar av dygnets ljusa timmar och hur många fler av dem jag ”utsatts” för. Och sen i kontrast tillbaka till ett annat ljus i Sverige. Kanske kan spela in lite i hur du mår. Något som brukar hjälpa mig i att förstå mitt mående efter resor. Och sen alla härliga intryck man fått insupa såklart!

    Du är ett geni och bland de mest begåvade jag vet! 😊 Tänk så mycket du åstadkommit under de senaste åren + tagit hand om din stora fina familj 💕 Ge dig själv en stor varm bamsekram!
    Sanna

  17. Självmedkänsla! Har tittat på det här klippet om och om igen när jag har hamnat i perioder där jag känner mig misslyckad. Det är en psykolog som heter Kristin Neff som pratar om att det bästa vi kan ge oss själva är att vara lika snäll mot sig själv som man är mot sina nära och kära. Stötta och finnas där. Självmedkänsla funkar mycket bättre just där än vad att jobba med självförtroende eller självkänsla gör. Man kan liksom alltid landa i sig själv både i med- och motgång då. Och det bästa, man kan träna sig till det ganska enkelt! Ungefär som att göra yoga eller meditera. Lite varje dag.

    Här är det: https://www.youtube.com/watch?v=IvtZBUSplr4

    Tack för en superfin och inspirerande blogg!

  18. I have Chronic Fatigue Syndrome, High Sensitivity and OCD, everything emotional (even that which excites me for being very good as inspiration or creativity) ends up taking its toll and I have moments of real exhaustion and a bit of emotional slump, although I am a essentially vital, fun and courageous person. I suffered psychological abuse for my ex-husband, sexual abuse with a stranger for 10 years and I have dedicated my life to helping others and showing them that I am good enough. I have exhausted myself in the attempt and I feel that I have wasted my life.
    A few months ago I decided to devote all my efforts to myself (well, also to my son, of course) After some months with psychologist therapy without results, I found online a simple therapy that is the only one that has worked for me. It is called BSFF (Be Set Free Fast) with which our subconscious is reeducated so that it changes its way of reacting to situations that we have been handling badly until now. It’s hard and you have to work it for a while every day but I feel like I’m changing and better. The therapist’s book is free online.
    My best wishes and sorry for my English

  19. Mitt råd till mig själv har varit att lyssna på kroppen, den berättar hur jag mår bara jag lyssnar. Och så måste jag sova, då går allt lättare. Är detta i skick, är jag bra nog. Men blir jag trött och stressad tycker jag att jag inte är bra nog för jag orkar inte tänka klart och förnuftigt.

  20. Jag känner igen mig till punkt och pricka. Tyvärr. Fast jag har senaste året blivit lite snällare mot mig själv. Men jag kämpar hela tiden med att känna att ”good enough” är mer än tillräckligt, att inse att min kapacitet är så stor att det räcker gott och väl. Min läkare rekommenderade mig att läsa ”En psykiatrikers funderingar”. Jag läste boken, men den finns som blogg och podd. (http://niklasnygren.se) Jag sträckläste, min man också. Boken gav mig många insikter och den viktigaste av alla är att tillåta mig att läka. Läs! Den är så bra, lärorik och tankeväckande om utmattning. Lättläst också.

  21. Något jag har blivit hjälpt av är att jobba med miljöer, dvs inte hur man förändrar sig själv utan hur man förändrar den miljö man befinner dig i. Boken jag läst heter”den låta vägen till ett fantastiskt liv”. Riktig ögonöppnare för en som alltid hamnar i känslan av misslyckande när jag kämpat så hårt. Det kanske inte är jag som gör fel utan den miljö jag skapat. Läs och få ett nytt perspektiv. /från en som gör så gott jag kan på ett nytt sätt.