Kristin Lagerqvist
”Hej lilla kossan!”
”Va! Är han aggressiv sa du?!”
”Hahaha, helt galet! ”
Idag ska vi till fabriken får att känna och klämma på samples och sedan till en marknad för att kika på kristaller. Kanske att vi hinner med ett tempel också…
Tack för allt fint engagemang i tidigare blogginlägg.
Innan vi åkte till Indien vår första gång så blev vi varnade flera gånger om. För detta våldsamma, farliga och oroliga land som inte respekterade kvinnor och barn.
Jag fick en så ledsam kommentar på min blogg idag. Gjorde ont i hjärtat. Alla har naturligtvis rätt till sin åsikt men ibland måste man verkligen tänka en eller två gånger innan man uttrycker sig.
Ett av mina nyårslöften löd: ”Jag ska inte vara fördomsfull”.
Det gäller stort och smått. Främst mot andra kulturer och mot människor jag inte vet något om.
Jag är nyfiken av mig. Jag vill lyssna och lära mig. Jag vill inte hata. Vill du?
Idioter och ondska finns överallt. I Sverige också. Den sprider ut sig mer och mer, eller hur? Ju mer vi göder rädslan och våra fördomar ju större breder de ut sig.
Du kan inte döma ut ett helt land på grund av enskilda personers gärningar. Inte heller en folkgrupp. Vi blir naturligtvis mer och mer segregerade och dumma då. Vi har så mycket att lära av varandra!
Lyssna istället. Visa intresse för andra kulturer så kommer vi närmre varandra och kan leva ihop trots våra olikheter. Under samma måne. Vi är mer lika än vad vi tror.
Att sitta bredvid vår vän Lalit och diskutera klimatfrågor och politik på andra sidan jorden är något av det mest intressanta.
Vi möttes via Instagram och gör nu affärer ihop. Idag bjöd hans pappa hem oss på middag och häromdagen satt vi i deras soffa och drack chai med hans mamma. Systern berättade om sina studier i Bombay och lärde oss indiska fraser.
Jo. Här finns en stor fattigdom och jag är så ledsen över alla smutsiga och hungriga barn som springer runt i trafiken och tigger pengar. Det är otroligt olikt vårt hemland Sverige.
Men här finns så mycket kärlek, ödmjukhet, respekt och kunskap.
Söta Mir! Du skulle sett den stora folkgruppen som samlades runt oss då vi fotade henne med alla blommor.
Några kransar gav vi bort.
Jag brukar verkligen inte vara politisk här på bloggen så jag vill hålla det enkelt.
Det är lätt att göra rätt. Sluta hata det du inte vet något om. Läs på och lyssna så gör du oss alla en stor tjänst.
More love please. Less haters.
Idag var jag uppe tidigt och smög runt i daggstänkt gräs runt poolen. Det var jag, tre gröna papegojor och ett tiotal ekorrar. Morgonljuset är fantastiskt här och jag håller tummarna för att vi ska ta oss upp extra tidigt en morgon och ta oss till ett fantastiskt palats och vara själva bland tusentals duvor…
Men just denna morgon tog vi oss till en fruktmarknad. Miranda klappade en galen ko och jag jagade citroner.
Lalit, vår ständiga vapendragare och vän här i Jaipur. Fungerar bra som både tolk, chaufför, gourmand, kollega och vän. Han klär dessutom förträffligt tillsammans med vår populära weekendbag. Nästa inlägg får vara ett där hans huvud får vara med..hahaha…
Alla dessa härliga farbröder och vackra kvinnor. Indien är magiskt på så många sätt.
Om man väljer att se det vackra förstås. Som jag så ofta gör.
Som ett rosa chiffongtyg med djupröda rosor på tork i en ruffig gränd.
Vi kikar naturligtvis på hundratals mönster. Mängder av olika material. Och så ställer vi hundra ”dumma” och nödvändiga frågor. För vi måste ju veta precis allt om processen – hela kedjan liksom.
Imorgon lanserar vi förresten ett helt gäng med smycken. Till exempel den vackra påfågeln i lång kedja. Känns extra roligt då trädgården vi bor och arbetar i är full av tjusiga påfåglar.
Hungrig…
Alltså – jag har aldrig ätit så god mat som här! Underbara spännande smaker som nästan gör oss gråtfärdiga. Mycket kummin, mynta, koriander och kardemumma. Med god yoghurt till såklart. För att skapa rätt balans i gom och mage.
Efter maten får man hela aniskorn med socker. För att fräscha upp liksom. Som en verkligt bra halstablett efter mycket kryddrik mat. Anis ska jag helt klart börja äta mer hemma, för man kan ju hoppa sockret.
”It says that once you’ve been to India it will call for you over and over again…” säger vår vän då han kör runt oss på stimmiga gator i Jaipur.
Vi landade i Jaipur under onsdag morgon. Dimman låg tät över den rosa staden och vi satt mållösa i bilen efter den långa flygresan. Ibland talar tystnaden högst. Och blicken måste få landa innan man kan forma orden.
Vi är här för att jobba och dricka stark chai.
Jag har packat för sommar men indierna fryser.
Kanske har jag fortfarande inte funnit orden. Men bröstet är fullt av färgglada och starka intryck.
Denna afton somnar vi tidigt till toner av indiska trummor och hundratals kanariefåglar.
I år har jag äran att pryda omslaget på Magasin Varberg. Ett magasin om vår fina kuststad som Marknad Varberg lanserar en gång per år. Här står jag vid bryggan på Skarpe Nord.
Inne i tidningen finner du en intervju med mig om mitt arbete och om min relation till staden och havet.
Så smickrande och roligt att få vara med på ett hörn.
Vännerna på L:A Bruket är också med på några uppslag och berättar om deras produktion och relation till havet.
Just nu sitter jag på Berlins flygplats och väntar på ett connecting flight.
Så detta var en annan rörig dag på kontoret. Jag skulle hinna med det massor och hoppade bland arbetsuppgifterna.
Ett nytt armband fotades i en hast.
En så fin och enkel silverlänk med ett litet ankare som berlock. Man finner våra initialer inne i den släta länken och det känns så himla kul att skapa vår egna lilla smyckeskollektion.
Och titta! Herregud så vackert!
Varligt rullade jag ut julklappen som min bloggvän Hannah skickat. Försiktigt, försiktigt, med vita handskar på. För att kika lite och känna bröstet svälla av både stolthet och kärlek. Dessa ska få en alldeles speciell plats i hemmet med vackra ramar och allt.
Så nu står de hoprullade igen och väntar på varsam hantering hos den lokala ramverkstaden.