Hej där.
Ibland får jag frågan om hur många timmar jag jobbar per vecka. Jag har faktiskt ingen aning – jag räknar inte. Jobb flyter in i min vardag på ett naturligt sätt och jag jobbar när jag behöver. Vissa perioder jobbar jag såklart väldigt mycket – jag driver ju eget företag och då måste man helt enkelt jobba så mycket som det krävs för att det ska rulla runt. Men jag äger ju också min egna tid så vissa dagar kan jag checka ut helt när jag känner i kroppen att jag vill. Idag var en sådan dag.
Jag masade mig till gymmet som ligger precis granne med mitt jobb. Väl där så sprang jag sex minuter på löpbandet innan jag fick för mig att jag lämnat spisen på där hemma. Otroligt! Detta händer mig hela tiden. Jag var tvungen att åka hem – kunde inte stanna kvar när jag fick bilder i mitt huvud om att hela huset brann ner då jag gjorde squats.
Det blev yoga hemma istället och sedan doppade jag min trötta kropp i havet och funderade på varför det känns som att huden lossnat från kroppen. Det händer så mycket med kroppen nu över fyrtio tycker jag – känner varken igen mitt psykiska mående eller min kropp.
På vägen hem köpte jag med mig en liten gran och mer grönt för kransar. Sen är det bra. Lovar. Bara några amaryllis på snitt kanske…
Lunchen blev ett kylskåpsrens som hette duga.Tog fram allt jag tyckte om och blandade ihop. Ett kokt ägg, stekt svartkål, kokt potatis och fänkål. Och så lite kapris och räkor på det.
Boris var också sugen .
Sen låg jag länge i badkaret och tittade på en serie. Efter detta fick jag ett ryck och ville göra julfint på en vägg. Orkade bara en bråkdel men den här tavlan behöver tillfälligt flytta ner i källaren. Notera att det är lillebror på båda fotona på liknande plats här fast i olika ålder.
Här tröttnade både Boris och jag.
Det blev en riktigt långsam dag. Jag gick i pyjamas mest hela tiden och kröp i säng strax efter åtta… Nu ska jag kolla The Good Doctor med Igor och somna som en stock.
”De har det så bullebyvackert du vet! Barnen har matchande pyjamas, gran i sina egna rum där de leker med träleksaker ihop på golvet och tapeten är fantastisk ihop med gardinen. Vackrare barnrum har jag aldrig sett! Under eftermiddagarna bakar de, fikar och åker pulka tillsammans. Sedan somnar de säkert på varsin arm med högläsning ur Astrid Lindgren. De är så lyckliga!”
Jag står med tindrande ögon i köket och berättar avundsfriskt om någon på Instagram för min man och är osäker på om jag själv skapade tillräckligt med fina minnen för mina barn då de var små. I barnens rum är det bara massa skärmar, teknik och ledlampor i blå och röda kulörer nuförtiden… Avundsfriskt är det ens ett ord. Jag menar att jag vill också ha allt det där men missunnar såklart inte någon annan detta.
Han svarar ”Men sluta – du om någon borde väl veta att det bara är en bråkdel av folks ”lyckliga” liv man ser på Instagram och vi gjorde ju också sådana grejer med våra barn då de var små. Håll inte på och slå på dig själv mer, vi hade jättemysiga stunder med dem och massa pulkaåkning”
”Ok. Men idag ska vi alla gå och se lucian på stan och så ska vi äta lussekatter på fik. Ingen kommer undan!” skrålar jag i hallen när alla ska iväg till skola och jobb på morgonen.
Två av tre pojkar och pappan är på och jag känner mig nöjd att jag planerat in en gemensam familjestund mitt i veckan. Under eftermiddagen googlar jag vilken tid lucian ska sjunga och vart. Det visar sig att luciatåget blivit sjukt och inställt. Det är inte heller någon som är sugen på lussekatter och varm choklad då vi alla traskar i regnet under varsitt paraply till stan. Vi hamnar på ett sushi-ställe med lysrör i taket och en ständigt ringande telefon för take-away.
Hahaha. Denna gång har jag sänkt mina egna förväntningar för länge sedan – tända ljus på mysigt fik och rosiga barnkinder med choklad i mungiporna är ganska långt borta.
Men det är något annat – glittrande ögon och mjuka kloka samtal. Telefoner som ligger kvar i fickor, skratt, funderingar och matkoma. Vi går arm i arm hem och har redan bestämt att vi ska gå på bio ihop imorgon eller på torsdag. Kanska ska jag köpa matchande pyjamasar till killarna ändå tänker jag innan jag somnar denna kväll. Det kan de väl gå med på.
Godkväll. Nyss hemkommen från två olika adventsfiranden och kikar in här nu för att önska er en fin Advent. Har ni haft en bra dag?
Jag bakade pepparkakor och lyssnade på ljudbok. Det var fint och samtidigt lite ledsamt att mina barn inte hade lust att vara med. Men jag hoppas vi får fler chanser ihop och att jag kan locka dem till lite julmys.
Ska jag vara helt ärlig så tröttande jag rejält efter jag hade glaserat halva plåten och ville slänga hela alltet.
När jag sedan skulle sätta ihop de små pepparkakshusen med smält socker så hade jag naturligtvis gräddat för små tak.
ja, du ser ju. Det är knappt så det håller ihop. Kände mig bra snopen över att själv ha lagt flera timmar på detta och att slutresultatet blev kass. Typiskt mig.
Men granen blev riktigt fin. Ska visa er imorgon.
Idag har vi haft ett nytt släpp av kläder hos oss så det är därför du ser mig i två olika outfits i detta spretigt juliga inlägg. Efter pepparkaksbak så fotade jag mig själv innan mörkret la sig över söndagen. Ja, det var det hela.
Note to self. Håll inte på att ha så höga förväntningar om julmys – det blir vad det blir. Bara alla mår bra så ska du se att det blir jul i år igen.
Vi stiger ur taxin i den kalla vinterkvällen och söker med blicken efter portnummer 37. På gatan trängs trafik med blinkande ljus kantade av fasader fyllda med lysande stjärnor och advenstljusstakar, det ger sannerligen en vacker inramning till kvällen då vi snabbt tar oss över till andra sidan gatan, slår portkoden och slinker in i trapphuset. Vi ska på julmingel med branschkollegor – andra författare, formgivare, förläggare och säljare.
I hissen vänder jag mig plötsligt om mot min man och utbrister – Åh, vem är jag idag? Eller vad ska jag säga att jag gör menar jag…?
Under många år har detta varit krångligt tycker jag. Jag har befunnit mig i en mängd olika sammanhang och det är inte alltid det känns klockrent att presentera sig som bloggare eller influencer. Jag lägger liksom ribban för att den som står framför mig inte tar mig på allvar och har fördomar om mitt yrkesval. Det är sorgligt såklart men ett faktum – jag har dock inga som helst behov att hävda mig själv och prata om mitt arbete i sociala sammanhang.
Jag har ofta sagt att jag är fotograf, marknadsförare eller skribent istället. Eller att jag jobbar med digital kommunikation. Punkt. Och så vänt frågan till min bordsgranne istället för att få en utläggning om vad hen jobbar med och sedan ställer jag gärna massa följdfrågor. Det fungerar jättebra i de flesta situationer men ibland står man i ett sammanhang då det är dags att pitcha sig själv och ta plats. Nu var det en sådan situation.
Jag läste ett bra inlägg hos UnderbaraClara om att vara Influencer – Gör det eller håll klaffen. Bra tankar kring yrket och också intressanta kommentarer.
”En frustrerande grej att förhålla sig till som influencer är alla som hävdar att vilken idiot som helst kan klara ens jobb. Att det man gör är rent trams, att man lever på att fota sin lunch och att yrket är så okvalificerat och enkelt att vilken femåring som helst skulle kunna göra det. Och att det dessutom är orättvist. Orättvist att en influencer kan tjäna enkla pengar. Får så mycket gratisgrejer och glida fram genom livet på en räkmacka.”
”Det är så frustrerande när man både får skit för att man sysslar med hjärndöd verksamhet samtidigt som folk är arga för att man tjänar pengar på det.”
Egentligen var det inte explecit mitt arbete jag ville diskutera i detta inlägg. Jag tycker bara det är en märklig företeelse att vi svenskar alltid ska fråga vad andra jobbar med. Som att det definierar en person vad de har för yrke – ja, det säger kanske mycket om en men ibland kanske det inte blir ett jämställt möte mellan två personer eftersom vi ofta rangordnar yrkesgrupper och dess legitimitet.
Är det mer intressant att lyssna på hjärnkirurgen vid bordet än vad servitrisen har att säga?
Jag har jobbat som servitris i många år och lät då gärna kirurgen ta mer plats eftersom jag inte kände att mitt yrke var viktigt och intressant nog… Därför tycker jag det är fint om vi kan öppna upp samtal med nya människor på andra sätt – som att fråga ”vad klappar ditt hjärta mest för just nu?” , ”vad är du mest tacksam för just nu?” eller som en bloggläsare föreslog ” vad i ditt liv är du mest upptagen av just nu?”
Med det sagt vill jag samtidigt påpeka att det är naturligtvis många som har ett brinnande intresse för det de arbetar med och gärna samt välkommet delar sin kunskap och inspiration kring deras kall. Hur känner ni?
Jag sitter med uppslagen dator i sängen och det är tidig morgon, 3e Advent. Jag har smugit ner för trappan, in i köket och bryggt mig en riktigt stor kopp kaffe, tänt några doftljus på vägen och tagit mig tillbaka för att krypa ner under täcket igen. Allt är tyst och stilla, snön ligger kvar på taken och det är mysigt att vara vaken när halva huset fortfarande sover.
Önskar er en riktigt fin dag nu. Jag har planer på pepparkaksbak och hoppas jag kan kika in här ikväll med lite bilder på mig själv och den nya kollektionen vi lanserar idag.
Kram från mig
Hemkommen från mitt äventyr i Stockholm. Är sugen på att mysa in mig ordentligt här nu med klädd gran, mängder av te, mjuka byxor och raggsockor på.
Snön håller på att smälta bort på gatorna och vi har plusgrader igen. Både deppigt och skönt på samma gång – verkar som om den här staden inte är byggd för att kunna hantera massa snö och allt blir praktiskt ohållbart på något sätt. Men det är ju försvinnande vackert med ett gnistrande vitt december på västkusten.
Jag har så många böcker att bläddra runt i – underbart! Är så hungrig på att läsa mer. Just nu läser jag en bok som heter Nyfiken och den är så himla intressant.
Detta inlägg har jag skrivit på minst fem gånger idag. Började 06.05 i morse i soffan och nu sitter jag i ett hörn på jobbet – nära ett uttag för att ladda. Har precis avslutat en fotografering, packat upp en pall med varor och städat iordning för morgondagens öppettider. Borde hunnit förbi gymmet men familjen har börjat ringa efter mig så jag får packa ihop och åka hem istället. Så nu sätter jag punkt och hoppas att jag kan knåpa ihop ett riktigt bra inlägg nästa gång jag tittar in till er.
Vad tror ni och att skriva om titlar? Vi svenskar är så himla bra på att alltid berätta eller fråga vad vi gör. Precis som att man är vad man gör – jo, till viss del kanske men det kanske inte alltid är relevant vad man jobbar med – man kanske bara kan ha ett bra och intressant samtal utan att sätta titlar på varandra? Möjligt att samtalet blir ännu mer intressant just bara för det…
