Jag vaknar som vanligt först av alla och kan inte ligga kvar – har så mycket tankar som rumlar runt i skallen så det blir helt outhärdligt. Måste upp och väcka kroppen också. Tyst tar jag på mig en mjuk lång linneskjorta, sätter fötterna i fårskinnstofflor och smyger ner för trappan. I köket ligger en doft av gårdagens middag – kräftskal som vi glömt gå ut med till soporna. Snabbt knyter jag ihop påsen, går ut genom köksdörren och in i den kalla tidiga morgonen. Fullmånen hänger som en stor gul lampa över växthusets tak och några fåglar sjunger i trädgården.
Mitt morgonkaffe smakar godare än någonsin då jag sedan kryper upp i soffan för att skriva några rader till er. Jag vill berätta att jag bokat mig själv en vandringsresa till Abisko då jag fyller år i januari och nu insett att man behöver både pannlampa och snöskor. Hur ser ett par snöskor ut och vart köper man det? Kommer jag kunna sova på tåget upp?
Och va, går solen inte ens i Abisko under januari…? Får jag se norrsken?
Idag ska jag åka iväg med min Hanna Wendelbo – vi ska köra en bit genom Sverige och hålla årets sista Trädgårdslive på hemlig destination. Det ska bli både mysigt och skoj. Längtar efter att prata länge med Hanna – vi har en hel del projekt på gång inför 2022 så det känns mycket bra att konferera ihop ett dygn. Vart tror ni vi ska?
Om jag säger att den här platsen har lite Dowtown Abbey-vibbar…
Jag är inne på slutkorret av boken nu innan den går till tryck. Jag har fått provtryck på en del av bilderna och det är bra pirrigt att se sitt verk på detta sätt. Tänk att sätta punkt för detta projekt som tagit mitt fulla fokus under 2021. Känns märkligt och det är med blandade känslor. Nu kan jag istället ge mitt fulla fokus till KLco och bloggen igen och det känns faktiskt rätt skönt – jag har stundtals känt mig rätt otillräcklig på så många plan detta år.
Boken släpps tidigt i vår och jag tror det är inplanerat att jag kommer till Stockholm och signerar böcker – känner mig lite nervös inför det faktiskt… Tänk om det inte kommer någon, hahaha! Kan ni inte ge en hand upp om ni bor i dessa trakter och vill komma och säga hej i så fall? Så vet jag om det kommer någon.
I mellandagarna planerar jag att visa tre olika förslag på omslag till boken och be er välja er favorit. Då får ni veta vad boken heter också ju! Kul.
I januari kommer jag visa er vilket omslag det blev och också dela med mig av en länk till att förhandsbeställa ett signerat ex – då hoppas jag ni är på.
Nu ska jag ta tag i denna dagen. Hoppas ni får en riktigt fin 4e Advent.
Tack för att ni hänger här med mig – er pepp och era reflektioner betyder mycket för mig.
Kan vi ta och kasta oss tillbaka til en mjuk och stilla sommarmorgon?
Boris och jag har packat frukosten i ryggsäck och promenerat ner till en klippa. Vi funderar på om vi ska ta ett morgondopp innan eller efter vi plockar fram kaffet.
I små burkar har jag lagt ner vinbär, yoghurt och granola. Virar man bara in burkarna i badhandduken så är det inga problem att transportera dem i väskan.
Vattnet ligger spegelblankt framför oss och vi fäster blicken mot Skrivareklippan.
Jag har alltid trott att den lilla ön fått sitt namn efter att författare suttit i den lilla röda stugan på ön och skrivit böcker. Men så är det alltså inte erfar jag efter en liten googling. Det är Peder Skrivare som gett ön sitt namn – Peder Skrivare var borgmästare i Varberg under 1500-talets andra hälft och lär ha fått ön som förläning. Peder sägs ha varit den som 1543 förrådde sin tidigare vän Nils Dacke för Gustav Vasas män då det begav sig.
I alla fall – den här granolan går att äta året om och jag har alltid en stor burk ståendes i mitt kök. Funkar bra till både frukost och mellanmål.
En påse mandlar
En påse fiberhavregryn
En påse solrosfrön
En påse pumpakärnor
1 dl kokosfett
1/5 dl honung
1dl vatten eller äppelmust
flingsalt
Bred ut allt på en stor ugnsform, rör ihop allt med tvättade händer eller en stor slev. Grädda på 175 grader tills allt fått fin färg – rör då och då. Ungefär. 20-30 min. LÅt blandningen svalna och häll upp på rena glasburkar och ge gärna en till din vän eller granne.
Men herregud, vad är det för fel?
Har haft en galet oproduktiv dag fast jag gjort lista och allt. Vad har jag ens gjort? Inget av det jag skulle göra i alla fall. Snacka om att tappa fokus totalt – min hjärna är verkligen på full speed eller helt av, inget lagom någonsin. Någon som känner igen sig?
Jag brukar göra sådana här listor för att inte tappa bort mig totalt. Allt som jag ska göra är inte ens med men jag får någon form av riktlinje av denna metod. Kan berätta att de avbockade grejerna gjorde jag igår och så ringde jag nyss och beställde catering. Ja, det är väl bara att kavla upp armarna och ösa på nu då om jag ska kunna bocka av några till innan fredagsmys med bastu och middag drar igång. Önskar er en fin helg.
Här ser ni mina bloggidéer också förresten – då har ni något hum om vad som eventuellt väntar er….
Med anledning av tidigare inlägg om att visa mina barn på sociala medier så började jag googla mig själv och ramlade in på ett inlägg jag publicerade 2018. Det var så fint att uppleva igen så jag delar det här med er igen. Idag är mina killar 22, 15 och 11 år. Tiden går.
Omtumlad, tvärsäker, stark och skör på samma gång. Juni 2010.
Jag hade precis krystat ut den här killen.
Det tredje barnet.
Vår mellankille var fyra år. Familjens blonda lillebror med intensiva blå ögon och mycket finurliga och bestämda små egenskaper. Juni var sommarvarmt och vi hade bara bott i vårt första hus i något år och tillbringade mycket tid i trädgården.
Jag skulle föda 4 juni och jag vet att jag tyckte det var så skönt att ha det gjort innan den intensiva tiden i juni börjar. Skolavslutningar, födelsedagar, studentfirande och bröllop.
Jag hade så höga förväntningar på mig själv. & På andra. Denna gången skulle allt vara så bra och lyckligt och jag kände mig frisk och stark.
Jag blev gravid med min första kille då jag var nitton och han föddes utan något vidare stöd från mannen jag levde med. Bebisen blev dessutom sjuk med en gång. Jag fick vara kvar på ett rum på bb medan mitt barn lades in på neonetala avdelningen. De kom med honom då han var hungrig och jag fick besöka honom då och då. Helt sjukt faktiskt. Hade det varit nu så hade jag krävt att få vara på samma avdelning som mitt nyfödda barn. Det var en smärtsam och förvirrad tid. Jag kände mig otroligt ensam.
När jag var gravid med min andra pojke så förlorade vi min mans lillebror en morgon i april. Han blev 24 år och rycktes ifrån familjen på ett otroligt tragiskt sätt. Det var det mest smärtsamma jag någonsin varit med om. Döden är så definitiv. Allt man ville säga. Göra. Finns ingen återvändo längre.
Kroppen fylldes av en enorm sorg. Men också av mycket liv. Att en liten bebis skulle komma in i familjen hjälpte sorgearbetet för många och två månader senare föddes mellanbror.
Gullig ju!
Det var alltså viktigt för mig att allt skulle vara normalt och härligt denna gång. Fullt fokus den lilla krabaten i magen. Men varför kom han inte…? Beräknad förlossning den 4e juni.
obs, Notera att jag på denna tiden sydde mina egna kjolar av gamla lakan jag fann på loppis och inredde glatt kreativt med kungen och drottningen på väggarna.
Så jäkla jobbigt att gå runt och vänta. Jag som hade planerat in allt i minsta detalj också. Farbrors studentfirande i vår trädgård, mellanbrors födelsedag, kusinens bröllop… Barnet skulle ju vara ute ur magen då.
Så här sitter jag den 19e juni på typ barnbordet. Eller i alla fall på det bordet med mest avlägsna singelkollegor. Hade bett om att få sitta på bordet längst mot utgången eftersom jag skulle ha med mig en ammande bebis i vagn och behövde gå ut och in utan att jag störde sittningen så mycket…
Nu i efterhand hade känts skönt att sitta bredvid Jonas för när denna bilden togs hade jag börjat få kraftiga sammandragningar. Jag valde dock att inte säga något till någon förrän jag var helt säker på att det var dags för förlossning. Ville inte ta fokus från någons bröllopsdag liksom…
Men jag var lite sur eftersom flera personer tyckte att Jonas kunde dricka alkohol under kvällen och så skulle vi ta taxi om något satte igång. Snark. Här har man gått 40 veckor plus 16 dagar övertid och det minsta man kan begära från sin partner är väl att han håller sig nykter så han kan köra sin fru till förlossning. Inte ett dugg missunnsamt att ha den åsikten enligt mig.
Det var tjo och tjim och Jonas satt på honnörsbordet och var fullt upptagen av tal, bordsgrannar och annat. Mina värkar blev bara kraftigare och kraftigare. Jag kände ingen vid mitt bord så jag ville inte berätta för dem att jag satt i förvärkar och höll på att klocka mig själv på mobilen diskret vinkandes till den här mannen i kostym. Fick ingen kontakt.
Började sms’a febrilt. Till slut skrev jag bara ” Nu går jag och föder barn, hejdå!” och så gick jag… hahaha.. Här var jag rätt förbannad minns jag. Ville typ slå någon.
Då kom Jonas springande. Han hade sett mina sms och tagit sig mot utgången. På vägen hade han nästan halkat i vatten som någon i servisen spillt ut och fått panik då han trodde mitt vatten gått…
Vi körde till förlossningen här i Varberg, kom in och fick på oss alla grejer för att mäta värkar osv. Sedan dog värkarna helt plötsligt. Men va fan – då började jag lipa. Jävla unge, kom ut nu liksom!
”Gå hem och ta en alvedon och sov ett par timmar”, sa de. ”När ni kommer hit imorgon bitti så har vi ett rum till dig och sätter vi igång den här förlossningen.”
Tio på morgonen. Jag hade fått värktimulerande dropp tror jag.
Hade nog fått lavemang här också och värkarna kom tätare, något jag tipsar alla som ska föda barn. Se till att tömma dig ordentligt innan förlossning så man slipper det efteråt då man har lite mer ont i de delarna av kroppen.
Jag har bara erfarenhet av lustgas vid förlossning och har ej testat något annat. Det har fungerat bra för mig och då har jag känt att jag har kontroll.
Tycker det är jobbigt och onödigt då mammor börjar dra upp sina smärtsamma förlossningar och berättar i detalj hur fruktansvärt det är. Som att det är någon tävling om vem som haft det värst…
Vad som då händer är att man skrämmer upp blivande mammor som kommer spända och livrädda till förlossningssalen och då får extra ont såklart eftersom kroppen är negativt förberedd.
Tillägg i efterhand: Självklart ska man bearbeta en smärtsam förlossning och prata om den. Viktigt!! Men kanske att man kan välja sina tillfällen? Vad jag menar är att jag ibland upplever att mammor försöker bräcka varandra med vem som hade det värst och då ofta när det sitter en blivande mamma bredvid. Jag menar inte att man ska göra förlossningen rosaskimrande, för det gör sjukt ont såklart – men det känns så himla onödigt att skrämma upp blivande mödrar.
Jag brukar rekommendera att titta på Margaux förlossningsvideo och att gå på bra kurser i andningsteknik innan förlossning.
Igor kom till oss en ljus junidag sommaren 2010. Jag hade grönt nagellack kände mig komplett.
Egentligen finns det inget starkare ögonblick i livet än då bebisen precis varit inom och sedan kommer ut och upp på varm hud. Blickar möts och bröstet letas upp. Vilken grej alltså!
En så stor grabb också – fyra kilo kärlek i min famn. Tänker att han ville vänta där inne medan vi andra höll på med vårt på utsidan och allt lugnat ner sig lite.
Så himla klok – både då och nu.
Kika in inlägget från 2018 här vetja och ta del av kommentarerna, där fördes dialoger kring hur, när och om man bör dela sin förlossningshistoria med blivande mammor. Intressant att ta del av olikas perspektiv.
”Vart är mannen och barnet? … Känns så tomt.. Vill dom inte vara med?
Förlåt att jag frågar, menar inget illa. Bara undrar, Känns bara så tomt utan livet runt om…inte som det brukar vara.”
Jag kan förstå att man kanske undrar eftersom min familj numer sällan är med i mina foton på sociala medier.
Jag får också frågor om det inte finns några människor där jag är – det känns så tomt och ensamt i den lilla franska byn och i min hemstad Varberg. Men låt mig försäkra er om att trots att jag trivs väldigt bra i min ensamhet och ofta väljer bort sociala sammanhang så har jag människor runt mig. Och jag har tre barn, man och hund som jag hänger med dagligen. Jag har även föräldrar och svärföräldrar.
Den enkla förklaringen till varför jag ofta är själv på bilderna är för att jag är den enda som valt att vara offentlig och jobba med mig själv som ett varumärke. Människor jag passerar på gatan, vänner eller familj har andra liv och vill kanske inte exponeras på bild inför tusentals människor. Det blir också sårbart på något vis känner jag nu efter många år som bloggare. De människor som är med i mina kanaler är ofta de som själva jobbar med sin egna profil offentligt – andra bloggare, företagare osv.
Jag fotade mina barn rätt mycket när de var små och de var med i mängder av sammanhang på bloggen. Nu när de är äldre känns det inte så bra längre och jag har hamnat i en del situationer som skaver. Googlar man Kristin Lagerqvist så kan man se att det som söks på mest är mitt namn och ”barn” , ”varberg” och ”alla bolag”. Så jag förstår att det finns en nyfikenhet kring mina barn.
Jag har en son som nu är en bit över tjugo och han har uttryckligen sagt ända sedan han var liten att han inte vill figurera i mina kanaler i huvudtaget. Han är stolt över det arbete jag gör både med bloggen, KLco och med de samhällsfrågor jag brinner för och driver men vill ändå inte vara med. En gång för många år sedan – ja, det måste vara över tio år sedan, då gick en kvinna fram till honom på stan och frågade om han var min son och han kan fortfarande berätta om hur detta inte var en speciellt trevlig upplevelse.
Ibland får jag filma mellanbror lite över axeln när han håller på med något kreativt – han pusslar, målar och bygger massa fina grejer. Lillebror är väl den som är mest öppen och ställer gärna upp som modell om det är något jobb jag gör. Men det är väl mest jag som känner ett behov av att minska deras närvaro på sociala medier.
Med det sagt vill jag inte lova att de aldrig dyker upp igen här – men det är en förklaring till varför ni inte ser min familj så ofta.
