
Jag bor på hotell hela veckan och har tagit hissen ner för att fylla min termoskopp mad kaffe. Till slut gav jag upp om sömnen. Har satt på Björn Natthikos meditation säkert tio gånger denna natt för att kunna somna om och sedan började jag räkna kvartar för att lägga ihop hur mycket jag egentligen fick sova. Skit samma.
Vid femsnåret börjar jag leta bilder från förra året till ett ämne jag vill skriva om. Ramlar över dessa istället.

Subbe Fyr. Kanske det vackraste landmärket Varberg har om du frågar mig. Fyren är en symbol för säkerhet, vägledning, kunskapsspridning och hopp. Jag har den tatuerad på min vänstra arm.
Jag kom med ett foto på vår vår fyr till tatueraren och så fixade han det – du kan läsa ett inlägg om det här.

Jag saknar min Boris. Morgonkaffet med honom i soffan hemma smakar bättre än här i en ensam hotellsäng. Ringde min man på FaceTime igår och beklagade mig när jag satt i mitt lilla rum och åt en sallad i ensamhet. Kröp därefter ner i sängen med jobbdatorn och en bok. En sorglig känsla.
Det är skillnad på att känna sig ensam och vara ensam. Jag älskar att hänga med mig själv och göra grejer ensam men när det blir ofrivilligt så blir man ju så liten och ynklig. I hissen ner tittade jag mig själv i spegeln och såg ett grått hårstrå i ögonbrynet och fem långa hårstrån på hakan. Ett var vitt och resten kolsvarta. Har dessutom aldrig sett så stora vätskefyllda påsar under mina ögon. Nåja. Det är väl som det är antar jag, fram med pincetten och lite rött läppstift.

Vi skiftar fokus tycker jag. Just nu är ett prov på en ny amulett på väg till mig där vi skapat fyren här i min hemstad. Är så pirrig över detta!
Vi håller på att utöka vårt sortiment av smycken och jag hoppas att detta bir riktigt bra.

Det är väldigt vackert med fyrar. När jag kommer hem till Varberg igen ska jag gå hit med en termos te och sätta mig med Boris en stund. Säga till mig själv att allt kommer lösa sig och att jag ska känna mig trygg och säker. Det ska man aldrig ta för givet.























