Nu är det en period då jag kan ha både buketter från trädgården samtidigt som jag fyller hemmet med mängder av ljus.
Det mörknar redan vid sex om kvällarna och det ljusnar inte förrän efter sju om morgonen. Det är mysigt. Eller vad tycker ni?
Känns det deppigt att gå in i mörkret och ha långa vintern framför sig?
Jag räknar snabbt på fingrarna – november, december, januari, februari, mars… I april börjar det knoppa lite och dagarna blir ljusare.
Det är många långa månader. Känns deppigt. Måste skapa väldigt mycket mys och ha härliga rutiner för att ta mig igenom. Ska genast göra en lista med livsnjut att ägna mig åt under kommande säsong.
Bastu, middagar, museibesök, böcker, serier, bakning, städa ur lådor, promenader vid havet… Är ”städa lådor” livsnjut förresten?
Kommer inte på mer. Hjälp mig gärna.
Jag bytte tallrikar i hyllan, plockade in rosenskäror och tände ett ljus.
På jobbet placerade jag de sista dahliorna och tände ännu fler ljus.
Hösten är så mild här på västkusten – allt blommar om en gång till. Så fint!
Det står buketter i varje hörn.
Hoppas ni har en härlig helg.
Lyssnade ni förresten på podden denna vecka?
Marina har gått och blivit operatör för hotellet som ska öppna i Tullhuset och Kallbadhuset i Varbergs hamn. Planerat öppning 2027. I podden berättar hon allt om denna resa och jag berättar också vart jag höll hus förra veckan. Lyssna här.
Funderar över mitt hår då det är dags att gå till frisören och klippa. Vill helst inte alls men jag så tovig i nacken hela tiden så behöver klippa bort det slitna.
Mitt nål de senaste fem åren har varit att hitta tillbaka till mitt långa mörka hår som jag hade förr så jag skulle slippa gå att klippa och slinga så ofta. Detta är 2010 på ett bröllop. Det var exakt 12 timmar kvar till jag födde vår Igor och jag hade gått över sexton dagar. Var minst sagt frustrerad men ser glad ut ändå. Här har jag en mörk toning i håret som jagt i själv – min naturliga hårfärg är lite ljusare och det bleks också slingor av solen löpande för varje år.
kanske var det 2014 jag klippte av i page och blekte blont. Jag trivdes väldigt bra i det. Lite sugen igen faktiskt.
2019 mådde jag inte bra och tappade hår. Jag trodde det berode på at jag blekt det så mycket så jag färgade allt brunt och bestämde mig för att låta det vila med bara massa kärlek och omsorg. Inga hårtorkar, plattängar eller någon blekning.
Jag trivdes väldigt dåligt i mörk page. Eller så var det på platsen jag befann mig på i livet. Jag var i ett mellanrum och mådde inte alls bra.
Jag känner knappt igen mig själv på dessa bilder faktiskt.
Håret växte ut och precis som jag bestämt så varken färgade jag eller blekte. Jag lät solen ta hand om det och det visade sig ge naturliga gyllene slingor i mitt skandinaviska råttfärgade hår.
Mörkt i botten och lite ljusare längre ner. En eller två tvättar i veckan med inpackning. Sover med olivolja och kokosolja i längderna en gång i veckan.
Det är till och med lite självfall i håret. Drömmen hade varit att ha lockigt lång mörkt hår. Jag ska nog investera i sådana där spolar man sover med så man vaknar med ett svall.
I början av detta året klippte jag lugg och det var en härlig förändring som gav frisyren lite mer variation och volym.
Tyvärr har det medfört att jag har börjat styla mitt hår mer med plattång och hårtork och det har såklart påverkat negativt och gjort håret slitet.
Nu känner jag åter igen att mitt hår är alldeles för risigt och måste tänka om. Blir det ett klipp till page igen? Ska jag byta kulör? Eller ska jag bara lägga allt åt sidan, klippa topparna rejält och låta håret vila igen? Stora frågor denna lördag, hahaha…
Jag har inte tränat på tio dagar och det sätter sig verkligen på humöret. Har varit sjuk och känner mig oerhört otillfredsställd.
Känns faktiskt lite sorgligt att jag gick genom livet hela vägen till jag var 44 år utan att riktigt förstå de mentala fördelarna med regelbunden träning. Jag hade till och med fördomar om det och blev även provocerad då och då av människor som tränade mycket.
När jag gick in i 2023 så valde jag HÄLSA som värdeord och såg över hela min livsstil. En människa behöver sömn, fysisk aktivitet, rutiner, goda relationer, beröring, glädje, sund kost, trygghet & njutfulla upplevelser i naturen om du frågar mig.
Vad är njutfulla stunder i naturen?
Jo, en promenad längs havet, en simtur i en sjö, att vandra i en skog, plocka svamp, arbeta i trädgården, fika i en park – helt enkelt stanna upp och ta sig ut och njuta av vår vackra natur.
Jag signade upp mig på ett medlemskap på ett gym i min hemstad som använder träningsmetoden Crossfit.
CrossFit är en träningsform som bygger på en kombination av kondition- och styrketräning som utförs genom funktionella övningar under hög intensitet och med konstant variation.
Träningen utgår från naturliga rörelser. Utmaningar som människan ställts inför under miljontals år men som vi idag allt mer sällan gör som vuxna: sitta ned och stå upp, springa, lyfta, kasta, klättra, hoppa, knuffa och släpa. Det är förenklat en blandning av tyngdlyftning, styrkelyft, gymnastik, löpning och intervallträning i olika former. Tanken är att skapa en så allsidig och varierad träning som möjligt.
Detta visade sig vara helt rätt träninsgsform för mig. Jag behöver gruppens energier för att genomföra, jag behöver utmaningen för att inte bli uttråkad och jag behöver variationen för att känna att jag utvecklas. Framförallt tror jag att jag älskar farten. Jag vet att jag gör det. Bruset i min skalle blir alldeles tyst och jag kan vara totalt närvarande, bara jobba tungt med kroppen och fokusera på mina rörelser. Känslan i kroppen och i huvudet är fantastisk.
Jag har inte bara byggt en stark kropp under dessa år utan jag har märkt tydligt att jag har blivit mer trygg inom mig. Klarare i mina tankar, ödmjukt reflekterande och mer snäll mot mig själv. Både kollegor, vänner och familj kan intyga att träningen har gett mig stora fördelar i livet.
Jag har varit iväg en vecka och tittat inåt. Grävt i den djupaste smärtan.
De sista kloka orden jag fick med mig från en terapeut var ”Ta hand om dig själv och se till att du mår bra i livet – det ger ringar på vattnet till de som finns runt dig”.
Och det stämmer. Ni vet det där med syrgasmasken och att föräldrar ska sätta på den på sig själv på planet för att de sedan ska kunna hjälpa sina barn…
Ibland kan det kännas egoistiskt att prioritera sig själv när andra inte mår bra. Man har fullt upp med att släcka bränder och hjälpa till så gott man kan och det känns dessutom skamfullt att prioritera sitt egna mående då. Men det är precis det man måste göra för att klara av utmaningarna.
Men om vi kommer till det ytliga med träningen då. Hur ser kroppen ut och hur känns den nu efter all tid på gymmet.
Jag vet inte vad jag förväntade mig mer än att jag önskade mig själv lite rundare rumpa & stoltare hållning.
Det har jag fått. Numer har jag svårt att få plats med rumpa och lår i mina jeans och de sitter lösare över midjemåttet. Den stora överraskningen är dock min ryggtavla. Jag har jobbat på med ett mål om att klara göra pull ups och msukler har kommit på köpet. Ibland tycker jag det är coolt och ibland känner jag mig grov och maskulin. Jag är inte van vid detta och det är oftast dagshumöret som styr blicken på mig själv. Jag har gått upp i vikt sedan jag började träna – ungefär fem kilo. Det är muskelmassa min kropp lagt på sig och jag har också börjat äta mer näringsrik mat för att ge kroppen det den behöver. Jag har märkt att min hud har blivit fastare, celluliter har minskat och min hy i ansiktet känns friskare. Jag har inte lika mycket gaser, magsmärtor, huvudvärk och ledvärk som tidigare. Jag har artros i ryggslutet och låg vaken långa stunder om nätterna med smärta tidigare men det är nästan borta.
Jag känner mig stolt och glad över denna utveckling. Jag känner mig frisk och sund. Jag känner att jag ger min kropp de bästa förutsättningarna för att orka länge och må bra.
Aldrig har jag väl saknat mitt hem eller familj så mycket som när jag ligger ofrivilligt borta på hotell en vecka. Jag är fullt upptagen mellan åtta och fyra om dagarna och funderade länge på om jag skulle pendla hem till Varberg varje dag men alla sa att det var galet så jag har funnit mig i situationen. Men som jag saknar den här vyn just nu när jag når torsdagen och än en gång tar hissen ner med termoskoppen för att hämta kaffe…
Tänk om jag ska ta tag i det där med att byta kulör i detta rum när jag kommer hem. Behöver distrahera min hjärna med ett lagom projekt.
Eller nej. Det ska jag inte alls göra förresten. Mina jobb hopar sig efter denna vecka borta och jag har ägnat tidiga morgnar åt att beta av det jag kan på datorn. På kvällarna är jag för trött så det blir en promenad och sedan somna nästan direkt.
Detta bord skapade min man och jag då vi inte fann ett på marknaden. Vi blev inspirerade av ett kvadratiskt stort bord på Artilleriet men det var ett ganska maffigt underrede i teak och också tänkt att användas som utemöbel. Vi beställde en marmorskiva i måttet vi ville ha och lät en svetsare fixa underredet. Blev både prisvärt och bra. Nu har jag kollat upp om jag ska byta skiva till en grön i marmor under vinterhalvåret och sedan byta tillbaka på vårkanten. Som att istället för att byta gardiner efter säsong så byter jag kulör på skivan.
Men det blir naturligtvis oerhört tungt att bära den här skivan ut och in i garaget två gånger per år. Ska fundera vidare på om det är görbart.
Godmorgon – vad tycker ni om dessa tidiga inläggen på dagen?
Ska inte tråka er med hur sömnen var i natt mer än att jag gick och la mig redan vid åtta så jag har fått mina timmar. Vill såklart tacka för all omtanke och alla tips kring sömnsvårigheter. Ibland beror utmaningarna på vart man befinner sig i livet och på yttre omständigheter och då får man bara gilla läget och göra det bästa av situationen – ta sig igenom det. I mitt fall så har jag varit sjuk en tid och inte kunna träna. Jag har haft hosta, feber och varit sängliggande så det tar ett tag att återhämta sig antar jag. Jag är också mitt uppe i en utmaning med att titta inåt denna vecka och har nog varit/är påverkad av detta även i sömnen. Alla människor bär på sorg och smärta.
Det senaste året har jag pratat mycket om vårt föräldraskap. Jag kunde gjort mer, jag kunde varit bättre, har jag verkligen gett allt? Nu när barnen är stora finns det gott om tid för reflektion.
Jag ältar och ältar och till slut sa min man ifrån på skarpen. -Nu får du sluta! Det du säger är inte sant och om du håller på att mata din osanning så kommer den växa och ta all plats från allt som faktiskt var. Vi var bra!
Vi har gjort det absolut bästa vi kunnat efter våra förutsättningar. Vi har alltid satt barnen främst i alla lägen och valt familjen – du har vänt ut och in på dig själv och jag har aldrig mött någon som kämpat så hårt för sina barn som du. Skärp dig!
I min feed så ser jag massa lyckliga ungar med sina familjer. Duktiga föräldrar med skärmtider och idrottsaktiviteter. Funderar och klankar på mig själv. Jag borde gjort mer….
Men så var jag på jakt efter bilder till ett inlägg och googlade runt i min egen blogg. Och min man har ju rätt – så mycket familjetid tid vi lagt på utflykter, äventyr, kreativitet, spel. Allt syns ju inte på en ytlig blogg såklart men jag blev påmind om att även om jag inte var tränare i fotbollslaget så gjorde vi så mycket roliga och värdefulla saker med barnen.
De här tavlorna vi målade en helg var ju otroliga!
Dessa konstverk likaså. Måste påminna tonåringar hur roligt de tycker det är att skapa med händerna men så kommer jag på mig själv med att det är precis så artonåringen håller på nu. Fast med motorer och bilskärmar. Det bankas, slipas och lackas. Skruvas och fixas.
Alla stunder vid havet.
Dessa minnen är de finaste jag har.
Vad mycket vi fått uppleva tillsammans. Känner mig tacksam. Och så all vardag vi haft. Stunderna runt middagsbordet – samtalen, som vi fortfarande har.
Vill också öva på att sitta i en squat på detta sätt som Igor.
Min minsta. Minns att jag förstorade upp det här fotot och ramade in. Det var kontrasterna med kniven, blombuketten, ansiktsuttrycket och utsikten.
Jag tänker att jag nog gjorde så gott jag kunde ändå. Efter de förutsättningar och kunskaper jag haft. Jag ska sluta elda på min osanning och vara lite mer snäll mot denna lilla mamma. Och föräldraskapet är ju långt ifrån över bara för att barnen bryter sig loss och tränar på att vara självständiga individer. Jag har många fler stunder att göra mitt bästa och finnas där för dem i alla situationer.
När jag ändå googlade runt så fastnade jag för detta inlägg jag skrev november 2018. Lika viktig påminnelse oktober 2024. Håll tillgodo.
”Har tänkt en hel del på hur vi människor går igenom svårigheter och vad vi gör för att klara av att gå upp om morgonen. Det är olika. Människor är olika. Ingen är sämre och ingen är bättre.
Kanske kommer man just inte – upp. Och det är ok. Man kanske behöver medicinsk hjälp och faktiskt vara sängliggande ett bra tag.
Eller så kanske man tar på sig sina mest färgglada kläder, mascaran, tar fram sitt största leende man har och går till jobbet och briljerar. Vi gör alla vad kan för att överleva dagen. Ingen har rätt att döma Dig och du ska aldrig behöva ursäkta dig över hur du hanterar situationer och att du försöker finna glädje i livet även när det är nattsvart.
Man följer olika människor i sociala medier. Individer man gillar, inspireras av och har daglig kontakt med.
Det är dock bara ett fönster, en liten inblick i någon annans verklighet.
Jag försöker så ofta jag kan visa fler färger i paletten – jag tycker det är viktigt i dagens mediebrus att visa mig sårbar och mänsklig. Gå mot strömmen och ifrågasätta normer jag inte känner mig hemma i och berätta om situationer jag tror kan vara till hjälp och tröst för er som läser.
Jag har plockat nedan dialog ur mitt eget kommentarfält från ett par veckor tillbaka- jag tycker dialogen är intressant och att vi alla kan lära oss något ur den.
Läsare 1– Naja, du har ett jättebra liv, svårt att tro på dina ‘mörka’ tider… Uppmärksammshype?
Jag – Intressant kommentar. Säger mycket om vår samtid där vi följer individer på en skärm via sociala medier och tror att vi vet hur de lever sitt liv fast man endast får ta del av en bråkdel. Jag lever ett mycket bra liv, helt rätt. Men precis som alla andra går jag igenom sorger, kriser och andra trauman i livet. Detta är ingen dagbok och jag väljer att lämna vissa delar av mitt liv helt utanför detta utrymme. Jag delar bara det jag tycker är relevant för er läsare och försöker hålla min familjs sorger utanför. Men för att ge dig en liten inblick i hur min senaste tid har varit så kan jag berätta att vårt barn är väldigt sjukt. Han har haft en kritisk period den senaste månaden och vi var nära att förlora honom. Mer än så vill jag inte dela.
Läsare 1 – Hej, förlåt, det var en dum kommentar från min sida! Men, jag har svårt ibland att tro att det är äkta om folk skriver om mörka, tunga tider men vill inte ‘avslöja’ vad det handlar om. Inte att man vill veta detaljer, men om du hade t.ex. skrivit: jag har en tung tid pga av mitt barn är sjuk så är det mer trovärdigt och du ‘avslöjer’ nånting eller berättar i detalj. Det är klart att det inget du måste göra för dina läsare Men om man ser jättefina bilda, galabesök och mkt annat är du svårt att tro/förstå. Själv går jag också genom sorgen pga av min systers död i somras… Hoppas att ditt barn blir frisk igen!!! Förlåt en gång till!
Läsare 2 – Ibland är det lätt att glömma att insidan inte alltid syns på utsidan. Avicii är ett tex ett sådant exempel. Hade han inte delat genom sin dokumentär så hade vi inte förstått alls. Kanske trott att det handlade om drogmissbruk snarare än svår ångest. Han visade att ångest kan plåga oss människor även i ett liv präglat av lyx och rikedom. Och det är inget konstigt med det. Det går inte att köpa lycka.
Läsare 3 – Tänker att alla har vackra saker och företeelser i sitt liv, precis som Kristin, men tar inte riktigt vara på dem under tuffa påfrestningar och perioder, vilket Kristin ändå gör genom sin blogg. Det svåra och lätta/vackra samexisterar hos oss alla så varför kan man inte tro att någon har det svårt trots vackra bilder? Utforska, se, samla och höj upp allt det goda och vackra i ditt liv trots svåra prövningar.
Ibland är det lätt att glömma att insidan inte alltid syns på utsidan. så sant.”
