Innan jag berättar om de senaste förändringarna i min livsstil så känner jag mig manad till triggervarning. Vet inte varför men det känns som om varje gång jag nämner något kring kropp, vikt och kost så vill andra kvinnor gärna tycka till. Men vi är ju olika – vad ni gör lägger jag ingen värdering i utan reflekterar bara över min egen situation.
2023 genomförde jag en stor hälsosatsning och började träna flera dagar i veckan. Det har verkligen gynnat mitt mentala mående och jag har samtidigt byggt en välmående stark kropp. Har gått upp en hel del i vikt eftersom muskler väger en hel del men mått så himla bra över att känna mig stark. Hållningen har blivit bättre, rumpa och lår större, ryggen och axlar bredare men samtidigt har midjemåttet minskat. Jag har varit tudelad till att kroppen förändrats eftersom jag inte kunnat ha vissa kläder längre – har känts lite jobbigt helt ärligt men i det stora hela har jag varit stolt och glad över denna prioritering. De största fördelarna har varit de mentala – att jag mått så otroligt bra och känt mig glad.
En bra kosthållning hade jag redan innan jag började träna – åt ren antiinflammatorisk mat, undvek socker, laktos och gluten. När jag började träna startade jag äta kött igen efter åtta års uppehåll och tillsatte mer protein till mina måltider.
I december märkte jag att jag hade svårt att få till mina rutiner med passen och jag mådde otroligt dåligt mentalt. Dålig kombination. Mycket både på jobbet och en hel del utmaningar i privatlivet. Tror det var här det verkligen gick upp för mig att jag var tvungen att söka hjälp för klimakteriet. Stod i köket med min mans armar om mig och grät över att jag inte ville leva mer. Känslan var att jag inte ville vara kvar och alla skulle må så mycket bättre om jag bara försvann. Jag skulle göra alla en tjänst.
”Nu bokar du tid hos läkare och får ordning på det här!” sa min man bestämt. Sagt och gjort. Fick tid för utredning i februari.
Livet fortsatte. Enormt hög arbetsbelastning i början av januari och många hotellnätter. Noll träning. Februari kom och jag prioriterade vila 100%. Började helt plötsligt bli sugen på semlor och hamburgare som dröp av smält ost och massa tillsatser. Öppnade inte ens min burk med fermenterad kål i kylen utan gick till skafferiet och hämtade åtta digestivekex med ost på istället. Åt chips och glass på vardagen på grund av otroligt sug. Mådde skit såklart och blev också strax liggande med influensa i över två veckor. Orimligt många mackor med marmelad inmundigades i sängen under denna tid… blev även matad med semlor givetvis. Märkte på mig själv att jag hällde upp ett glas äppelljuice istället för att dricka vatten på grund av sötsugen och törstig. Det har jag inte gjort på flera år – har alltid valt vatten.
En förändring i min livsstil helt klart den senaste tiden. Från att ha noll sockersug till att typ tänka på fika varje dag. Och fortfarande ingen träning på grund av en kropp som var för nedsatt.
I februari började jag också min hormonbehandling som visade sig inte passa mig alls. Nu har jag bytt och ska försöka få ordning på det.
Detta har verkligen fått mig må piss – magen är uppsvälld och orolig, hud och hår är livlöst, sömnen är skit och jag har helt gått vilse i mina rutiner. Jag är så negativ och letar fel i allt och alla. Kan känna mig osäker och rädd i mitt arbete där jag oftast har stenkoll på vart jag ska. Katastroftankarna jag känner för barnen är helt oproportionerliga. Jag känner mig förgiftad.
Vart vill jag komma med min lilla historia om att köra in på helt fel väg? Eller köra av vägen ut för ett stup snarare skulle jag kanske beskriva det som….
Jo. Jag är en beroendeperson och mår bäst av goda rutiner.
Om jag inte hade tappat det med kost och fysisk aktivitet hade jag förmodligen tagit mig igenom den här jobbiga perioden på ett bättre sätt.
Så jag menar – när jag säger att jag ska inte vara så hård mot sig själv och unna mig för att det är så jäkla jobbigt – så bör det vara tvärtom. I alla fall för mig.
Jag borde haft inställningen ”nu är det så jobbigt så det är ännu viktigare att du tar hand om din hälsa Kristin” – detta blir min note to self.
Men som sagt. Vad ni gör för att klara jobbiga perioder i livet är helt upp till er.
Nu är det i alla fall jag som ska masa mig tillbaks till gymmet och bli av med detta sötsug. Tillbaks till det som fungerar bäst för mig och förhoppningsvis bli mig själv igen. Orkar jag ens göra en armhävning? Får se.
Jag följer upp givetvis och berättar utvecklingen. Hoppas det kan inspirera andra som också är på villovägar och vill hitta tillbaks igen. stor kram
