Det finns en idé om att livet rör sig i sjuårscykler. Har ni hört talas om det?
Inom populärpsykologi och relationsprat benämns uttrycket ibland som ”the seven-year itch”
Inte som någon exakt vetenskaplig sanning, utan mer som en tanke om att vi med jämna mellanrum når en punkt där vi börjar omvärdera sådant som identitet, arbete, relationer, intressen och vad vi egentligen vill lägga vår tid på. Efter ett antal år kanske något kräver ett nytt val. Ett slags omprövning av själen eller kanske bara ett mer medvetet arbete av hjärnan för att palla fortsätta.
Jag gillar den tanken. För jag tror att vi behöver ifrågasätta våra liv ibland. Annars är det väldigt lätt att stanna kvar i saker bara för att de är trygga, välbekanta och en gång i tiden kändes rätt. Jag drev bolag tillsammans med en partner i sju år. Jag är orimligt tacksam och glad över de åren men efter sju år insåg jag att jag inte kunde fortsätta. Livet hade förändrats för oss båda och jag är fortfarande helt övertygad om att det klokaste vi kunde göra var att dela på oss. Jag kan hitta fler sådana exempel i mitt liv. Framför allt när det kommer till vänskap.
Jag läste ett stycke om vänskap i Mel Robbins bok LET THEM som fastnade hos mig. Hennes utgångspunkt är ungefär att vuxna vänskaper förändras. Människor kommer och går och relationer behöver få röra sig genom olika faser. Vi gör oss själva olyckliga när vi förväntar oss att en vänskap alltid ska fortsätta se ut precis som den en gång gjorde.
En vän hör inte av sig. Bjuder inte med dig. Prioriterar andra. Får barn. Blir förälskad. Flyttar. Byter jobb. Eller befinner sig helt enkelt i en annan fas i livet.
Let them.
Försök inte kontrollera eller jaga. Och tolka inte automatiskt förändringen som att det är något fel på dig eller att den andra personen är en dålig vän. Robbins beskriver vänskap utifrån tre saker som jag verkligen fastnade för – närhet, timing och energi.
Ibland stämmer alla tre och vänskapen är intensiv och nära. Sedan förändras livet och en eller flera av dem försvinner. Det betyder inte att vänskapen var falsk. Det betyder inte heller att någon måste ha gjort fel. Men det stannar inte vid Let Them. Den andra halvan är Let Me.
Låt mig höra av mig när någon dyker upp i mina tankar. Låt mig bjuda in. Låt mig vara förstående. Låt mig känna efter när energin inte längre känns bra. Och låt mig vara öppen för tanken att några av mina allra bästa vänner kanske är människor jag ännu inte har träffat. Det handlar inte om: ”Jaha, skit i dem då.”
Snarare om att släppa kontrollen över vad andra människor gör men ta ansvar för vad man själv bidrar med. Vara generös och initiativtagande utan att kräva ett visst gensvar. Och när människor genom sitt beteende visar var de befinner sig eller vad de prioriterar så ska man låta den informationen vara sann istället för att kämpa emot den.
Det här har stärkt mig mycket eftersom jag har funderat mycket över vänskap det senaste året. Ett bra verktyg helt klart.
Men tillbaka till de där sju åren för jag tror faktiskt att jag befinner mig i en sådan brytpunkt just nu.
Jag har arbetat entusiastiskt och outtröttligt med mitt varumärke i sju år. Men den senaste tiden har jag ibland fått tvinga mig själv upp i sadeln. Och det är svårt när ens arbete inte går på automatik. Mitt arbete kräver kreativitet, idéer, lust och energi. Hela tiden.
Som ni säkert märker tycker jag just nu att det är mycket roligare att sätta mig ner och skriva en lång reflekterande text här på bloggen än att fundera på hur jag ska få fler kunder att köpa mina linnekläder. Och jag har ju ingen chef som säger åt mig att skärpa mig, leverera och visa positivt resultat. Jag är chefen. På gott och ont.
Jag tjänar noll kronor på att skriva om tex vänskap, företagande, diagnoser, ekonomi, föräldraskap och sårbarhet. Snarare kostar de texterna energi eftersom de nästan alltid väcker känslor, diskussioner och meningsskiljaktigheter. Ändå känns de som mest meningsfulla för mig för att jag upplever att jag gör någon sorts skillnad för andra. Att jag bidrar till samtal, reflektion, igenkänning, kunskap och förhoppningsvis lite mer förståelse.
Vad bidrar jag med när jag gör kläder som andra ska köpa…? Jag får dock otroligt mycket fin feedback från kvinnor som uppskattar mitt sätt att tänka kring produktion, hållbarhet, kvalitet och design. Jag vet att det också har ett värde. Men poängen är egentligen en annan. Jag letar med ljus och lykta efter mitt VARFÖR just nu.
Inte nödvändigtvis för att sluta, utan för att kunna välja det igen. För det är just vad det handlar om. Att det som en gång gick av bara farten behöver väljas på nytt. Och kanske väljer man samma sak men på ett annat sätt. Både i äktenskap, arbete och vänskap.
Så jag tänker jobba mig igenom den här fasen steg för steg och se vad som finns på andra sidan. Kanske kommer det en ny sorts erfarenhet och utveckling ur detta. Jag har redan förenklat vårt arbetssätt och skapat betydligt större frihet för mig själv som företagare och kreatör. Kanske ska jag skruva lite till på modellen & hitta ett nytt varför.
Känner ni igen er i det här? Har ni själva upplevt perioder då ni efter många år plötsligt börjat omvärdera arbete, relationer eller sådant som tidigare känts självklart?
