Hej kära ni,
Det är den tjugotredje maj och jag njuter till fullo av vardag med disk och tvätt. Att laga middag till barnen, gå runt kvarteret med hunden och vattna växthuset. Sådana där självklara saker i livet som man bara tar för givet. Det känns som livslyx i min kropp när jag kan lyssna på ljudbok och städa upp i köket samtidigt och sedan krypa ner i sängen och kolla en serie med lillebror.
I år fyllde jag 45 år och det betyder att min äldsta fyller 25 år i år. Tänk att man varit mamma mer än hälften av sitt liv – svindlande tanke.
Min födelsedag blev inga roliga grejer eftersom jag låg i magsjuka. Knappt familjen vågade sig in i rummet där jag låg helt utslagen och olycklig. Därefter blev det inget firande av mig och jag kan ibland känna mig som ett tjurigt och bortskämt barn över att jag gick miste om det. Besviken liksom. Något kunde väl någon hittat på tänker jag ibland och så tänker jag i nästa stund att man får vad man förtjänar och ja, jag är väl inte värd att firas då…. hahaha, ni hör ju! Som ett barn är jag. Vill helst att min födelsedag ska pågå i en vecka och bli uttagen på överraskningar, få genomtänkta presenter och små påhittiga grejer. Lite omtanke liksom. Så löjligt egentligen. Nu är det både Mors dag och bröllopsdag till helgen och vi är bortresta så det blir inget firade av det heller. Får vänta ett helt år till. Snark.
Är det bara jag som känner så här med bemärkelsedagar? Är jag dum i huvudet, bortskämd och löjlig?
Jo, det är jag nog – jag fattar verkligen att det är något som inte står rätt till här. Här är jag inte 45 år och mogen – här är jag definitivt lilla barnet Kristin som fortfarande döper blommorna i trädgården till vackra prinsessnamn, ritar flickor med långt hår och stora ögon med tuschpenna och vill att allt ska vara som i sagornas värld. Skärpning.
Lite gulligt ändå – att lilla Kristin kikar fram.
I vilka situationer kikar barnet i er fram?
Min trädgård blommar för fullt. Vet inte om det är syrenen eller rosen som berusar mig mest med dess otroliga dofter. Skynda njut! Plocka in för guds skull!
Hos @colorelles läste jag :
“Hörde av en granne häromdagen att vår kommun har en karta som visar ödetomter där det är tillåtet att plocka exempelvis syréner och äpplen mm. Värt att kolla upp i andra kommuner också om man inte har trädgård och vill plocka.
Eller fråga någon trädgårdsägare om man får ta. Min erfarenhet är att syréner bara mår bra av plockning.”
Så fint och bra! Kolla upp om du inte har egen trädgård.
Förresten – jag söker en sommarjobbare till min trädgård halva juni. En vuxen människa som har erfarenhet och intresse. Skriv till mig i så fall om ni är intresserade.
Idag ska jag till Göteborg med min vän Marina. Men först ska jag gräva ner mer plantor i min trädgård, jobba och träna. Älskar vardag! Sa jag det?
Vad ska ni hitta på?
Jag känner samma, tycker det är roligt att fira andras födelsedagar och uppskattar att bli firad på min dag. Den är ju samma dag varje år så orsak/ursäkt “jag glömde” eller “det kan vi väl ta en annan dag” osv skär lite i mig, det går att skriva in i almanackan som påminnelse om man inte kommer ihåg “utantill”. Jag behöver inte bli firad med grandiosa presenter, en blomma och tårta räcker långt.
Min exman och jag firade våra 50-årsdagar i NY city och jag fyllde under tiden vi var där. Han hade inte planerat något alls själv den dagen (vi (dvs jag) hade bokat bord på restaurang på kvällen) och jag blev riktigt besviken och ledsen. Ett tråkigt minne från en annars trevlig resa. För mig var ju höjdpunkten min födelsedag den veckan!
Jag blir nog mer och mer att jag tycker att det är viktigt att bli firad ju äldre jag blir. Med 3 barn där jag oftast sköter planering, tvätt o städ känns det som det minsta att begära att få bli lite uppskattad på sin födelsedag lr mors dag. Det behöver inte vara nåt stort men att det ligger lite tanke bakom…
Tror att min man också har tjänster o fysisk beröring som sitt språk vilket inte matchar mitt o därför ofta leder till besvikelse för mig. O kanske vice versa för honom?
Intressant text som slog an! Satt o lipade lite vid morsdagsfikat för att barnen inte slutade bråka o att det såg ut som ett slagfält när jag kom hem… Inte ens på denna dagen liksom.
Åh, är väl inte alls barnsligt att kännas sig ledsen över att man inte kan bli firad, största delen av året fokuserar man ju på att andra ska ha det bra på olika sätt, och då känns det ju lite hopplöst om man inte själv kan få vila i någon annans omtanke ibland…. Tror kanske att vi kvinnor är så himla dåliga på att uttrycka det dock? Som att det vore fult att önska att någon annan ibland tänkte på en och såg till att man har det bra?
Grattis i efterskott i alla fall!
Jag firar aldrig min födelsedag annat än med nån tårta med familjen och nån kompis som kanske hört av sig. För mig är födelsedagen inget speciellt och jag behöver inte alls firas. Vilket känns ganska skönt faktiskt. Men tråkigt att inte bli fotad om du vill det 😊
Ja, så olika man är. Man har väl olika relationer till födelsedagar helt enkelt 🙂
Jag förstår inte det där att bara för att man blir vuxen ska man aldrig få ngt extra? Att födelsedagar och jul är för barn, människor slutar fira för det är inget att fira? 19-åringar får helt plötsligt inte presenter längre för det slutar man med vid 18… Näe, vad trist! Klart man vill fira, att det blev en födelsedag till och att man är med på banan fortfarande. Missade min 40-årsdag pga sorg i familjen och 45 pga pandemi. Yolo som antagligen är helt ute att säga 😅
Nämen, stackare. Så tråkigt! Livet alltså – toppar och dalar.
Liv och död. Vi förlorade en nära familjemedlem två månader innan vår son föddes – det var verkligen att kastas mellan livets känsloregister, lycka och djup sorg.
Minns min mans 40-årsfest som fick ställas in pga pandemin och jag hade redan bjudit in till överraskning och bokat allt…
Hoppas du blir firad i efterhand.
Klart du får bli besviken 🧡 Jag älskar också att fylla år! Firandet får gärna pågå i flera veckor, och jag planerar in vad jag vill ha: både det som är tillsammans med andra och det jag vill göra för mig själv.
Och vad gör det om firandet kommer några veckor eller månader senare…? Hellre det än vänta till nästa år tycker jag 🌟
Hahaha, då är vi lika där ! 🙂
Grattis till dig och självklart ska du firas, även om det blir en annan dag p.g.a. sjukdom. Att få uppmärksamhet, känna att någon av omtänksamhet gör något för dig är kärlek.
Ja, det är nog olika viktigt för olika människor. Jag hade väl fått ställa till med nytt kalas såklart om jag ville bli firad, hahaha – så kan man också se på det. Det går ingen nöd på mig i och för sig – har en himla fin familj och fina vänner som visar sin uppskattning på många olika sätt 🙂