Apropå gårdagens inlägg som handlade om förväntningar och önskningar så har jag tänkt ganska mycket på olika perspektiv de senaste dagarna då jag haft Moa Herngrens bok Syskonfejden i öronen när jag jobbat i trädgården. Jag har slukat både Skilsmässan, Svärmodern och nu senaste Syskonfejden med stor behållning. Moa Herngren är en fena på att porträttera olika perspektiv och jag bad faktiskt min man läsa Skilsmässan efter mig för att det var så galet intressant att följa bådas upplevelse av samma situation och man kunde liksom då förstå bådas agendor så mycket bättre. Det blir en hel del igenkänning och självrannsakan när man läser Moas böcker. Mycket läsvärda och mästerliga romaner om relationers skörhet och om hur de människor vi borde känna allra bäst ibland kan kännas som totala främlingar.

”Moa Herngren skildrar i Skilsmässan än en gång mästerligt de tabun som finns i relationer och de känslor som vi kanske inte pratar om så ofta. Precis som i succéromanen Svärmodern beskriver hon hur situationer kan uppfattas så totalt olika och om hur små händelser i vardagen kan växa till oöverstigliga hinder.”

För visst är vissa känslor tabu – man känner dem men vågar inte yppa för man vet att man känner ”fel”. Som att vara besviken för att inte bli firad som 45 -åring – en helt orimlig och korkad känsla när man granskar den med nyktra ögon.
Men dessa känslor bubblar ju upp ändå – vare sig man vill det eller inte tänker jag. I alla fall hos oss som känner väldigt mycket.
Jag har extremt lätt att känna både glädje, tacksamhet och lycka. Det negativa med detta är att jag har lika lätt för att bli förtvivlad, arg och ledsen. Jag är sällan lagom men kämpar otroligt mycket för att vara det – i alla fall att upplevas som det.

Det här med förväntningar hör också ihop med vad man har för kärlekens språk tänker jag.

Kärlekens fem språk:
1. Bekräftande ord
2. Kvalitetstid
3. Gåvor
4. Tjänster
5. Fysisk beröring

Läs mer om Kärlekens fem språk här. 

Vet du vad ditt språk är? För mig är det kvalitetstid och gåvor. För min man är det tjänster och fysisk beröring. Så om man får oombedd hjälp med att byta vindrutetorkare, städa bilen, fixa med något med siffror eller något annat praktiskt så vet man att det är en handling av kärlek. Men vad man hade uppskattat mest är kanske en spaupplevelse eller en tågresa till Göteborg med en inbokad långlunch och ett museibesök…
Så därför är det ofta sådana grejer jag själv skapar för andra. Men han kanske hade blivit gladare om jag städat garaget?
Är ni med…? Det är ganska intressant när man kikar på det med dessa ögon – lättare att förstå varandra.

Vad har ni för upplevelser kring detta?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Kommentarer till “Förväntningar och perspektiv

  1. Kärleksspråken, men också våra 6 mänskliga behov, är ögonöppnare för mig. Jag har ändrat mitt beteende väldigt mycket gentemot mina vänner, utifrån vad jag förstått att de blir innerligt glada av. Och jag vill ju göra mina vänner glada. Ibland är det ett extra långt sms, istället för mina vanliga snabba och mer funktionella ord. Eller en fin present till min kille, som absolut inte behöver vara något som är tråkigt att ge – utan t.ex. gotländsk pasta från när jag var på Fårö, som han kan laga mat på eftersom han älskar att laga mat (och älskar presenter).

  2. Hej! Jag tycker det är så svårt att ändra mitt beteende i hur man visar kärlek. Jag är så dålig på att ge saker/kärlekens språk-grejer som jag själv inte hade velat ha, det blir alltid att jag ger något som jag själv hade velat få. Detta gäller inte bara gentemot min man. Det är samma gentemot min syskon, mina föräldrar. Fastän att jag nog egentligen vet så kan jag liksom inte med att ge min man en ny högtalare utan ger honom istället en upplevelse eller nån snygg tröja eller så. Om och om igen.
    Han gav i och för sig mig en robotdammsugare så han är fast i samma beteende han. Trevlig helg!