Igår vaknade jag upp med världens ångest och den lämnade mig inte på hela dagen. Idag gick jag upp med ömma skulderblad och en känsla av att jag burit hela världen på mina axlar under alldeles för lång tid.
När jag har ångest så brukar jag ha svårt att andas, det känns som det sitter någon på mitt bröst, en stor fysisk tyngd och hela hjärnan är inställd på fara. Jag har svårt att svälja och har en klump i magen som bara växer. Det känns som jag har gjort något stort fel, skam och maktlöshet tävlar om att få störst utrymme i min kropp. Jag får också tankar som att det är synd om alla som behöver ha med mig att göra. Att de skulle må bättre utan mig och att det egentligen är jag personligen som står bakom all tragik som korsat vår väg under livet. Det är ett helvete. Det är vansinne och min friska hjärnhalva rabblar “det går över, lugn, det går över…”
Oftast springer jag ifrån ångesten och ser till att jag får riktigt mycket jobb att ta tag i så jag slipper känna. Men ibland får jag bara vara i det för det finns inget jag kan sätta i händerna som får det gå över. Som igår – det satt i hela dagen. Jag flöt med.
Egentligen behöver jag inte förklara för er här på bloggen vad som orsakar ångest hos mig – det är naturligtvis individuellt och personligt. Många lever med ångest. Det kan vara ett sjukt barn eller förälder, tidigare trauman eller stress. Det kan vara klimakterie, osunda relationer eller oro i föräldraskapet. Det kan också vara kopplat till psykisk ohälsa. Vi alla har ju som sagt olika svårigheter i livet att deala med oavsett vilket adress man bor på och vilket jobb man får sin lön ifrån.
Ångest som är kronisk och inte går över bör man verkligen söka hjälp för tycker jag. När jag får mina skov så berättar jag det för mina närmsta och då är de beredda på att lyssna på när jag maler en stund i min negativa spiral och sedan försöker de hjälpa mig reda i det rationellt. Ibland säger jag bara att jag inte vill ha kloka råd utan bara vill berätta att jag har ont så de fattar varför jag är låg – och de är okej med det.
När det är riktigt skit och ridån är helt nere så isolerar jag mig och är bara med min man och mina barn, ser på serier, ligger i badkaret och tar långa promenader. Då går det över.
Men som igår. Då gjorde jag bara snälla saker på kvällen efter jobbet. Badade med min man, åt god och ren mat, spelade schack med lillebror, tog på en ansiktsmask och gick och la mig tidigt. Idag har jag försökt vara lika snäll. Försökt att inte döma mig själv för hårt.
This too shall pass.
Så till er som lider av ångest. Ni är inte ensamma. Det finns hjälp att få. Det går över. Berätta för någon så känns det bättre. Rör dig eller bada för att lätta på det värsta trycket.
Stor kram.
Tack🤍
Vet att vi är många, men att se i ord hur någon annan upplever samma hemska mörker tröstar
/Annika
Känner igen mig 💚. I det mesta. Mina ångestutmaningar handlar om sjukdom. Jag går omkring och tror jag är döende pga sjukdom. Kommer i precis som för dig i skov. Senaste 2,5 åren värre än nånsin innan.
Ljus och kärlek till dig och alla
Min ångest är som starkast när sommaren går mot sitt slut. Tycker verkligen de grå månaderna bara är en lång period att härda ut till livet vänder i mars/april. Att ledigheten tar slut och familjen ska in i ekorrhjulet är också ångestframkallande för mig, även om jag snart ser att vi alla mår bra av någorlunda rutiner. Promenader är min medicin när det är lightversion. Men ofta sätter flykt mekanismerna in (byta jobb, flytta) eller vill bara vara själv tills det ebbat ut. Min man är tack och lov hyfsat förstående och tar över roddandet så jag kan försvinna iväg en stund. Vill helst att barnen slipper se…
Tack för att du delar♥️ Känner igen mig, vaknade i morse med ångest light, mer som svidande i bröstet. För några dagar sedan var det värre.. Tryck över bröstet, jobbiga tankar och gråtattacker. Men som du skriver, det går över. Numer vågar jag lita på det.
Stor kram till dig🧡
Ssri hjälper mycket mot min ångest. Tycker min ångest blir värre med åren. Är 38 nu och känner att det är värre än på många år.
Jag har generell ångest och började medicinera för några år sedan. Fick ett helt nytt liv! Så oerhört viktigt att våga söka hjälp och inte uthärda och fixa allt själv. Också viktigt att kunna sätta ord på känslan, precis om du gör så bra.
❤️
Tack för att du berättar. Det hjälper oss att förstå oss själva, och andra. Tack.
Åh, vad bra du skriver och beskriver. Jag drabbas också av ångest emellanåt. Just i sommar har det tagit sig i uttryck att jag bl a känner mig som en fejk. Sen när det går över så hittar jag mitt vanliga jag igen. Men det är ju tokjobbigt när det pågår. Försöker med andningsövningar och att välkomna ångesten (även om det tar emot). Då brukar den klinga av lite. Den här sommaren känns det som att det som man sa förr att “kroppsvätskorna” inte är i balans. Tycker inte att jag haft något speciellt att oroa mig för eller liknande, men ändå så är det “hela-havet-stormar” i kroppen.
Tacksam för att du och andra läsare delar, då känner jag mig inte så ensam. 🙂
All kärlek till er alla!
Min svägerska tillika leg.psykolog brukar säga ”nä nu behöver jag umgås med min ångest” och så går hon iväg och gör något enkelt i tystnad. Tar ett bad utan distraktioner, stirrar ut från en stubbe etc. Att möta istället för att fly känslan. Visa hjärnan att det lurar ingen tiger bakom hörnet.
Tack, tack, tack, tack!! Och du – DU är inte ensam!
Jag har också ångest. Min kommer på natten. Numer kan jag hantera den hyfsat men ibland blir det bara för mycket. Jag har också en morgon sorg. Går ofta över efter
en stund men det är så tråkigt att vakna och känna sig ledsen.
Åh delade samma känsla igår. Ville bara krypa in i mitt skal o vara ifred. Tyvärr gick inte det på grund av massor av åtaganden. Det var som tortyr att genomlida alla sociala sammanhang men det gick. Idag ska jag bara ta hand om min sköra söndervärkta själ. ❤️
Hög igenkänning❤️
Jag lever också med ångest som kommer och går, vissa dagar eller stunder ❤️ Precis som du har jag kommit så långt nu att jag känner igen det och har verktyg att hantera det med, men fortfarande jobbigt för mig och min familj som det tyvärr går ut över ibland i form av dåligt tålamod. Har en fin man som stöttar och hjälper ❤️
När man vill riva ur dig själv ur sig själv… liksom
Så bra beskrivning 🙏
❤