Författare: Kristin Krickelin

Jag slipar, river, rollar, penslar och funderar på vad fasen jag håller på med. Haha!
Det är helt otroligt att jag inte förstår omfattningen av alla projekt jag tar mig an. På gott och ont kan man säga för hade jag begripit så hade jag då varken köpt ett hus i Frankrike, drivit företag, skaffat tre barn eller tackat ja till alla spännande utmaningar jag får i mitt arbete. Äsch det gör jag på en eftermiddag tänker jag och så visar det sig vara jättekomplext och behöver minst en veckas arbete.

Samma här kan man säga. Att måla tre rum, dess tak och en hel korridor samt hall med över fyra meter i i takhöjd och alla snickerier. En baggis sa jag och åkte ner hit. Hinner säkert träna varje dag, redigera 100o foton, ha fyra videosamtal och fota hela kollektionen på mig själv samtidigt också.

Men så var det ju dessa ställen där elementen suttit som måste spacklas och slipas.

Mer än på ett ställa om man säger så – har skruvat ner så mycket konstiga grejer från väggarna nu.

Och tapet att riva ner. Massa hål i väggar, märkliga sladdar och där var det visst sprickor och är det inte helt fuktskadat här förresten…?

Här gäller det att ha ångan uppe, en riktigt bra bok i öronen och känna njutet med skapandet av vackra rum. Jag älskar detta!
Ska bara få lite flyt. Den här tapeten har ställt till det och slipdammet ligger tjockt över hemmet, vårt värmessystem verkar bara funka ibland och det går inte längre spola på toa.

Så jag måste nog ta tag i ett ett lätt projekt. I detta rum krävs knappast inget förarbete alls så jag borde rolla det och känna mig lite lyckad. Sedan kan jag ta tag i det tråkiga med spackel, hål och tapet igen. Eller vad tycker ni?

Hur är ni?
Som mig och ångar på med projekt som är övermäktiga för att man tror det är lättplätt ?
Eller svårt att får tummen ur för man tror man inte klarar projekt då de känns övermäktiga?

Kan inte bestämma mig för vad som är värst. Är dock lite tacksam över att jag bara gör och tänker sedan – får helt klart mer gjort än många andra.

En toaselfie på jobbet.
Det är den sextonde november, regnet öser ner över min hemstad och jag tror nog faktiskt aldrig det blir ljust idag. Jag sitter i soffan på mitt arbete med en stor klump i magen. För nu har det verkligen kört ihop sig på alla håll och kanter och jag har ingen att skylla på mer än mig själv. Jo, det skulle vara det förbannade vädret då. För hade det inte regnat hela dagen så skulle jag löst detta. Det hade varit tungt med det hade gått.

Låt mig ge er lite kontext. Denna vecka har jag pusslat med dagar och timmar. Vår vinterkollektion ska lanseras nästa helg och jag åker till Frankrike imorgon. Kläderna för fotografering kom igår och modellen kunde endast arbeta lördagen. Under lördagar har vi öppet i vår butik och kan inte använda den som fotostudio. Så därför tänker jag fota här fram till tio och sedan åka ner till fästningen för att fota utomhus. Men nu är det storm, regn och kallt. Det kommer inte gå. Och jag har legat på knä i min hall och lönlöst letat efter ett par röda skor jag skulle använda idag. Jag har ingen personal heller. Alla måste arbeta i butiken så jag har ingen som hjälper mig på fotograferingen. Det här är verkligen inte bra och det är sällan jag känner så här men den här gången har jag verkligen satt mig i skiten. Jag har så mycket pengar, tid och energi nerlagt i den här kollektionen. Och så slarvar jag bara bort det här sista viktiga. Kampanjfoton. Så dumt. Känner mig som en idiot.

Modellen är här om en kvart och jag känner mig lite uppgiven över mig själv och min riktigt dåliga planering. Jag tänkte att jag ville berätta det. Det är så ofta man ser hur allt bara ser så bra ut och att man hinner allt hela tiden men så är det ju inte. Jag ställer till det och får städa upp efter mig själv ideligen.

Kom ihåg den här bakgrunden när jag visar er bilderna och resultatet nästa vecka. För vet ni. Jag är säker på att det kommer bli bra ändå – man trollar med knäna och skapar efter förutsättningarna. Det kommer verkligen inte bli så bra som det hade kunna bli men gott nog. Jag har en duktig modell och min kamera är grym – jag kan det här med ljus och bara vi har med oss varmt te och soppa så ska vi beta oss igenom den här fina vinterkollektionen ihop. Man får ställa sig lite under tak. Kanska jag får ta med ett paraply… Men hur ska jag hålla paraply och kamera samtidigt…? Hahaha. Jag som har varit med i stora fotograferingar med mängder av människor inblandade både gapskrattar och fnyser år mig själv just nu. Vem tror jag att jag är. Vilket skämt va!

Men vet ni. Nu gör jag det här. Kaffe, laddad kamera, lite positivitet och en önskan om något form av uppehåll under dagen så jag kan fota mot den roströda väggen som jag planaret från början. Wish me luck.

Detta är foton på några av proverna inför vinterkollektionen. vad tycker ni?