Bloggar från bilen…

Sitter i passagerarsätet på min bil och repeterar inför helgens event. Min mamma kör och hon nickar och låtsas att hon hänger med i resonemanget jag för. Hon pratar om att jag måste fylla på spolarvärska och boka service på bilen då displayen larmar om det var femte minut. Antar jag har blivit så van vid att se den blinka och tänker helt bort det…
Vi är på väg till ett jobb jag ska göra med Marimekko i Göteborg och här på bilden ser du sista rycket bland packning, presentationer och mailande.

Jag skulle så gärna vilja posta ett annat inlägg jag snart är klar med. Under en veckas tid har nämligen två helt oberoende vänner kontaktat mig och frågat hur de ska gå tillväga då de hjälper en kvinna fly från en våldsam man. Vad behöver man tänka på?
Så himla viktigt att bredda kunskapen så att fler får stöd och hjälp.

Jag ska berätta om mina egna erfarenheter här och dela den kunskap jag har i ämnet så snart jag kan. Under tiden så undrar jag om ni har några erfarneheter kring detta? Kan vi hjälpa varandra här?

Tack på förhand. kram

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Kommentarer till “Bloggar från bilen…

  1. Halloj!
    Brukar inte kommentera men tyckte det var tråkigt med nedanstående kommentar. Vill bara säga att vi är flera som vet (utan ens känna dig) att du gör mer utanför skärmen än på skärmen. Häromdagen var du tex tydlig med just det, att det som skrivs på social medier är bara en vald inblick i era liv medans mycket lämnas utanför. Det är smärtsamt att bli påhoppad på nätet, speciellt i en sån viktigt fråga som du även har brutalt egen erfarenhet utav. Jag hoppas du kan landa, skaka av dig kommentaren inom sin tid, och veta att du GÖR skillnad, på nätet och utanför! Jag älskar initiativet ettmjukarevarberg och hade jag bott närmare hade jag definitiv kommit.
    Kram

    1. Tusen tack för ditt avtryck. klart det blir extra jobbigt att bli ifrågasatt då man verjkligen brinner för frågan. Annars brukar jag vara riktigt bra på att låta åsiktspekpinnar rinna av mig i detta arbete.
      Ett Mjukare Varberg har i skrivande stund inspirerat inte mindre än nio andra kommuner – hoppas det finns i dina trakter, Annars kanske du vill ta stafettpinnen? Vi har bra tips hur man startar liknande projekt in sin hemstad poå vår hemsida ettmjukarevarberg.se

      kram

  2. Det bästa rådet jag kan ge dig just nu är att inte skriva ut det på en stor blogg och riskera hennes välmående och liv.

    Är det såhär människor är nu, obetänksamma och bryr sig mest om kommentarer till sin blogg? Jäkla trams!

    Hälsning en som varit i din väns situation och som absolut inte skulle ha uppskattat ditt tilltag. Tack och adjö till denna blogg.

    1. Hej Anna,
      om du varit i en utsatt situation själv förstår jag att du reagerar när du läser ett sådant här inlägg.
      Kristin skriver att det är vänner som frågar för att de undrar om personer de känner. Alltså inte vännerna själva, och dessutom med största sannolikhet personer som inte har någon koppling till Kristin eller denna blogg.

      Att öka kunskapen om utsatthet för våld och våga diskutera det – både ute i samhället och online – är en förutsättning för att fler utsatta ska förstå att det finns stöd att få, och att ingen person förtjänar att leva med våld.
      Att som bloggare lyfta de här frågorna, fast det kan missuppfattas, fast det är känsligt, fast det är svårt att prata om, tycker jag är ett fantastiskt initiativ. Kanske hade även du haft nytta av en praktisk lista eller att få information på ett ställe där det vanligtvis inte skrevs om annat. Det kan vara nyckeln till att nå en kvinna ute i Sverige som behöver läsa detta.

    2. Jäkla trams! Tack och adjö!

      Du har inte läst mitt inlägg alls om du drar slutsatsen att jag på något sätt skulle riskera någons välmående och liv. Jag använder min kanal för att bredda kunskapen kring kvinnomisshandel. Du ska skämmas för att du går in här och skriver detta till mig. Höjden av obetänksamhet.
      /Hälsning från en som varit på flykt själv

    3. Hej Anna! Där var du väldigt snabb med att döma. Tror du verkligen att Kristin skulle beskriva de konkreta situationerna med detaljer och därmed utsätta någon för fara?
      Eller vet du innerst inne att hon inte skulle göra det och du bara vill få utlopp för din negativitet?
      Hälsning från en som är tacksam för Kristins engagemang som går långt utanför den här bloggen.

      1. Jag har definitivt inget att skämmas för, om du verkligen vill belysa ämnet går det utmärkt att göra det utan att använda någon annans pågående elände och misär, dessutom utan personens vetskap.

        Vad vet du om att hon inte läser din blogg och förstår att det är henne du syftar på, ja kanske t. o. m. mår dåligt av det?! Tänk längre än näsan räcker. Engagemang, jättefint men någon gräns får det väl ändå finnas?

        Om du har flytt kan du säkert komma med tips och råd utan att blanda in en kvinna som inte alls gett sitt medgivande till att du indirekt basunerar ut hennes försök att lämna ett kräk för x antal 1000 människor.

        Negativ, nej, medveten JA.

        1. Och du och till alla andra med engagemang på bloggar, instagram och dylikt:

          Istället för att vara god på internet i dessa frågor varför inte åka och hämta den misshandlade kvinnan och låta henne landa ett tag i ert hem och stötta henne i att göra en polisanmälan?

          DET tycker jag är ett j–ligt bra råd till skillnad från en emoji på Facebook och annat crap jag sett när dessa frågor kommer på tal.

          1. Anna, du valde helt fel person att kasta din frustration på!!
            Nästa gång du går in på någons blogg och beter dig som du gjorde här- kolla vad bloggaren GÖR utanför bloggen.
            Jag är så trött på människor som du, som tack vore internet- anonymiteten kan fritt attackera vem de vill. Gå med din frustration och aggression någon annanstans!

          2. Missade Magdalenas svar, möjligtvis kan jag inte veta allt om en bloggare och vad hen gör (jag lusläser inte och bryr mig faktiskt inte om vissa inlägg, fotografier på någons frukost intresserar mig föga). Möjligtvis var jag också för snabb att hoppa till slutsatser och läste inte inlägget ordentligt.

            Du har dock rätt i att jag både är frustrerad och arg och det skäms jag inte ett dugg över, däremot försöker jag omvandla det till något positivt varje dag och jag har inte ett behov av att skylta med det på sociala medier. Till skillnad från *styrkekramar*-människor har jag engagerat mig i orättvisor många gånger samtidigt som jag haft mitt eget att bära.

            Det är också rätt lustigt att läsa “socialtjänsten, kvinnojour och m.m.” Tror folk helt allvarligt att det bara är att knalla in på socialtjänsten och få en plats på en kvinnojour om man är våldsutsatt? Löjligt provocerande i sådana fall. Newsflash- så ser det INTE ut i verkligheten. Långtifrån. I många fall får utsatta kvinnor nöja sig med “det är snart din tur, vänligen vänta” på kvinnofridslinjen, om de ens kommer fram.

            Så ja, du har rätt. Jag är arg och inte bara för våldsutsatta kvinnors skull. Väljer att ta det som en komplimang.

            Och det får avsluta mina inlägg här.

        2. Anna –
          läser du vad jag skrivit i mitt inlägg i huvudtaget?
          Jag skriver att två olika vänner bett om råd kring hur de hjälper kvinnor i nöd. Jag har inte hängt ut någon kvinna och dess situation.
          Det är tusentals kvinnor i Sverige som behöver hjälp att lämna våldsamma män just nu – och för din vetskap så har jag jobbat aktivt med dessa frågor i flera år.

          Min plan var att berätta om mina egna erfarenheter kring min egna flytt till ett skyddat boende och sedan punkta ner vad det är bra att tänka på då man lämnar eller hur man kan hjälpa.

          Alltså jag vet inte ens vad jag ska skriva – du är otroligt elak mot mig – jag tappar hakan över hur du tilltalar mig här i mitt forum.
          Mitt största mål i livet är att stötta utsatta kvinnor och jobba aktivt för pojkar växer upp till mjuka män. Vi (ettmjukarevarberg.se) jobbar aktivt ihop med Ungdomsjouren i Varberg och har föreläsningar i ämnet.
          På grund av att jag pratar om detta stigmatiserande ämne i mina kanaler så vänder sig människor sig till mig då de behöver hjälp och råd i detta ämne.
          Detta kan jag inte se annat än positivt – vi har uppenbarligen helt olika syn på saker och ting.
          Jag sätter punkt här och vill inte höra något mer från dig.

          1. Jättefint skrivet, verkligen men med min erfarenhet och efter att ha träffat x antal utsatta kvinnor så hoppar jag nästan direkt till tanken att det är mer tomma ord och yta på sociala medier. Den utsatta kvinnan (menar generellt) får klara sig själv utifrån vad jag sett och precis som Sandra Beijer en gång skrev så värderas vi kvinnor framförallt efter vårt utseende och relationer vilket slår extra hårt mot våldsutsatta.

            Blev uppriktigt förbannad när jag följde alla turer i sociala medier angående Josefin (ainbusk) och hur hjärtan delades åt höger och vänster. Det är så himla enkelt att skriva några rader om att nu är det nog på instagram och sen känna att “nu har jag gjort mitt”. Det är även ett godhetsknarkande utan dess like, vad hände med den verkliga respekten för den utsatta (talar nu inte enbart om våldsutsatta kvinnor utan om brottsoffer i största allmänhet).

            Om det inte förevigas med en post på instagram verkar det inte räknas och det är en slaskhink för diverse *styrkekramar*- människor som inte lyfter ett finger i verkligheten.

            Jag är ledsen att du fick ta min frustration och mina dåliga erfarenheter, jag tror du är verkligt engagerad men all den här “nu ska det bli förändring” och som sedan inte blir något mer än emojisar på sociala medier gör mig otroligt trött och uppretad.

            Mobilisera kvinnor, stå upp för era medsystrar och mot dem j–la kräken som begränsar vårt livsutrymme, inte bara på instagram!

  3. Jag jobbar med denna frågan inom socialtjänsten och tänker att om det är så att dessa kvinnor har bestämt sig eller nästan har bestämt sig så finns det konkreta saker att göra.
    – packa en väska redan nu som du kan ha gömd någonstans om läget blir kritiskt då kan du snabbt komma iväg men ändå få med dig lite tillhörigheter
    – ha ordning på pass och legitimation
    -ordna med ny telefon och bank-id så du snabbt kan göra dig av med din gamla alternativt stänga av alla platstjänster och byta iPhone-id
    – kontakta socialtjänsten, de kan hjälpa till med skyddat boende och sekretessmarkering om det krävs samt vara ett stöd i uppbrottsprocessen. Det går att kontakta soc innan man har bestämt sig, få hjälp att göra upp en plan om situationen inte är akut för dagen. Här finns även hjälp att få om det finns gemensamma barn.
    – fundera över att ta kontakt med läkare för sjukskrivning för att inte bli hittad på jobbet.

    Kommer säkert komma på fler saker men kan fylla på senare

    1. Hej!
      Jobbar också inom socialtjänsten, mycket bra lista du har fått ihop! Vill egentligen bara lägga till att man även kan ta kontakt med socialjouren där man bor, om det är svårt att ta kontakt med socialkontoret under kontorstid. Det kan ju vara det beroende på ens egna eller partnerns arbetstider, man kanske är övervakad/kontrollerad mm.

    2. Åh, kom på en sak som ofta kan orsaka problem för kvinnor som flyr. Förbered kontakt- och kunduppgifter till el/teleföretag mm som man står på abonnemangen för, så att man kan avsluta dem efter att man tagit sig undan. Så det inte fortsätter ramla in räkningar som man inte får kännedom om.
      Och om det finns husdjur i familjen så kan det vara gott att veta att det dels finns skyddade boenden som man kan ta med sig husdjur till, dels finns ”familjehem” till djur där de kan vara tills kvinnan och ev barn har hunnit komma till ett nytt eget boende. Socialtjänsten har koll på hur detta kan hanteras.

      1. Det finns också en organisation som heter VOOV, som hjälper att omplacera husdjur i jourhem medan kvinnan har skyddsboende, och tills kvinnan får möjlighet att återförenas med sitt djur. Många boenden, enligt VOOV, tar inte emot husdjur vilket gör att vissa kvinnor stannar kvar. Ett till tips!

  4. Hej! Att fly hals över huvud….att springa för sitt liv….. att gömma sig….. att alltid titta över sin axel…. att gråta när hans dödsannons var i GP, att leta upp hans grav och vara rädd att han gömmer sig bakom ett träd, för att hoppa fram och att hans död var påhittad, för att locka fram mig…. för att döda mig… En dag skulle jag vilja komma in till er butik och säga det här har hänt mig, för ingen annan vet eller orkar lyssna… för det var ju länge sedan… . Kram !

    1. Du får gärna maila mig hela din historia om du vill – jag orkar lyssna och läsa. jag kommer inte dela den med någon.
      Ibland är det viktigt att få berätta, dela det med någon – även fast det gått så många år. kram till dig

      1. Jätte bra att du tänker skriva om hur man kan hjälpa någon. Det har jag funderat på många gånger då du samtalat om detta ”ämne” (känns lite kallt att kalla det för ämne, men kommer på något bättre i skrivandets stund).

        (Jag tror Anna som kommenterade måste ha missuppfattat vad du skrev Kristin. för jag förstod absolut att du pratade om hur man kan hjälpa en vän generellt, inte om en speciell person. Trist att bli påhoppad för ett missförstånd. )

    2. Marie💛De varmaste ,mjukaste o finaste kramarna på dig🙏Berätta o skriv,gör vad du kan för att frigöra sig från smärtan.
      Finns det Ngn kvinnogrupp på din ort?Ngn samtalsgrupp genom soc?Varmt lycka till🙋