Bokcirkeln har varit vilande ett tag på grund av hög arbetsbelastning men nu kickar vi igång den igen. Så sugen på detta! Har längtat efter att läsa.
Vi kickar igång med en riktig godbit som jag gått och väntat på. Har följt Andrev Walden ett tag på sociala medier efter jag föll pladask för hans välskrivna krönikor i DN. När jag sedan hörde Alex Schulman prata om boken i deras podd så kunde jag inte ens bärga mig till att vänta på en digital beställning utan jag rusade rakt ut i bokhandeln och roffade glupskt åt mig ett exemplar.
”En gång hade jag sju pappor på sju år. Det här är berättelsen om de åren. Om något låter påhittat kan du vara säker på att det är sant.”
Julen 1983 skakas en villa i skogarna utanför Norrköping av ett våldsamt bråk och en hemlighet trillar ut ur en mamma. En pojke som heter Andrev får veta att hans pappa inte är hans pappa. Den riktiga bor i ett land långt bort och har hår ner till axlarna. Som en indian, säger mamman och tecknar mot armbågen för att pojken ska förstå. Det brusar i pojken för det är det bästa han har hört. Det känns som att han är pojken i en bok om en pojke som får veta att hans pappa är kung i ett magiskt land och att en ande ska komma för att ta med honom dit. Men det kommer inga andar, bara nya pappor som inte är hans.
Andrev Walden romandebuterar med en vild berättelse om att växa upp i spillrorna av 68-rörelsen, om mammor som står under köksfläkten och säger jävla karlar, om hur kärlek börjar och slutar, om en skalperad hamster, om den långa skuggan av ett mirakel men framför allt om män.
Jag har redan börjat bläddra bland sidorna. Så löp och köp eller klicka hem, finns den förresten som ljudbok? Vi snackar sedan om boken om ett par veckor. Visst?
Ja, vad kul! Hörde Alex Schulman läsa några rader högt ur denna och blev helt tagen (precis som han) av verkshöjden i själva texthantverket. Jag trooor att jag kommer tycka att det är en perfekt mix av svart humor och halvtorr underfundig skärpa. Och jag tror att han ror iland en berättelse med mycket sorg utan att snava ner i martyrskap. Skickligt som fan tror jag det är, kanske lite lite lite för skickligt för min personliga smak. Det finns en ekvationer lösa för varje berättelse och ibland är författaren smart nog att faktiskt lösa den. Det jag beundrar hos författare är att de allra flesta skriver sina böcker fast de inte hittar svaret på ekvationen. Modet som krävs för det; Det blir nästan svinbra. Nästan klart. Nästan realistiskt. Nästan relaterbart. Och då bussar man som läsare på det sista: man relaterar till karaktärer som man nästan känner igen sig i osv. Men då och då har nån smart rackare liksom genomskådat formeln. Då blir det perfekt. Och fast man borde jubla så infinner sig nån sorts tomhet efteråt. Att här behövdes inte jag. Här var det för enkelt serverat att få känna mig smart, för tydligt mellan raderna. För behagligt. För kul. Kan det vara det? Jag vet inte men jag gillar den där skribenten och var gjord det sen innan ”alla” visste vem han var. Jag vet att han är en av få som kan tänkas ha knäckt koden till sin story. Och jag är rädd att det blir … för smart. För snyggt. Vilken urbota dum rädsla att ha. För nu när jag skrivit denna kommentar inser jag att den där skribenten är för smart för att skriva för smart. Hatten av i förskott jag kommer älska boken. Precis som alla andra. Han är så smart att han kommer ha gjort den nästan perfekt men bara nästan.
Den kommer ut 1 sep som ljudbok och läsbok på Storytel. Så får vänta lite. Tack för tipset!