Sorry. Är i en svacka.
Såg senaste Kalla Fakta där redaktionen granskar bristerna inom psykiatrin och missbrukarvården och grävde ner mig ett tag, sörjde och grät i några dagar. Det finns så mycket att skriva och prata om kring detta.

Citerar läkaren som blir intervjuad i programmet.
– Problemet är allvarligt för att vi missar att ge rätt hjälp till en grupp människor som är mycket svårt sjuka.
Vad leder det till?
-Sjukdomen leder till elände, social utslagning, det leder till att man hamnar på gatan, det leder till kroppsskador, skallskador, det leder till allsköns sjuklighet och självmord, det leder till död. Olycksfall.
Vad behöver förändras?
– Dels så behöver man ha en attitydsförändring till att det här är inte människor som ska skylla sig själva. Det här är människor som är svårt sjuka.
Hur viktigt och akut är detta?
– Jag skulle vilja säga att det är kroniskt akut, det är inget nytt problem. Denna problematik har jag sett de senaste trettio åren.

 

Kommentarer till “Bristerna inom psykiatrin och missbrukarvården

  1. Jag känner igen uppgivenheten, sorgen i detta. Tack och lov går jag på socionomprogrammet och får ändå lite hopp om att det går att förändra längs vägen. Annars vet jag nog inte om jag hade klarat av den här världen längre. Så hemskt vad som händer människor pga fördomar och ovilja att ta ansvar och se utsattheten. Tack för att du lyfter upp detta!

  2. Jag såg också avsnittet av kalla fakta, och jag ser detta på nära håll då jag själv jobbar inom sjukvården. Blev lika som du drabbad av detta avsnittet. Att vi inte kommit längre är en stor sorg. Kommer aldrig sluta kämpa för att människor med missbruksproblem/psykisk ohälsa inte ska få bli släppta hem för tidigt från sjukhuset, även fast det inte är upp till mig..

    Kan varmt rekommendera filmen ”Beautiful Boy”, att det inte spelar någon roll hur lite eller stort skyddsnät människor har. Missbruk kan drabba vem som helst. Den borde alla se, speciellt politiker.

  3. Det är politikerna(mest!!!) och samhällets attityder som måste förändras NU!
    Titta på Norge eller om det var Danmark, jag kommer inte ihåg, de har drastiskt ändrat på insatser och stöd i missbrukarvården, det är uppsökande verksamhet och att inställningen är att det är svårt sjuka människor som behöver vård, behandling och mycket stöd på vägen till ett tillfrisknande.
    Tyvärr ligger Sverige långt efter, det är många liv som går till spillo, helt i onödan.
    Det alldeles för lång tid till behandling osv. Min dotter fick ”bara”vänta i ca 4 veckor, sen fick hon fick hon åka till Nordens bästa behandlingshem tack vare en mycket klok och mänsklig socialsekreterare. Snart är hon nykter narkoman i två år, jag är glad för hennes skull för varje vecka som går. Det är en förrädisk sjukdom som varar livet ut.

    1. Tack Charlotta🙏Vad fint att läsa!
      Vill du skriva vad för typ av behandlingshem det är o var det ligger?
      Fin helg till dig🙋

      1. Korpberget behandlingshem. Det enda som är just inriktat för kvinnor. Nolltolerans med återfall/fusk osv då åker man ut. Vilket är bra för de som är kvar till ett tillfrisknade.
        Ha en fin helg du med.

    2. En stor brist är att vårt system saknar förmåga att fånga upp människor i de korta stunder som de har motivation att göra en behandling. Det tog ett helt år innan min syster fick åka iväg på behandling, först skulle hon bevisa att hon klarade av att bo på lågtröskelboenden, komma på möten osv. Helt omänskligt att begära det av en person djupt inne i ett heroinmissbruk. Hon hamnade hela tiden tillbaka på ruta ett och missbruket bara eskalerade. Hon var kliniskt död tre gånger efter överdoser. Förlorade precis allt, hem, barn, sin fysiska och psykiska hälsa. Men skulle ändå ”bevisa” att hon klarade av saker hon inte hade förmåga till just då innan hon kunde få gå in i en behandling. Fruktansvärt att stå på sidan och se på, och då är ändå jag och vår mamma belästa på ämnet och vet hur vi ska prata med och kräva saker av socialtjänsten och andra myndigheter.
      I alla fall, min syster åkte iväg till ett fantastiskt behandlingshem till slut, och har snart varit drogfri i ett år. Det är vi glada och tacksamma för såklart.

  4. Ja vad ska man säga? Tycker där finns många stora brister. Min man gick i väggen för några år sen och mådde riktig dåligt. Han ville inte prata i terapin med en tjej och vad fick han? En ung tjej som var även lite rädd och sa till en sjävlmordstänkande man: du måste se livet mer positivt … har tyvärr inga lösningar. För det behövs mycket mer av allt. Mer platser, mer personal, mer pengar, mer förståelse, mer empati, mer medmänsklighet … hoppas tänkande förändrar sig och det blir bättre nån dag

  5. Jag har alltid trott mer på tex Stockholm Stadsmissions väg. Att ge någon en bostad för att sedan sakta kunna gå den långa väg som leder till ett friskare liv. Vem orkar bli ”ren” (som om man vore smutsig annars!?, men i brist på bättre uttryck) på egen hand och fortsätta vara det när man fortfarande måste sova ute, frysa, hungra. Fruktansvärt. Har man ”turen” att leva med missbruk så är det ju kommunen som ska se till den delen, och länet ska ta hand om de psykiatriska – två helt olika instanser – som tyvärr inte alltid är särskilt bra på att samarbeta. Har en nära anhörig som var på väg ner i ett så djupt hål att vi många gånger undrade om han skulle överleva. Men idag 12 år senare är han fri. Och har varit fri sedan dess. Men det är inte alla som har familj som vill eller orkar skjutsa en mellan kommun och län, mellan kissprovtagningar och adhd-utredning. Som har någon som stöttar 24/7, som hjälper en med Kronofogdskulder. Och jag önskar verkligen alla hade det. Att ingen skulle vara ensam. Men kanske är det också så att om ingen skulle vara ensam så skulle kanske inte missbrukssjukdomen finnas på sätt.

    1. Vad fint och trösterikt att läsa!
      Alla i samhället skulle ”tjäna” på en attitydförändring!Dessa våra kära som balanserar på kanten!Vi måste hjälpa dem.
      Samarbeta,älska,förstå!
      Inte förakta

  6. Det är gräsligt. Jag såg att man utarbetat en ny metod för uppföljning av allvarliga självmordsförsök. Att faktiskt prata om varför patienten ville dö.
    Jag är själv psykolog-jobbar på BUP- o tänker då…”Men vad ska man annars prata om.”
    Psykiatrin formas som något medicinskt-men människans hjärta o själ kan aldrig vara medicinsk.
    Såå…alla inom psykiatrin resonerar inte som den där läkaren. Men själva organisationen gör det nog ofta svårjobbat på många ställen – när relationen, som är så oändligt viktig- inte lyfts fram som en läkande faktor-utan man stirrar sig blind på symtom, symptom, symtom. Och vill ha ”flöde” och processer istället för att låta människan läka i sin takt.
    Det har litet grand blivit att patienterna är till för psykiatrin o inte tvärtom. Ett enormt problem med NPM-New Public Management.-när man formar en organisation efter fabriksmodell. Fast produktionen handlar om människor o inte bilar. Det är utmanande för personalen som jobbar.

  7. Sen behövs ett helhets tänk känner jag. Där både fysisk o psyket hänger ihop. Inte som idag en massa stuprör som gör sitt utan att se vad den andre gör. Hela personen ska ju få rätt hjälp utifrån sina förutsättningar.

    Träffade en läkare som en gång sa: vi behöver tänka kropp,själ o ande. Lider en del så lider hela personen.

    Så klokt ord jag bär med mig.

    Tack för du skriver om detta ämne!

Kommentarer stängda