Igår deltog jag i ett samtal om jämställdhet och våld i nära relationer i samband med Internationella kvinnodagen, som uppmärksammas idag den 8 mars. Jag var inbjuden för att berätta om mina egna erfarenheter av våld. I panelen satt politiker från flera partier och både Kvinnojouren och Ungdomsjouren deltog.
När jag var liten drömde jag om att bli författare eller att arbeta i butik och slå in vackra paket. Jag älskade att försvinna in i böcker och att skapa fint runt mig. Berättandet har alltid funnits där och på sätt och vis lever jag min barndomsdröm idag. Jag arbetar som storyteller i olika format och driver mitt eget varumärke med en liten butik, där jag slår in ett och annat fint paket.
Eftersom skrivandet kom naturligt för mig har jag högar av dagböcker från uppväxten. Ibland har jag tänkt att jag borde bränna dem, som en ritual för att lämna historien bakom mig och rikta blicken framåt. Men jag har inte gjort det.
Jag slutade skriva dagbok sommaren mellan nian och gymnasiet. Jag blev kär i en kille som var fem år äldre. Han tvingade mig att visa mina dagböcker och rev ut sidorna där jag skrivit om mina barndomsförälskelser.
Det var sommaren 1995 & jag hade träffat min första riktiga pojkvän. Jag visste egentligen inte hur en relation skulle vara. Jag tänkte mest att det var jag som gjorde fel eftersom jag gång på gång verkade väcka ett raseri hos honom.
Att berätta om det idag är en del av varför dagar som den här fortfarande behövs. För varje berättelse som delas blir det svårare för våldet att fortsätta i tystnad.
Det är egentligen inte något jag brukar göra, att föreläsa om det privata och sårbara. När jag föreläser pratar jag oftast om inredning, färg och form, mode, sociala medier och strategier. Jag brukar ha med mig presentationer fyllda av inspiration kring att skapa ett vackert hem och ett lustfyllt liv.
Därför har jag verkligen funderat över varför jag ändå väljer att berätta om hur jag en gång levde.
Jag landade i tre anledningar.
För det första:
Kvinnor som utsätts för våld framställs ofta som svaga, som personer utan integritet eller förmåga att säga ifrån. Jag är allt annat än det, fråga min familj och mina vänner. Ni som följer mig vet också vem jag är. Jag vill ge ett ansikte åt hur ett offer kan se ut, och visa att det går att ta sig vidare. Att man kan få trygga relationer, ordnad ekonomi och ett gott liv, utan skam, bitterhet eller ilska. Och rädslan går att lära sig hantera.
För det andra:
Jag vill dela mina erfarenheter från när jag var ung för att bidra till att ungdomar tidigare får stöd i vad en sund och respektfull relation faktiskt är, både tjejer och killar. Det är inte självklart när man är tonåring. Man är fortfarande, på många sätt, ett barn som försöker navigera i vuxenvärlden.
För det tredje:
Jag vill bidra till ett samhälle med större civilkurage. Ett samhälle där vi vågar lägga oss i när vi misstänker att någon far illa. Där vi vågar knacka på, ringa polisen och agera.
Det finns många fördomar om kvinnor som utsätts för våld.
De gör stor skada eftersom de flyttar fokus från förövarens ansvar till den som blir utsatt.
Att prata om detta, öppet, sakligt och utan skuldbeläggning, är ett av de viktigaste stegen för att förändra normer och förebygga våld.
1. “Hon kunde ju bara lämna.”
Det är en av de vanligaste fördomarna. Den bortser från rädsla, hot, ekonomiskt beroende, barn och den psykiska nedbrytning som ofta pågår under lång tid. Dessutom vet vi att risken för allvarligt våld ofta ökar vid en separation.
Själv var jag livrädd för att lämna. Jag trodde att han skulle skada mina föräldrar, min syster eller mina vänner.
2. “Det måste ha funnits varningssignaler.”
Våld börjar sällan med slag. Det kan börja med kontroll, isolering, svartsjuka och subtil nedvärdering. För många kvinnor sker processen gradvis. Den smyger sig på och både den som lever i relationen och omgivningen kan ha svårt att se det i början.
3. “Hon är svag.”
Kanske den mest felaktiga fördomen av alla. Att leva i en våldsam relation handlar inte om svaghet. Tvärtom kräver det ofta enorma överlevnadsstrategier, anpassning och styrka. Men våldet bryter steg för steg ner självkänslan.
4. “Det händer bara i vissa samhällsgrupper.”
Våld i nära relationer finns i alla samhällsskikt, oavsett utbildning, ekonomi, kultur eller yrke. Skillnaden är bara hur synligt det är.
5. “Om det var så farligt skulle hon ha berättat.”
Skam, skuld, lojalitet, rädsla för att inte bli trodd och rädsla för konsekvenser gör att många tiger, ibland i åratal. Vissa berättar aldrig för någon.
6. “Det är ett privat problem.”
Det här är helt enkelt fel. Våld i nära relationer är inte en privat angelägenhet. Det är ett allvarligt samhällsproblem med stora konsekvenser för individer, barn och hela samhällsekonomin.
Jag bodde i fem olika hem under åren med min förövare.
I alla hem fanns knytnävslag i väggar och dörrar. Knivhugg i köksluckor.
Inte en enda gång ringde en granne på dörren. Inte en enda gång kom polisen.
Varför?
Jag vet att det kan kännas obehagligt att lägga sig i. Man kanske inte vet vad man ska göra. Men man kan alltid agera.
Man kan ringa polisen om man inte vågar ringa på själv. Man kan gå ihop flera grannar.
Och till anhöriga, vänner och kollegor, ge inte upp. Det räcker inte att fråga en gång. Fråga igen. Berätta att du finns där.
Mitt viktigaste råd till den som misstänker att någon utsätts för våld är att erbjuda en flyktplan.
Hon kanske inte tar den direkt. Men när dagen kommer behöver hon veta vem hon kan ringa. Någon som svarar. Någon som hämtar. Någon som hjälper till i allt det praktiska runt omkring. Ta reda på nummer till stödorganisationer. Hjälp till med kontakter. Ta reda på vad som händer med barnen. Var ett stöd.
Män lyssnar ofta på andra män. Därför behövs ni i den här frågan. Visa att våld mot kvinnor aldrig är acceptabelt. Säg ifrån. Var förebilder. För om vi inte bryter mönstren nu riskerar de bara att upprepas, generation efter generation.
Jag levde med fysiskt, psykiskt, ekonomiskt och sexuellt våld från att jag var sexton tills jag lämnade när jag var tjugoett. Eftervåldet och hoten fortsatte i ungefär fem år. Det sista dödshotet fick jag för sex år sedan.
Under de här åren hann jag bli mamma, flytta till andra sidan landet och tappa nästan all kontakt med min omgivning. Mot slutet eskalerade våldet och till slut ringde jag min mamma och bad om hjälp. Det var första och enda gången jag gjorde det.
Tillsammans med socialtjänsten och polisen tog de fram en flyktplan för mig och mitt barn. Jag packade en väska, skrev ett långt brev och lämnade när han var på jobbet. Vi flyttade till ett skyddat boende i Göteborg.
Jag minns att jag kände mig både rädd och samtidigt fri. Jag kände också skuld och skam över att jag lämnade. Mina vänner hade under de här åren utbildat sig, rest och byggt sina liv. Jag hade fått en helt annan sorts livserfarenhet. På boendet mötte jag andra kvinnor. En kvinna i 40-årsåldern med fyra barn som gömt sig i åratal från en man som ville döda henne. En 18-årig tjej med en nyfödd som gömde sig från en hel släkt.
Så småningom flyttade jag till en liten lägenhet med skyddad adress i Varberg och fick jobb på restaurang. Under perioder när hoten var som värst mötte polisen mig utanför jobbet och följde mig hem.
På den tiden såg lagstiftningen annorlunda ut kring umgänge av barn och det gjorde det väldigt krångligt att driva rättsprocesser. Till slut valde jag att lägga ner mina anmälningar. Mitt barn var ändå tvunget att träffa sin pappa, och barnet användes i den psykiska misshandeln. Jag ville bara att våldet skulle ta slut och att vi skulle få möjlighet att gå vidare.
Idag närmar jag mig 50. Jag driver företag, bor i mitt drömhus i en vacker och trygg liten sommarstad där jag kan simma i havet året om. Men rädslan kan fortfarande skölja över mig ibland. Det gör mig ödmjuk. Jag tar inget för givet och jag är väldigt tacksam över livet jag har idag.
För mig började allt med några utrivna sidor ur en dagbok.
Det slutade med flera års misshandel, en flykt genom landet och ett liv på skyddat boende.
Om jag får önska att ni tar med er något från min berättelse så är det detta:
Var uppmärksamma på de små signalerna. Våld i nära relationer finns överallt, i alla samhällsklasser, kulturer och miljöer.
Och vi måste våga prata om det.
Det går att bryta våld. Det går att få hjälp. Och det går att förebygga.
Fler samtal i skolor. Mer kunskap till föräldrar. Och mycket mer civilkurage i samhället.
Tack för att ni tog er tid och läste min berättelse.
Misstänker du att någon lever med våld eller själv blir utsatt. Ring er lokala kvinnojour för stöd och vägledning.
Få mer stöd, information och kunskap här –>
Stort tack för att du delar och berättar om något så viktigt men också allvarligt och hemskt. Det gör stor skillnad – fler vågar agera och lämna och fler av oss kan stötta och hjälpa till där det behövs i sådana här situationer…..det behövs. Tack!
Tack för att du skriver och berättar. Det är ett sådant viktigt ämne. Kanske någon tack vare din text vågar ta klivet ut ur en destruktiv relation.
tack själv – ja, det är min förhoppning att fler pratar om ämnet., delar erfranheter och att vi gemensamt kan få ett slut på våldet kvinnor utsätts för.
Så viktigt ämne att prata om! Jättebra idé att prata om sådant på typ livskunskapen i högstadiet eller lämpligt ämne i gymnasiet.
Tack för att vi fick lyssna på din starka berättelse i lördags! Den väckte många tankar o funderingar och att vi alla måste agera om vi ser!
Tack för att du lyfter detta! Jag var i en psykiskt destruktiv relation. Den hann bara vara i två år. Sa ”hjälp” i telefon till min mamma EN gång med så liten röst att den knappt hördes. Hon gick raka vägen in till sin chef och begärde ledig och bilade sedan ner genom halva Europa för att hämta hem mig. Jag var socialt isolerad och ekonomiskt beroende av honom. När jag sedan blev gravid med mitt första barn (i en ny, sund relation) gick graviditeten i stora delar åt till att bearbeta traumat som satt fysiskt i kroppen, trots att ”misshandeln” varit psykisk. Han hade pratat så fruktansvärt illa om mitt könsorgan att jag inte visste om jag skulle klara av att föda ut mitt barn genom det. Månaderna efter förlossningen skrev jag så fruktansvärt självhatande brev till mig själv. Det var som att hans röst ekade i mitt huvud hela tiden. När mitt barn var tre månader gammal besökte jag min mormor. Låg och ammade på en madrass på golvet och på TV:n pågick en dokumentär om kvinnor utsatta för relationellt våld. Min mormor satt hela tiden och kommenterade att kvinnorna fick skylla sig själva som var så svaga att de inte kunde lämna sina män. Jag ville bara dö där och då. Skammen var så uppslukande. Jag är så fruktansvärt tacksam för pappan till mina barn. Han hade aldrig läst en bok i sitt liv, men när vi blev ihop slukade han ev självbiografi av en kvinna som varit i en destruktiv relation. Han hjälpte mig att sätta eld på gamla kläder och slå sönder en ring jag fått av mitt x. Det är 8 år sedan nu, men det är som att det pyr där långt inne i mig. Långt under huden. Ibland väller det upp och jag har så svårt att stå emot självhatet då.
Tack för att du lyfter detta! Vi är SÅ många. Och det galet hur osynligt det är.
Heja din mamma som hämtade hem dig och heja dig!
Allt kan bli bra igen, livet är fantastiskt på det sättet tycker jag.
Kram,
S.
En resa för livet, den bor i mitt hjärta. Älskade, älskade mamma <3
Tack Siri, det värmer!! Det är verkligen fantastiskt att det kan bli bra igen. Så tacksam för livet.
Kram kram
Vill bara säga TACK för du delar, för det är som sagt en ganska ensidig bild av vad det innebär med våld i relationer som visas ofta, och din beskrivning är (och har varit när du skrivit tidigare) otroligt hjälpsam när man vill förstå mer. Kan inte ens föreställa mig hur fruktansvärt det måste vara för alla som blir utsatta för våld – i sitt eget hem, där man ska vara trygg!
Tack för att du berättar! Tack för att du påminner mig om att ha öppna ögon och inse att jag kan vara någons väg ut. 💙
Min pappas änka träffade en ny man. Hon överlevde inte.
Han gick fri. Svårt att bevisa handling vid våld i hemmet.
Det gick inte ens till åtal utan lades bara ner.
Hon var dessutom en av de mest självständiga människor jag kände
Man vill ju bara ställa sig och skrika:
Snälla tjejer, flickor, kvinnor; närma er över huvud taget inte en galen kille! Plötsligt är ni fast!
Men hur lätt är det?! De här ofta snygga, charmerande typerna som på sitt psykopatiska sätt trollbinder för att fånga in i sitt trassliga nät som är så svårt att ta sig ur.
(Och det finns ju också kvinnor som beter sig på detta sätt, inte lika vanligt, med de finns.)
Vad ska man säga?!
Tänker att det också för många grannar, närstående, arbetskamrater…kanske är lika svårt som för den drabbade att agera på ett bra (rätt) sätt.
Det är så förbannat jäkla svårt detta!!!
Eller
”Skärp er ni galna män! Ni har ingen rätt att slå, skamma, förminska! Sök hjälp, hur snygg hon än är!”
Tack för att du delar med dig! Så viktigt!
Jag är nyfiken på hur man hanterar när man ser att de har en ny relation. Hur går man då? Varnar man den nya partnern?
Det borde vara en bra idé att varna men förmodligen kan det vara svårt för den nya partnern att tro på varningen. Den manipulative kan alltid hitta på alternativa förklaringar och skuldbelägga exempelvis ex:et.
Tack för att du delar. Det du skriver om fördomar, om civilkurage och om att våga se de små signalerna är så viktigt. Du sätter ord på precis det som gör våldet möjligt, tystnaden runt omkring. För 25 år sedan knackade en granne på min dörr. Mitt i alltihop. Han kom av sig, stannade upp. Jag vet inte om grannen förstod vad hon avbröt men det där ögonblicket spelade roll. Civilkurage behöver inte vara stort. Ibland räcker det med att knacka på.
Tack för att du vänder dig om och belyser det som var, fast du har all rätt att bara gå vidare. Det är något av det modigaste jag sett ❤️
Tack för att du delar. Så viktigt, jag tar med mig dina råd.
Tack för att du delar
Tusen tusen tack för Ditt inlägg! Såå bra skrivet och så välbehövligt!Särskilt detta om alla fördomar- de florerar ofta och mycket!Fortsätt så modiga Du!
I lägenheten under min dotters tycks våld förekomma då de har hört bråk, skrik, slag och dunsar. En dag låg en sönderslagen pinnstol utanför den lägenheten. Grannar har ringt på och frågat men mötts av hotfull uppsyn. Dottern har ringt polisen men de säger att de inte kan göra något eftersom det inte har inkommit någon anmälan från någon som bor i lägenheten. Vad mer kan man som granne göra? Hur går man tillväga för att eventuellt hjälpa någon och även få det lugnt i fastigheten?
Vilken bra text. Fint att du delar med dig av din historia.
Din berättelse om hur pojkvännen slet ut sidor ur din dagbok fick mig att reflektera över min egen allra första pojkvän som jag träffade första året på gymnasiet. Så här i efterhand hade han verkligen tendenser till ett liknande beteende som du beskriver. Glömmer aldrig hur han hade tagit fotona som jag hade på mina föräldrar och hundvalp och ritat över deras ansikten med en kulspetspenna. Så hårt att det blev hål i bilderna. Eller hur han hotade med att ta död på sina kattungar om jag lämnade. Eller hur han jämförde mig med tjejer i filmer vi såg, aldrig till min fördel naturligtvis. Och så var det den där gången när jag fick ett slag, men som ju ”inte var meningen”.
Som tur var gjorde jag slut. Där och då så insåg jag nog inte hur illa det faktiskt var och hur det hade kunnat gå. Det gör jag nu. I dodged a bullet.
Tycker det är jättebra att du lyfter vikten av att unga ska lära sig hur en bra och sund relation ska se ut. Precis som du säger så är man ju ofta fortfarande ett barn när man får sin första partner och har ingen erfarenhet av relationer. Dessutom när man är otroligt formbar och i en period där man inte landat i sig själv.
Jag var där för en bästa vän i flera år. Vi gick till kvinnojour och fick även prata själv där pga av hur det här var så oerhört tungt att försöka rädda, hjälpa, stötta och finnas där. Hon gick i terapi. Men hon lämnade aldrig honom. Vi var unga, jag sa tillslut att hon fick välja mellan honom eller mig. Hon valde honom. Jag var så desperat som vän som stod bredvid att den här killen som alla älskade, den charmiga glada killen – som tog sönder min vän. Vår vänskap klarade inte det. Jag var 23 när vi bröt vår vänskap, och nu 20 år senare har hon två barn med honom. Jag mötte henne i en affär i stan och jag började gråta, jag har alltid tänkt på henne men det var så oerhört tufft att leva nära det här och försöka hjälpa. Jag vill skriva till henne att jag alltid finns här, men kanske läser han hennes Messenger. Det är så sorgligt. Jag tänker på henne ibland.
❤️
Din text fick mig att tänka på min bästa vän som försvann från mitt liv. Vi hade levt singelliv i storstan ihop, rest och umgåtts mycket genom åren. Jag minns att vi gick till ett medium tillsammans och att mediumet sa till henne att hon ”bär livet på en silverbricka åt andra, att den brickan kommer bli för tungt att bära om hon inte slutar med det”.
När jag skaffade barn var det så skönt för mig att kunna åka hem till henne och vara mig själv en stund och inte bara mamma.
Sen träffade hon en man med elaka ögon. Jag minns när de kom hem till oss på inflyttningsfest. Hur annorlunda hon såg ut. Den spralliga tjejen som alltid klädde sig som en pingla med tajta jeans med glitterstenar. klirrande stora smycken, långt hår, glitter eyeliner dök nu upp i mörk kostym, page och pärlörhängen. Från party till business. Från glad till seriös.
Jag minns vid middagen hur hennes kille sa ett skämt som inte föll väl ut och hur hon snabbt smekte/drog sin hand på hans arm som för att lugna honom. Jag minns att jag undrade varför hon gjorde så.
Sen försvann hon successivt från mitt liv, hon som varit min bästa vän.
Jag ringde, skrev åtskilliga meddelanden, brev.
Inget svar.
Jag vet att killen snabbt flyttade ihop med henne och att de flyttade till nytt boende. Idag har de två barn.
Det har gått 10 år och jag saknar fortfarande min fina vän.
Så viktig historia, så tacksam att du berättar❤️❤️❤️