En försommartext den 5e juni 2024.

En försommartext den 5e juni 2024.
Grannens vackra rhodedendron har blommat över och regnet piskar bestämt sönder både vresros och vallmo denna morgon. Blomblad flyter längs trottoarkanten och jag kollar appen. Stackars studenter. Surdegsbröd med leverpastej på. Sedan viker jag alla kläder som ligger utspridda över golvet. Hävdar bestämt att de elaka är dem som är förlorarna i längden och att de kommer ha ett miserabelt liv. Det är de empatiska som är vinnarna och bara man tar sig igenom dessa år så ljusnar det sen. Det är en klen tröst men det är bara några dagar kvar till sommarlov och mammahjärtat värker sönder i bröstet. Jag längtar bort. Ska vi bara dra ihop? Bort från måsten, hund som ska kissas i spöregn, dumma människor, plantor som bör grävas ner och det stora gula huset som kollapsar under försommarkaoset. Jag räknar dagarna. Ett, två, tre…

Jag måste skicka bilder. Till höger och vänster och så bockar jag av. Det är föreläsningar och uppdrag i höst, avtal till januari och arbeten som ska in i juni. Någon återkommer  med att de vill ha en liggande bild också och en kompletterande text … Små saker som låter självklara blir en uppförsbacke när man redan springer terräng. “Herregud – googla för i helvete en bild på mig – det finns tusentals och jag är ändå jätteointressant så det finns inget mer att berätta” vill jag skriva i versaler men gör det såklart inte för jag är ingen psykopat som vill skrämma bort människor. Jag sätter upp det på min lista och sedan bockar jag av. En i taget.  Skriver “ha en bra dag” och “hoppas du mår bra” för jag är en trevlig, vanlig och bra människa. Kissar hund. Sjutsar förälder till sjukhus. Brer en macka till ett barn. Pussar i nacken. Vattnar mårbackorna. Letar efter rena trosor i tvättstugan. Hämtar tre studentpresenter. Och sprayar luggen.

Tänker på mitt franska kök. På att öppna ostron med min artonåring och på att inreda ett franskt vindsrum. Allt blir bra. Det är bara några dagar kvar till sommarlov.