stromma bok-lagerqvist

Nu är det nära. Det är nästan så vi kan bläddra i vår bok. Den är just nu på bindning i Malmö och allt är tryckt och klart och det har varit så fint att få göra det mesta här i Varberg. så nära.

435735-ee28a9fd5872417da6bb919b085321e8

Detta var ett bland de första foton vi tog där någon gång i januari förra året. Det var svinkallt i Kvarnen och kakorna med smak av ingefära var supergoda. Receptet bjussar vi givetvis på i boken.
Det finns så många sköna berättelser som rymmer mellan bladen här. Men det finns också berättelser och hälsningar som vi inte ens hade en aning om då vi fotade och skrev…

Låt mig berätta. Med min vän Jennies  samtycke så delar jag med mig av något himla vackert här.

omslag_webshop

Marina och jag krafsade ihop massa tjusiga saker som skulle symbolisera hennes liv och satte upp dem på en vägg i Kvarnen när vi drog igång vårt projekt – Att göra en bok.
Egentligen visste vi inte då att vi höll på at skapa omslaget till boken utan vi hade börjat någonstans – vi ville fylla vår bok med massa sköna bilder och inspiration helt enkelt. Här hänger hennes man på foto, någon släkting, någon biljett, lite utrivna tidningssidor, härlig fika, en hästsko och mycket mer. Här hänger också ett hjärta på ett litet papper.

Marina berättade att den lilla tummade pappersbiten betydde så mycket för henne för att hon fick det av pojke när hon gick i högstadiet.
På vårkanten blev Jennie varmt inkastad i vårt lilla bok-projekt och det visade sig att denna vägg betydde så mycket mer helt plötslig. för oss alla.

martins-heart-1

Lånat från Jennies blogg:

”Ser ni kortet där? med hjärtat på?

Det är knappt man tror att det är sant, men ni som följt mig vet att jag förlorat både min mor och min bror. Varje gång jag ser ett hjärta så ser jag det som ett tecken från dem. Det kan vara en droppe vatten på diskbänken eller ett gammalt tuggummi som någon trampat på eller kanske en bit bark, bara formen är som ett hjärta så tänker jag att de är med mig. En vecka fick jag riktigt många hjärtan. Det var så att jag började undra om något skulle hända eller om dom vill säga något speciellt till mig.

Å så kom den, förklaringen (om man vill tro).

Jag åkte ut till Strömma för att fika med min vän och säga hej till Marina som jag just lärt känna lite grand eftersom vi precis börjat jobba med boken. Vi pratade lite grand om allt möjligt och så sa hon – Jag måste fråga en sak. Var Martin din bror? Jag liksom rös lite och sa – ja. Då berättade hon att Martin gått i skolan samtidigt som henne och dessutom i parallellklassen. Kortet har hon fått av honom. Det står inget på det men det har ju formen av ett hjärta på som du ser. Ibland är världen så liten så liten och då tror jag att det finns något som är mycket större, som att det finns en mening med allt fast vi inte kan se eller förstå hur många gånger.

Tänk att hon sparat det i alla år, kortet,
och Tänk att hon använde det där i kollaget där på väggen och nu sitter det på framsidan av vår bok… som att han har en finger med i spelet där någonstans på andra sidan. Otroligt eller hur?!

Hej hej MARTIN!”

För fint för att inte dela.

Så lustigt att när jag var litet barn så lekte även jag med Martin och hans syskon eftersom våra föräldrar var sommarvänner. Jennie var tio år äldre så hon hängde såklart mest med sina kompisar. Men nu. I vuxen ålder har vi funnit varandra via sociala medier. Marina och jag fann varandra på samma sätt. Livet är bra magiskt faktiskt. Det gäller bara att höja blicken och se de öppna dörrarna.