Aldrig har en kopp kaffe smakat godare än denna morgon. Jag är uppe 05.25 och slår mg ner i skräddarställning i soffan. Kaffet till höger om mig på ett litet bord och datorn i knät.
Känslan i kroppen stress – det är inte meningen att det ska vara så och jag jobbar jättemycket med just detta men trycket över bröstet och svårigheten att dra ner djupa andetag är stor denna dag.
Igår fick jag ställa in mina uppdrag och skjuta dem på idag på  grund av vädret så jag ska iväg till jobbet strax och lasta av en pall,  ha möte med min coach vid tio och sedan ska jag bege mig till Halmstad för ett uppdrag och därefter hem till Varberg igen och hjälpa tjejerna i packrummet på KLco.
Men det är inte jobbet som stressar mig. Jag har tänkt en del på det där – hur andra tror att man har för mycket att göra och borde sänka tempot så man gud förbjude inte går in i väggen. För mig är jobbet positiv stress och jag har också blivit så himla bra på återhämtning och checka ut en dag eller två – schemalägger till och med ensamma dagar med bara mig själv.

Fi Lindfors skrev det så bra i detta inlägg:
”Tänk så lite vi egentligen vet om andra.Den andra mamman som alltid småpratar en stund vid lämning kanske blir full varje dag och glömmer att laga mat till, ta hand om och natta sina barn. (Var femte barn lever med minst en förälder med alkoholproblem)
Den snygga och tillsynes perfekta influencern du följer som åker på fantastiska resor, har snygg inredning och senaste modet kanske bli misshandlad av sin man, eller ligger med grannen, eller har bestämt sig för att separera pga alla bråk eller bara är djupt olycklig.
Träningsprofilen som skriver om hälsa och peppar till livsnjut kanske svälter sig själv, hetsäter och kräks eller går i självmordstankar.
Sen kan det vara bra saker också såklart. Någon som är hemligt gravid, någon som träffat en kärlek under radarn eller någon som ligger i slutskedet av en rekrytering till ett nytt jobb.
Själv kan jag säga att varken mina mörkaste eller lyckligaste stunder hamnar här och har aldrig gjort – med några få undantag och i så fall är de bara delar eller glimtar av det stora hela.
Jag har exempelvis just flyttat utan att det förmodligen märkts här och ingen visste att barnens pappa och jag hade separerat förrän låååångt efteråt. Allt är inte som det ser ut. Vi alla har våra egna stenar att släpa på, våra egna monster under sängen och ett liv att leva IRL ♥️
Det betyder dock inte att det man säger, skriver och sprider online inte är på riktigt. Så var snälla. Var alltid snäll. Världen behöver mer empati och kärlek ”

Så för att glänta lite på den dörr jag nästan aldrig öppnar här. Vi lever med en kronisk sjukdom och en familjemedlem är väldigt sjuk. Mina vänner undrar hur jag ens kan ta mig upp om morgonen när jag berättar om mörkret jag försöker balansera bredvid det vi kallar vardag. Vi är inne i mars och mina fingrar räcker inte att räkna alla gånger jag varit övertygad om att jag ska får beskedet alla anhöriga bävar för. Jag är maktlös, förtvivlad, rädd, har sinnessjuk ångest och funderar rätt mycket på vad meningen med allt är om det ska behöva vara så här. För jag vet inte hur mycket mer jag orkar.

Idag är det onsdag. Jag ska dricka upp kaffet, svälja klumpen i halsen, tvätta håret, krama lillebror, ladda min kamera, vara glad när jag träffar mina kollegor och fortsätta försöka balansera. Hur ont det än gör.

Publicerat av Kristin Krickelin

Kommentarer till “Funderingar över kaffekoppen en morgon”

  1. Fasen vad du kämpar med detta hemska som ligger över dig / er. Jag kan inte ens föreställa mig hur det är att hela tiden vara orolig för att få det besked man minst av allt vill ha. ❤️ Heja dig som kämpar på med vardag och livet i allmänhet . Jag fattar ju att det också måste pågå samtidigt. Kram

  2. Hej! Jag känner så för dig och den situation du befinner dig i. Har läst alla kommentarer. Det där med att sträva efter att inte bli medberoende kan vara komplicerat och inte alltid så enkelt. Jag har en förälder som från början var välfungerande, men med vad jag tror kallas riskbruk när det kommer till alkohol. Detta riskbruk utvecklades till ett svårt alkoholberoende efter en stroke.
    Minnesfunktionerna och förmågan att förstå konsekvenser fungerade inte efter stroken. Samtidigt uppstod med tiden ett tydligt missbruksbeteende med lögner och bortförklaringar som gjort att man emellanåt bara vill ge upp.
    Vi anhöriga känner oss så ensamma, även om vi alltid försöker stötta varandra och hjälps åt. Har svårt för att prata med andra människor som inte förstår hur det är att leva med detta. Kan tänka mig att liknande känslor kan uppstå när det kommer till anhöriga med olika typer av npf-problematik i kombination med missbruk. Man kastas hela tiden mellan dåligt samvete för att man borde göra mer och känslan att man kanske borde ge upp för att orka i sitt eget liv. Förstår så klart att det blir än svårare när det handlar om ens barn, en gammal förälder är något annat.
    Tack för att du berättar. Det gör att man känner sig mindre ensam.

  5. Känner så med er❤️ Har varit, eller är för det försvinner ju aldrig, medberoende till älskad syster i nästan hela mitt liv. Det fruktansvärda att stå vid sidan om i total maktlöshet. Ledsen, arg, orolig. Och så vansinnigt rädd för nästa samtal. Och nästa. Och nästa.
    All värme till er🙏🏼

  6. Hur svårt det än är så finns egentligen ingen annan möjlighet än «tuff kärlek» när någon i ens närhet har ett missbruk. Det går att lämna, det går att säga «jag älskar dig, du är alltid i mitt hjärta och jag är så stolt över dig, men jag orkar inte mer, jag är inte arg på dig, jag lämnar inte dig jag lämnar drogerna/alkoholen.» Ja det är supertufft och fruktansvärt smärtsamt men du kan inte ha ansvar för någon annans liv och om din nära inte själv vill förändras kan du aldrig hur mycket du än älskar pusha fram den förändringen. Och ja jag vet att det är ditt barn som du älskar mer än allt annat, mer än dig själv – men det är också en myndig person med ett eget ansvar och ett eget val. Medberoende är ett helvete och ett mörker där man så lätt blir en maskin som löser problem och ständigt går med en känsla av maktlöshet, ett liv med en ständigt närvarande skugga. Ett liv där andra i sin tur kan bli medberoende i ens eget medberoende, ett ensamt liv fastän man är omgiven av andra. Och nej, det är inte en lösning att få din nära att bli inlåst, det kommer inte leda till en förbättring för dig själv och mest sannorlikt kommer det leda till att din nära känner ett svek, att du orsakade tvång. Valet måste komma från honom själv, arbetet med att bli fri måste han göra själv precis som bara du kan göra ditt val och ditt eget inre arbete. Du har inte skuld till beroende, din nära har heller inte skuld, vägen framåt är mindre skuld och mindre skam. Och ja, jag förstår att dessa ord kan verka väldigt hårda och nej jag sitter inte på någon sanning – men du förtjänar inte ett liv i vanmakt. Ord är väldigt svårt och kanske landar detta fel men de skrivs med all värme och massor av förhoppningar om en annan slags framtid.

  8. All kärlek till dig och tack för att du delar! Vi är alla bara människor och som du säger, vad vet vi egentligen om våra medmänniskor. Det finns så många olika sätt att orka ta ett litet steg till ❤️

  9. Tack för att Du delar med Dig. Precis som Du skriver så vet vi väldigt lite om andra. Ibland vet vi heller inte så mycket om oss själva. Hur vi ska reagera eller vad vi klarar av när livet ”bjuder” på prövningar. Att vara stark och samtidigt svag är att vara människa. Våga känn och ta en dag i taget. Kram från en annan människa.

  10. Livet. Så fint men så smärtsamt och skört stundtals. Ja vi har alla vårt att bära, och mitt i allt det svåra är det ändå skönt att veta… att vi är fler. Kärlek och styrka till dig ❤️

  11. Vill bara lämna ett litet avtryck. En påminnelse om hur mycket dina texter betyder för mig och andra. Tack <3

  12. 💌 för mig är en tröst att inget är beständigt, livet förändras och ångesten lättar då och då. Kram 💌

  13. Så fint att du delar med dig. Maktlösheten är en av våra värsta fiender. Oavsett om den är stor, liten, kortvarig eller evighetslång. Någon som står mig nära, lever ungefär som jag uppfattar att du gör. Jag förstår inte hur hon orkar, hur hon står upp och fortsätter gå. Men hon säger att hon inte har nåt val….. Att hennes arbete att rädda andra, räddar henne själv. Ger henne styrka och återhämtning.
    Var rädd om dig ❤️

  18. Fint att läsa. Förstår nu också då, att mitt tryck över bröstet, min matthet, yrsel, svårigheter att andas djupt, kanske inte är lungcancer ändå, utan ren och skär ångest. Kan springa mil i löpspåret men när det kommer till att kika makaroner, svimmar jag! Trött. Kommer när jag är ledig och vill njuta. Som ett brev på posten. Vi får ta hand om oss. Kram

  19. Missade inlägget om ”fördomar om dig” men en sak jag tänkt på är att jag tror att andra bedömer din stressnivå utifrån hur de själva skulle uppleva att ha dina arbetsuppgifter, ditt mod att ta risker och alla spännande saker du gör. När vi sågs sist sa jag till min kollega i bilen hem att jag är så imponerad av hur närvarande du var i samtalet. Hur trygg och grundad du kändes. Jag tror inte det kommer fram lika bra i text, som i verkligheten, men det kanske mer är en fördom om dina läsare än om dig. ❤️

  20. Gripande läsning. Jag tar med mig dina kloka ord och önskar dig en fin dag. Varma kramar

  21. Nei, ingen vet. Jeg er imponert over deg, denne mixen av styrke og svakhet som vi alle har, den viser du så tydelig. Nå er din blogg en del av min morgenrutine og det kjennes som jeg hilser på en venn hver dag. Varme tanker herfra.

  23. Hej!
    Man kan inte greppa avgrunden i det du berättar om man inte varit där, oavsett anledning. Kraft och kärlek till dig!❤️

  24. Jag har varit där du är med en anhörig och det är svårt att få hjälp, ofta drar de anhöriga i princip hela lasset själva. Ja hur orkar man, hur orkar du? Någonstans innerst inne vet man att sådana här saker är inget man orkar egentligen utan man går på autopilot. Om jag ska ge något råd är det att försöka få personen ifråga inlåst ett tag, för allas skull.

    Hoppas det ordnar sig till det bästa för er.

  25. Nej, så lite vi egentligen vet om varandra. Försöker vara den mjukhet jag själv längtar mer av i världen. All kärlek till dig.

  26. All medkänsla till dig, Kristin. Känslan av maktlöshet är fan den jobbigaste!

  27. Tack för att du gläntar och belyser så viktiga områden som så många tampas med i olika grad❤️❤️❤️

  28. Tack för din fina text om livet mellan raderna. Att vara personlig men inte privat är viktigt i många sammanhang. Din blogg ger mig tänkvärda reflektioner på mitt eget liv. ❤️

  30. Åh Kristin! Finns inget mer att säga än att oavsett vad kommer nästa dag. Man måste inte ens gilla det, man måste bara vakna❤️ Ingen har sagt att du alltid måste orka, men ibland finns orken där ändå. Och en vilja att orka. Att leva med beroendesjukdom nära inpå är fanimej som att varandra genom helvetets nio kretsar. Sjukdomen säger ”ge upp allt hopp, du som härigenom passerar”, men det gör man inte för det vore fullständigt omöjligt. Tack för att du är så ärlig, jag tror det betyder mycket för många härute❤️
    (Och ursäkta för svammel, jag har legat vaken i vargtimmen med min egen oro och ångest)

Kommentarer stängda