Jag skriver rubriken innan texten idag och jag funderar på om handlingsförlamad är rätt, kanske borde det stå att jag gått i ide…
Min vän skriver sms, hon vill bara gå i ide och sova bort alltihop. Jag sover inte. Om det är något jag inte gör under oktober så är det sova. Ide har jag inte gått i men jag har nog försvunnit bort bort ett tag. Dragit mig undan. Min kompis lämnade oss en måndag i början av oktober och jag kan fortfarande inte begripa hur hon ena dagen var där och den andra dagen inte fanns. Mina existentiella funderingar har tagit sig till en helt annan nivå samtidigt som mitt medberoende för en nära anhörig har blossat ut i orimlig ångest.

Navelskåderiet här på bloggen breder ut sig mer än vanligt medans pelargonerna vissnar i fönstren och en orm ålar sig upp genom en lampa på nyheterna. Det är som när man blev någorlunda vuxen att inse att föräldrar och lärare inte alls hade någon aning om vad de håller på med. Står med hakan i backen och tror inte mina ögon över utvecklingen runt om just nu. Jag har ett tappat förtroende och jag tror i ärlighetens namn att det är många med mig.

Mina vänner och jag planerar en begravning – det är en surrealistisk situation så jag fokuserar på de små grejerna för att palla – hur kommer äppelkakan till minnesminglet, vart ska gästerna börja ta från buffén, vilken spellista ska ljuda ut ur högtalarna och hur kyler vi ner drickan – ska jag köpa is? Jag har en lista på vad jag har kvar att handla och min vän säger att hon ska ta med sig sand från havet och lägga runt kistan – hon älskade ju havet så. Och att resa.

På morgonen sitter jag där med kaffet igen. Tänder ljus och väntar in dagen. Längtar efter kvällen då jag får gå och lägga mig.  Känner mig handlingsförlamad för energin är som bortblåst – får tvinga mig själv att utföra saker jag annars tycker om. Oktober kom med sina gyllene löv, skörhet och smärta. Jag tog mig igenom med hjälp av vandring i skog, lillebrors kramar och bastubad vid bryggan. Aldrig har jag varit mer medveten om att leva fullt ut och ta tillvara på dagarna jag får. Aldrig har det varit svårare att göra just det.

Publicerat av Kristin Krickelin

Kommentarer till “Handlingsförlamad”

  4. jag beklagar sorgen! det är mörkt nu, sorgen kommer i vågor, jag vet hur det känns. surfa på vågorna tills havet blir lugn igen. och då blir det ljusare! och allt vad vi kan göra tills dess är att ta hand om oss, lever livet så bra det bara går! det är vi ’skyldigt’ de som fick gå för tidigt…aldrig slösa mer bort en dag på oviktiga grejor…

  9. En stor varm klem sendes din vei!
    Vi er mange som tenker på deg og føler med deg!
    <3

  10. Det är ju det som är så jobbigt att ingen kan avlasta dig i detta, det är dina känslor och din vanmakt; du har säkert många runt om dig, vänner och familj, som du kan prata med, men faktum kvarstår. Jag ska ändå försöka tänka milda tankar mot Varberg till via radiovågorna ❤🦋💫

  12. I feel you. Även om mitt liv ser mycket annorlunda ut så är känslorna och grubblandet detsamma här. Är det vädret? världsläget? ekonomin? Allt känns så mörkt. Försöker verkligen att hålla fast vid tanken att ljuset kommer återvända även om jag har svårt att tro det just nu.
    Många som kämpar! På olika sätt…

  13. Tänker att det vore mer märkligt att inte känna sig handlingsförlamad i det du skriver om.
    Minns känslan av det hemska overkliga vakumet som obarmhärtigt pågår. De första sekunderna när man vaknar – innan allt sätter klorna i en igen.
    En dag i taget – en timme i taget – en kvart i taget.
    This too shall pass
    ❤️

  15. Åh kära Älskade Kristin, känner så med dej ❤️ låter som du verkligen befinner dig i en omvälvande kris med tanke på vad du går igenom och de tunga funderingarna du bär på. Går det kanske att ta hjälp av utomstående gällande situationen du befinner dig i? En psykolog där du får lätta hjärtat? Eller regelbunden massage så du blir ordentligt omhändertagen och bara släppa taget? Det låter som det är tufft och nästan övermäktigt att bära sakerna du ger igenom själv, utan hjälp. Stor kram fina du ❤️

  16. Så fint du skriver.
    Känner igen mig i mycket av dina känslor. Surrealistisk känns världen just nu. Vill bara sitta i soffan med filt på. Stänga ute allt.
    Men det kommer att kännas bättre igen.
    Snart. Det kommer att ljusna.
    ❤️ Tack för din ärlighet.

  17. Så sorgligt men din vän.

    Därtill höst, intensiv period kanske och verkar som du haft det slitigt ett tag.

    Stor kram

Kommentarer stängda