Hur är det att leva med hund i familjen?

Från 14 april 2017 – “Nu har Boris flyttat in hos oss. En lugn och gosig liten kille som har trollbundit våra hjärtan. Vi är alldeles förälskade allihop.
Boris är en vit labrador på 9,5 vecka ”

Snart har vår Boris varit en del av familjen i två år. Men hur är det egentligen att ha hund när man är en familj med två arbetande föräldrar och tre barn?

Samtalet kring att skaffa hund började våren 2017. Vi hade ett barn som mådde väldigt dåligt och vi pratade om hur en hund i familjen kunde lindra och hjälpa.  Min man och jag tog ett gemensamt beslut en torsdagskväll och började söka på Blocket med en gång. Samma helg fick vi besöka uppfödaren och tingade direkt denna vita gossiga killen.

Min man jobbar som anställd och jag var fullt införstådd med att det största ansvaret för hunden skulle falla på mig som jobbade hemifrån och också hade möjlighet att ta med mig hunden till jobbet. Att förlita sig på att barn ska ta stort ansvar och gå ut med hunden stod förstås på önsklistan men inget vi räknade med.

Vi bestämde från början att Boris inte skulle få vara på övervåningen där vi har våra sovrum och jag sov i början på en tältsäng på nedervåningen och lyfte ut Boris i trädgården varannan timme så han kunde kissa och snabbt bli rumsren. Jag tror jag kan räkna på en hand hur många gånger han kissat inne. Det gick verkligen smidigt.

Boris har sin säng/korg på nedervåningen där vi umgås mest. Där har vi kök, allrum, matrum och målarrum. Han går aldrig upp för trappan utan han står och viftar på svansen längs ner då man vaknat och smyger ner för trappen. För oss har det gällt att vara väldigt konsekventa och vi har visat tydligt från början att det inte är ok att gå upp.

Här kan man tydligt se hur viktigt det är att var konsekvent. I växthuset får han ligga i soffan men inte inne i huset. Han ligger aldrig i soffan inne i huset när vi är med men hans vita hundhår avslöjar honom alltid …hahaha… Han tror han är smart och ingen märker liksom.

Första året med Boris blev speciellt. Som valp var han urgullig, jättesnäll, lugn och jättelätt att ha att göra med.
Men sedan hände något, han blev unghund och blev som förbytt. Sprang omkring och juckade på allt och alla, bet på saker, var stressad och enormt rastlös. Han gjorde tvärtom mot vad jag sa och var verkligen oberäknelig. Jag fick inte sitta vid datorn utan att han stod och pockade på uppmärksamhet, skällde  eller sprang runt och hämtade saker jag brydde mig om.

Det var alltid mina finaste saker han gav sig på också. Kolla min tröja från Hope. snark.

Till slut orkade jag inte mer. Kände mig som en misslyckad matte och ångrade att vi skaffat hund.
“Vi som redan hade fullt upp med problem – hur kunde vi komma på att skaffa hund, sjukt ansvarslöst och klantigt. Ur askan och i elden.” tänkte jag. Jag ville lägga mer tid på barnen och fick dåligt samvete över att jag fick ägna så många timmar med hunden. Jag bara grät och kände mig hemsk som hade misslyckats så fatalt med min uppgift.
Vi började kolla upp om någon kunde ta hand om Boris.

Samtidigt pratade jag med flera hundvana vänner och de berättade att den här perioden är tuff och det är bara att hålla ut och hitta på uppgifter som utmanade Boris mentalt.
Jag började träna honom och gav honom uppgifter på våra promenader. Gömde godis på trädstammar, gjorde söklekar på nedervåningen, kastade ut en näve hundmat på gräsmattan eller omsorgsfullt gömde dem i rabatter. Så fort Boris var tillräckligt gammal började vi också springa med honom. Vi utmanade alltså honom både fysiskt och mentalt vilket gjorde honom lugnare. Men kors vilket jobb. Vi kom dock närmre och närmre varandra då jag märkte att han uppskattade allt så mycket och han var vädigt lätt att lära.

Vi beslutade oss för att kastrera Boris då han var över ett år och det gjorde honom också mindre stressad. Boris är verkligen en förtjusande hund och en av mina absolut bästa vänner. Så tacksam över att jag inte gav upp i det där svaga läget.

Boris är en väldigt stark och dominant hund. Samtidigt den vänligaste och kramgoaste blondinen jag känner. Kan ligga och gosa med honom på golvet i en evighet och barnen kryper alltid ner hos honom.

Boris största idol är dock min man. De brukar springa längt och fort  tillsammans och han lystrar mer till hans mörka röst.
Han har mer respekt för honom än mig.

Boris är full av liv när vi är utomhus och när vi är inne ligger han mest och sover. Han är verkligen på eller av. Lite som jag.
Sedan vi skaffade Boris är vi mer utomhus och hittar på mer aktiviteter i naturen där han kan springa helt lös. Vi går inte på “stan” en lördag för lunch, bio eller fika längre – vi drar ut i skogen och grillar pinnbröd. Han håller sig alltid runt familjen och springer aldrig iväg förutom om det dyker upp en hare.

Och det bästa är – man kommer ut flera gånger om dagen och rör på sig oavsett väderlek.

Praktiska saker då. Jo, han får mat på morgon och kväll. Endast blötlagd torrfoder. Får han massa matrester blir han kass i magen.
Ibland får han snaska på ett ben. Vi går ut med honom på morgonen, vid lunch och någon gång på kvällen. Släpper ut honom då och då i trädgården för han gillar att sitta på trappen och titta på vad som händer på gatan. Grannarna tar ofta med honom ut på en löptur eller promenad. Åker vi bort så är de hundvakt eller så ställer mina svärföräldrar upp. Boris älskar att åka bil så i sommar tar vi med honom ner i Europa verkar det som.

En så fin familjemedlem. Ångrar inte en sekund att vi blev hundägare.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Kommentarer till “Hur är det att leva med hund i familjen?

  1. men wow så fint skrivet. så genuint! hundar alltså. världens bästa. och tack för tips om unghundstiden, är där i nu med min lille valp insåg jag när jag läste detta. han är sju månader men en liten ras. skönt att det går över sen!

  2. åh vilket jättefint inlägg. Har funderat väldigt länge på att skaffa hund, tajmingen känns aldrig helt rätt bara – men det kanske den aldrig gör ? Tills vidare är vi hundvakt så ofta vi kan! En vacker dag ska vi ändå ha vår alldeles egna Boris ❤

  3. Så himla fin och berörande historia!

    Så glad för er skull och så glad för Boris skull, att han kom till er, och att ni kämpade er igenom hans tonårstid.

    Längtar efter hund nu.

  4. Vilket underbart vovve inlägg! Läste det och blev alldeles varm i hjärtat.
    Ingen skildrar livet med en hund- från valp till vuxen- så fint och träffsäkert som du gör!
    Tack för härlig läsning och trevlig helg!
    Kram från Anna- hundägare i Skåne

  5. Tack för ett underbart inlägg!
    Hade ni med Boris på Italienresan? Minns jag fel om ni bilade dit?

    Vi hämtar vår labradoodlevalp i mitten på mars och det är det enda som upptag mina tankar just nu. Hon kommer vara mitt huvudansvar och vara med mig på jobbet. Är lite nervös måste jag erkänna, även om detta är mitt livs största dröm!

  6. Så fint ❣️🐾
    Hur blev det för barnet som inte mådde/mår bra? Ger Boris något som ökar hans välmående?

    Har själv en liten JRT-blandrastik, adopterad från Irland. Hon kom till oss när jag läkte efter utmattning och sjukskrivning och hon har gett mig mer kärlek än jag någonsin trott var möjligt! Min lilla terapivovve brukar jag säga ☺️

  7. Mysigt med en vovve, Boris är verkligen superfin!
    När vi efter nästan 10 år var tvungna att ta bort vår hund kändes det som om jag förlorade en del av min identitet. Hon flög genom luften tills hon kom hem efter sin första kull med valpar, då var det som att vända på en hand. Man blir låst med hund, men det ger så mycket! Familjen var framför allt mycket mer harmonisk med en hund hemma.
    Nu har dottern en ponny i stället. En envis åttaåring med attityd och explosivitet… 🙂

  8. Tack för ett fint och tröstande inlägg. Har en unghund och huvudansvaret för honom och undrar stundtals hur det här ska gå och vad jag gjort men du gav mig pepp och tro på att det kommer gå 🙂 Tack!

  9. Å, vad jag känner igen mig i ”superlugn och gullig valp blev fruktansvärd tonåring som biter på allt och juckar runt” 😱🥵🤯 Vår hund är nu 8 månader och som förbytt. Känns understimulerad. Tuggar. Skäller. Vi är dessutom mitt i en separation och känner att all energi riktas helt fel – all tid går åt att banna hunden känns det som.

    Hur länge var Boris i denna fas? Vi pratar nämligen också om att göra oss av med vår kille, just för att vi inte orkar. Vår dotter är tröstlös och tycker att detta är långt värre än vår separation. När jag läser detta inlägg känner jag att hmmm, kanske ska vi stå ut lite till ändå.

    1. Från ett “barn som varit i samma sits”-perspektiv, försök att behålla hunden! Min hund är det som höll mig över ytan när mina föräldrar separerade när jag var 13.

  10. Vilken fin vovve ni har. Jag vill så gärna skaffa hund igen, men vet av erfarenhet hur mycket jobb det faktiskt innebär. Så fort barnen blir lite större tänker jag. Skönt att nu tog er igenom den tuffa perioden – de är inte alltid roliga att ha att göra med när de går igenom könsmognaden! 😏

  11. Oh, så härligt att läsa. 💙
    Har följt din blogg i flera år och älskar all inspiration du ger via den!
    Vi har just nu en 9 månaders labradorvalp. Jag, liksom du har tagit på mej det största ansvaret. Tar de flesta promenaderna och har även med honom på jobbet. Och jag känner exakt som du beskriver. Jag får lägga all min tid på honom. Hinner knappt med min 3 barn. Och han är outtröttlig…. Men efter att ha läst det du skriver känner jag mej hoppfull. Har också planerat att ta med honom på mina löprundor framöver.
    Tack för peppen, precis vad jag behövde just nu❣️

    1. Massa pepp din väg! Det var verjkligen kämpigt där ett tag – räckte inte alls med men när man hade klarat av den perioden så blev allt sååååå bra. Värt alla gånger. kram