Systrar. Ni anar inte hur varm i magen jag blir av alla kommentarer i mitt förra inlägg. Nu känns denna plats alldeles mysig och skön igen när jag vet att ni kloka, fina, sköra, starka qvinns kikar in och är med mig i min vardag.
Känner på något sätt att det varit så kallt och jobbigt klimat i sociala medier de sista månaderna och klyftor har skapats.
Jag är ju med er – inte emot er. Är i ett läge där jag nästan vill sudda ut ordet ”influencer” från mitt cv och säga att jag bara är en vanlig bloggare som gillar att ha kompisar på nätet. Hur blev det så här – ”dom mot mig – känslan”?
Varför tror jag att folk vill ”sätta dit” mig. Och att det i så fall är en del av jobbet som jag måste finna mig i.
Jag vet ju att jag inte är mer än människa och långt ifrån felfri. Precis som alla andra.
Läste det här hos Julia igår och det tåls verkligen att upprepa även här i min feed. Det finns alltid mer bakom rutan. Ingen lever livet utan sliriga vägar, sjukdomar, död och annan sorg. Julia har också en riktigt bra blogg och det här inlägget kändes extra nära hjärtat just nu.
jag smög runt med kameran idag. Magnolian jag lutat mot väggen har slagit ut och gör vår anslagtavla än mer mysig och full av liv.
Här sätter vi all kärt.
Hur fin var inte denna lilla teckning från Igor till mig då jag fyllde år?
Jag köpte en polaroidkamera och valde att lägga bort min egna kamera och mobilen några dagar. Det var längesedan jag kände mig så fri. Ingen vet vad jag gör och jag behöver inte dokumentera något. Härlig känsla för någon som bloggat i elva år…
Jag håller på att ställa om ett rum i huset för ett jobb. Publiceras nästa vecka och jag är verkligen glad över att det blev så bra – hämtade inspirationen rakt av från serien ”hemma igen” och håller just nu på att leta efter exakt rätt lampskärm från stadens alla loppisar.
Det roliga är att när vi målade bokhyllan och skuulle ställa in alla böcker igen så gjorde jag vissa fynd ur min egna boksamling. Till bords hos Monet som jag fick i gåva 1995, året då jag fyllde 16år. Hade lite annat i skallen då om man säger så – men klart uppskattad nu, som 40-åring.
’
Så spännande – Den här ska slukas. Måste bara bli klar med lite olika jobbprojekt först.
Så länge sedan jag blev liggandes men denna veckan slogs jag verkligen ner med värkande kropp och huvud. Har ägnat ett par dagar här – varvat med jobbdator och serier.
Jag har tittat på Mandelmanns och serien Friends from College på Netflix.
Och ätit knäckebröd i sängen. till lunch.
Önskar dig en fin helg. Jag lyssnar på Ben Harper. Gör det du med.
Så roligt med inspiration från Hemma igen – precis vad jag har gått och tänkt på: så jäkla snygg scenografi. 😊💖 Jag gillar särskilt lägenheten i stan, men även de inmålade dörrarna, väggmålningarna mm i stora huset på landet. Det ska bli jättespännande att se ditt arbetsrum!
Landar så himla fint och mjukt hos dig. Tack kloka Kristin för allt du delar och inte delar. Ha en fin lördag!
En för alla, alla för en ❤️
Vilket härligt inlägg! Jag tog också paus och avslutade bloggandet helt i slutet av förra året. Men så började jag sakna det där vardagliga bloggandet, så som det var förr.. i begynnelsen. När det inte var så noggrannt. Så nu är jag tillbaka igen i lugn takt och skriver om och dokumenterar det jag tycker om.
Det finns en sång som heter You Say av Lauren Daigle med en fantastisk buskap!
Lyssnar på den i mina känslomässigt jobbigaste stunder och påminns Vems dotter jag är! Rekommenderar varmt .
Så glad att du är tillbaka har saknat dig. Så tråkigt att du/ni ska behöva känna er påhoppade. Det är en hård värld vi lever i och allt för många som vill starta konflikter som de anser sig ha rätt till, så länge personen inte står framför så kan man säga varsomhelst!
Jag läser med glädje din blogg och alla normalbegåvade människor förstår att du valt att visa en liten liten del av din vardag. Fortsätt att vara du och försök att inte bry dig om de personer som bara tar din energi. Trevlig helg och grattis i efterskott
Ville bara säga vilken toppenidé ditt förra inlägg var, både det du skrev och kommentarerna. Jag blev helt mjuk inombords. Det blev så tydligt hur varje människa är ett eget litet universum, hur mycket liv, djup och drömmar det finns i var och en av oss, samtidig som vi delar så otroligt mycket. Ibland känns det som att avstånden mellan oss är så mycket större än vad det behöver vara, att var och en går omkring med så mycket inom sig som kanske aldrig hittar fram till en annan människa fast just det skulle vara en stor tröst och lindring. Så tack för att du öppnade ett litet fönster för just det.