Jag har ett otroligt påslag av ångest idag – det trycker över hela bröstet.
Jag har svårt att dra djupa andetag och det är en rastlös oro som rider kroppen. Jag får inget ur händerna och har ingen ro till att ta hjälp av alla redskap jag lagt i verktygslådan under åren. Det känns alldeles svart inom.
Jag gick dock ut på en lång promenad vid havet och har försökt arbeta. Jag har även ringt vänner för att prata av mig. Men inget känns bättre. Trycket är kvar.
Det hela började med ett mail som triggade mig så oerhört och satte igång känslor av både skam, skuld och värdelöshet. Jag har såklart burit runt på massa skit ett tag nu och alltid är det något som får en att vackla omkull då – det behöver inte ens vara en stor grej som utlöser det. Och om det är något jag är bra på när jag går ner i källaren så är det att känna mig värdelös. Jag är en otroligt dålig människa helt enkelt. Fan – att folk ens behöver ha med mig att göra.
Tack och lov har jag varit här så många gånger nu så jag vet att det går över och att jag endast kan göra mitt absolut bästa för att styra upp problem som kommer min väg. Jag måste bara rabbla det en gång till inom mig – ge mig mod att förändra det jag kan, acceptera det jag inte kan förändra och förstånd att inse skillnaden. Ge mig sinnesro. Snälla.
Så. Nu har jag skrivit en bloggpost om det hela och nu känns det faktiskt lite bättre. Ett kallbad hade gjort susen men jag pallar inte att ta mig till havet – det blir för meckigt. Men jag har bokat träning i eftermiddag och även svarat på mailet så lågaffektivt , trevligt och sympatiskt jag kunde förmå. Jag är vuxen och klarar detta bra. Jag är varken värdelös eller korkad. Jag tar ansvar och gör så gott jag kan med hela alltet. Snälla klappar på axeln till mig själv så kommer även detta passera.
Lider ni av ångest ibland? Sitter det i länge?
Vad är det som triggar fram det och hur brukar ni hantera det?
Jag hörde att man kan tappa upp en stor bunke med iskallt vatten och isbitar i och sänka ansiktet där i för att dämpa den värsta ångesten. Kallbad och träning brukar alltid hjälpa mig.
När min ångest kommer så gottar mina tankar ner sig i det värsta händelserna. Min hjärna går igenom alla fel jag har och alla val som jag tagit som känts fel. Detta händer oftast på natten eller de dagar jag är hemma själv utan att ha en riktning att förhålla mig till. VAD jag gör; Lägger båda händerna på hjärtat och djupandas med all min kärlek strömmande ur mina händer och mot mitt hjärta. Eller så kramar jag om mig själv som jag ibland gör med min dotter, jag ger mig själv kärlek och låter eländet pågå. Jag vet att mycket av det som kommer upp är sådant jag fortfarande har kvar i mig. Så samtidigt som jag känner mig som skit, noterar jag att jag fortfarande inte har läkt min självkänsla, att jag fortfarande tänker att jag vill byta liv osv. För dem tankarna är ju fortfarande sanningar som hänger kvar, de kommer till ytan för att jag fortfarande måste se den delen av mitt liv. Så jag accepterar att de är kvar. Sen blir jag arg på mig själv och säger.. Skärp dig! Tar fram tacksamheten över allt jag har och allt jag är, och använder den som en sköld mot dåligt självförtroende. Att komma ihåg att ingenting är skrivet i sten och att jag faktiskt kan förändra saker i mitt liv, det får mig att må bättre.
Så det där mailet som triggade din ångest. Finns det någon gömd sanning i det du fick uppleva? Varför triggades din ångest igång? Om man kan jobba på att förstå vad man gick igång på ja då är halva matchen vunnen. För då behöver man “bara” läka den delen i sig.
Känner så igen! Att man har alla verktygen och VEET, men ändå tippar känslan över och då går det inte ens att få upp nästippen över ytan. Och det känns som att det ska vara så här mörkt, alltid. Och vilken sämst människa jag är.
Tack för påminnelsen om att ringa en vän, få till någon lite rörelse eller träning – och veta att detta går över. Kram och tack för delning.
ASMR när ångesten är som värst!
Långt varmt bad!
Meditation- om den går att få till.
Olika andningsövningar.
Sova!
Jag har haft ångest och depressioner största delen av mitt liv. Numera mycket lite. Det jag vet är att man kan välja att antingen dämpa ångesten eller gå genom den. Dvs möta den och lyssna vad den har att berätta. Ibland kan det såklart ha med konkreta utmaningar utom en själv och det är svårare, men de inre monstren kommer aldrig lämna om man inte möter och lyssnar, och agerar på det som vill berättas. När man är trygg nog och har stöd så vågar man möta det svåra, och kanske då man förstått vad det svåra vill säga, så behövs det svåra inte längre ❤️
Hej, jag känner till det där med ångest, så väl tyvärr, ibland är det också en mix med felaktig kroppshållning som naturligtvis kommer från ångesten, men även kroppshållning i sig. Just arbete med armarna framför sig, typ Notebook und Mobil sägs det, varför jag inte riktigt förstår skillnaden; att laga mat och skriva eller arbeta fysiskt, det är ju samma grej? Liebcher & Bracht har bra övningar som jag även tycker funkar für ångest, vet inte om de finns på svenska. Önskar dig allt gott Maria
Tack Kristin för att du delar med dig, det behöver du ju egentligen inte. Skrev en kommentar till dig för ett tag sedan om at jag tyckte din instagram behövde mer svärta, men förstår nu att det är här du delar. Det är knasigt detta medielandskap som vi har, du är ju en egen privat människa och även en offentlig person. Förstår att man inte alltid orkar dela det som är jobbigt, men tror det kan vara hjälpsamt för andra att nyansera bilden “av den perfekta människan”.
Jag känner verkligen igen mig i det du skriver. Vet precis! Beskrev det själv på min instagram för mina vänner, familj och kollegor “Oro. Som en fladdrande fjäril i magen, andningen så där långt upp, suset i bröstkorgen. Huvudet i en glasbubbla; att se att saker är fina och förstå rent logiskt att “detta är bra, fint, vackert, gott, värt” men bara känna sig ekande tom. Tinglandet och surrandet. Inte komma till ro med en bok, utan hela tiden hamna i telefonen fast jag vet att jag mår sämre av det. Svårt att somna, sova lätt. Känna mig frånkopplad, negativ, ensam, frustrerad”.
Jag arbetar själv i vården och har många samtal, så jag har all förståelse för psykisk ohälsa hos andra, men då det gäller mig själv så blir jag lätt krävande. Lyssnade på denna bra podden av duktiga Dr Rangan Chatterjee. tillsammans med sin gäst pratar de om menopausen – hormonell hälsa och hur ohjälpsamt vårt samhälle kan vara för oss kvinnor.
https://poddtoppen.se/podcast/1333552422/feel-better-live-more-with-dr-rangan-chatterjee/392-menopause-how-to-burn-fat-sleep-better-live-in-harmony-with-your-hormones-with-dr-mindy-pelz
Hej Kristin!
Detta är första gången jag lämnar ett avtryck, kommentar på en blogg..
Men jag vill säga TACK för att du delar med dig, är en sån dag för mig med och att läsa dina ord och att du sätter ord på känslorna hjälper mig och förstå att jag är inte ensam i att känna så.
Det blir bättre.
Kram
Tack för att du skriver om det här. ❤️ Har ångest till och från.
Kram
Hej! Tack för att du tar upp ett sånthär ämne. Det pratas alldeles för lite ångest.
Jag har haft ångest till och från hela livet, men aldrig förstått riktigt varför. Men bara en tryckande skavande känsla i kroppen. När en kurator såg mig och sa “Jag tycker du ska utredas för ADHD” och när min diagnos sen fastställdes ett år senare så vände livet. Och tillsammans med medicin så är jag idag i princip ångestfri. (Så gott det går iaf). Hade inte en enda aning att det kunde hänga ihop, så jag är evigt tacksam idag att den där kurator såg mig o min ångest.
Jag kunde få ångest för små saker till och från allt sedan 25-års åldern. I mitt fall var det symptom på en läckande tarm som skapade oreda i kroppen och hjärnan. ångesten ackompanjerades ofta av en dålig mage. Sen gjorde jag GAPS protokollet för läckande tarm (tar ca två år, man äter probiotika bla) och är ångestfri sedan dess. Funkar bra för oss där ångesten har fysiska orsaker. GAPS är ursprungligen utformat för att hantera NPF. Tack för en fin blogg och inte minst underbara linnekläder! ????
Tack för att du delar<3 Jag brukar distrahera mig med saker för att inte låta tankarna få så mycket utrymme, lyssna på poddar fungerar bra, eller läsa bloggar eller titta på tv och serier. Ibland skriver jag av mig också, om det är något särskilt som maler i huvudet. Då öser jag ur mig och "lämnar" sen skiten och distraherar mig med något annat.
Jag tränar också på att möta mina tankar på olika sätt, ibland genom att avbryta mig själv, "nej nu hittar du på saker som inte har hänt igen". Är det oro för någon familjemedlem så vänder jag det till tacksamhet, "åh vad jag är glad att jag har dom, jag oroar mig för att jag bryr mig så mycket" och då kommer oroskänslorna liksom av sig. Jag kanske ler samtidigt fast jag inte är glad, som man kan göra i yoga – för att kroppen ska bli mjukare tror jag?
Prova googla på växelvis andning eller nadi shodana pranayama. Väldigt effektivt också vid oro, stress och när man är mkt i huvudet.
Lycka till!
Jag brukar försöka komma ut och gå, ventilera en runda för min man så han vet hur jag känner och sen påminner han mig att jag ska inte lyssna på allt min hjärna hittar på. Ibland tar den ju bara närmsta genväg. Det brukar hjälpa! Ibland har han ångest – då är det jag som påminner honom.
Haft mer problem förut men fått hjälp av kinesolog att aktivera parasympatiska nervsystemet och för att hjälpa kroppen släppa på gammal stress. Rekommenderar varmt!! Stor kram till underbara dig <3
Hej Kristin,
Jag har nog alltid lidit av ångest men haft perioder då den blivit mycket svår (tom sökt psykakuten). För mig har metakognitiv terapi (en relativt ny terapiform med mycket bra evidens) förändrat så mycket. Jag har fått lära mig att inte gå in i känslan, utan låta den puttra på där bakom och fortsätta dagen enligt plan. När ångesttankar kommer noterar jag dem men går inte in i dem förrän en viss tid (mellan 17-17.10). Det gäller även lugnande tankar, informationssökande etc. Jag har även fått träna på att vända uppmärksamheten utåt istället för inåt. Allt detta har faktiskt gjort att ångesten tappar sitt grepp! Jag rekommenderar denna terapiform varmt om man lider av ångest. Kram.
Jag får inte så mycket ångest längre tack och lov, då min ångest ofta varit kopplad till familjemedlemmar med missbruksproblem och psykisk ohälsa, men då och då får jag existentiell ångest och tänker mycket på döden (kanske för att jag förlorat många nära alldeles för tidigt) och då hjälper det att titta på lättsamma serier, ta ett varmt bad eller träna hot yoga (nyfunnen kärlek). Att umgås med barnen hjälper också mot det mesta.
Promenader, krama någon, andningsövningar ❤️❤️❤️
Tack för att du delar
När jag får ångest blir jag ledsen, gråter och blir väldigt trött. Jag drar mig undan och vill inte träffa någon. Känner mig ful och värdelös. Jag känner mig väl nu och vet att jag kommer ur det. Mycket sömn, träning och försöka vara utomhus hjälper mig. Jag skriver av mig och jag försöker meditera och andas . Jag är 58 år och har levt med detta hela mitt liv. Det är lättare nu och det har blivit bättre. Känner mig tryggare med åldern och bryr mig inte så mycket om vad andra tänker om mig . Har hittat en acceptans för att det är så det är ibland.
Hej
Jag gråter också när jag får ångest. Det går inte hejda gråten. Den bara kommer och så blir jag förlamande trött.
Denna förbaskade ångest blir jag aldrig kompis med.
I SvD Junior stod det nyligen om ångest och om ryktet att sura godisar kan ge kortsiktig effekt vid stark ångestattack, så häromdagen sa ett av våra barn (8 år) ”idag mår jag inte så bra, det är nog ångest, jag behöver en sur godis”. Han mådde faktiskt inte så bra (lättare form av ångest, ingen allvarlig attack) och det hela var just där och då ett litet försök att lura fram en godis en vanlig vardag, men det fina med den diskussion vid då hade tycker jag är att även yngre barn fått höra & läsa såpass mycket om ångest att de förstår en del av hur det kan kännas och att de kan sätta ord på när det känns så för dem själva. Det är en fin tid vi lever i, där även yngre får verktyg i ett tidigt skede, det är ändå hoppfullt.
Må du må bättre imorgon. Och tack för att du delar ❤️
Hej!
Förstår dig verkligen! Tror väldigt många har ångest men alla kanske inte förstår vad det är. Jag har haft det hela mitt liv till och från men inte förstått förrän nyss. Dövat det med annat, godis, träning, disciplin, gränslöshet, fest, flytt och flyttat runt, med mera.. först det senaste åren jag förstått mig själv och lärt känna mig själv på riktigt. Jag blir inte rädd längre när ångesten kommer. Gillar det inte men accepterar hur jag är, tror ångesten är baksidan med mycket av det som är mina goda sidor. Förstått vad som triggar det för mig och finner liksom tröst i att förstå det och mig själv. Försöker vara i känslan, inte springa ifrån den, acceptera att nu känner jag så här men det kommer inte alltid vara så och göra dagen så bra det går trots det.
Tack för att du delar! Kram på dig
Håller med! Jag har haft ångest till och från under hela mitt liv (aldrig förlamande eller panikartad, men ändå) och varit rädd för känslan, inte förstått den. Detta tror jag har förvärrat situationen. Nu försöker jag acceptera den som en känsla bland många. Önskar att någon hade sagt det till mig som barn, istället upplevde jag att vuxna ville kontrollera mina känslor, eftersom de inte kunde acceptera sina egna. På så vis förstärktes upplevelsen av att det jag kände var fel, obehagligt och kanske farligt. Jag trodde länge att det var yttre omständigheter som orsakade ångesten, men nu tycker jag mig se det som att den vilar i mig och väntar på att triggas. Och ibland kommer den perfekta triggern och den blommar ut i kroppen! Sen går det över.
Ja, denna ångest… Som du beskriver så krävs det inte alltid så mycket för att vackla…. Jag har inga bra verktyg att dela med mig av. Träna, äta och försöka sova bra är bästa fallskärmen för mig. Och att försöka att inte älta, älta och älta…
Åh❤️
Precis så som du beskriver har min dotter det.
Hon har ångest och vi har orossamtal varje kväll.
Känslan av att vara värdelös och känna skuld…vi gör andningsövningar och kramas…
Försöker påminna henne om att hon duger och gör sitt bästa.
Du Kristin duger också såklart och är precis som du ska vara: fin ❤️
En person sa till mig en gång att ”Du gjorde så gott du kunde, med dom förutsättningarna du hade då”. Det har hjälpt min ångest mycket genom åren att tänka på det. För förutsättningarna ändras ju och man kanske hade agerat på ett annat sätt vid ett annat tillfälle.
Jag har haft ångest till och från sedan jag var 14, i olika grad. 2021 blev jag utbränd och ångesten tog en större plats i mitt liv än tidigare, på en nivå jag inte alls kunde hantera. Några år och mycket arbete senare har det blivit betydligt bättre, men jag får fortfarande dagar som den du beskriver här ovan. För mig brukar det bara vara att rida ut stormen; sova och hoppas att morgondagen blir bättre vilket den oftast blir. Något som annars lindrar min ångest direkt och fungerar varje gång är att åka till stallet. Hästarna har sim flyktdjur liksom ångestföreträde på något sätt, vilket gör mig oerhört avslappnad och trygg. En varm mule mot kinden och doften av varm hårrem är nog det mest ångestlindrande jag vet.
Vakkert